Frågan är således om det krävs legitimation för att få förskriva hjälpmedel. Något uttryckligt författningskrav finns i och för sig inte. En person som inte är legitimerad kan få en personlig förskrivningsrätt av verksamhetschefen eller genom en delegering av uppgiften. Följande måste då beaktas.
Hjälpmedel är en viktig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna fungera i sin miljö samt för att vara aktiva och delta i samhällslivet. Det finns olika vägar att få tillgång till hjälpmedel och det är olika aktörer som har ansvaret för dessa.
Hjälpmedel för aktiviteter och delaktighet i dagligt liv, exempelvis kognitiva hjälpmedel, är sjukvårdshuvudmannens skyldighet enligt hälso- och sjukvårdslagen. Hjälpmedelsförskrivning är då en del i en habiliterings- eller rehabiliteringsprocess och kan vara en av flera insatser för att uppnå uppsatta mål i en habiliterings-, rehabiliteringsplan eller vårdplan.
Den som bedriver hälso- och sjukvård är enligt hälso- och sjukvårdslagen skyldig att anpassa bemanningen av verksamhetsområdet så att kraven på en vård av god kvalitet och säkerhet för patienterna upprätthålls. Detta är av central betydelse för all hälso- och sjukvård. Vårdgivaren måste se till att det finns personal med såväl formell som reell kompetens som kan fullgöra de arbetsuppgifter som ankommer på verksamheten.
Legitimerade arbetsterapeuter är en av de yrkesgrupper som i sin yrkesutövning förskriver eller kommer i kontakt med hjälpmedel. De har att följa olika processer för sin profession och ska dessutom beakta faserna i förskrivningsprocessen. Dessa faser beskrivs i Socialstyrelsens föreskrifter (HSLF-FS 2021:52) om användning av medicintekniska produkter inom hälso- och sjukvården. Ytterligare information finns i Socialstyrelsens förskrivarstöd som består av en skrift och en webbutbildning. Förskrivarstödet finns på Socialstyrelsens webbplats och på kunskapsguiden.se.
Inför en förskrivning av hjälpmedel ska det göras en medicinsk behovsbedömning. I denna bedömning identifieras hälsotillståndet för att kunna planera hur hälsoproblemet ska åtgärdas. Hjälpmedelsbehovet ska relateras till andra planerade åtgärder och integreras i den samlade bedömningen.
När en planerad åtgärd är hjälpmedelsförskrivning måste förskrivaren göra en bedömning av hur ett hjälpmedel kan medverka till aktivitet och delaktighet för patienten och hur omgivningsfaktorer påverkar detta. Ska ett kognitivt hjälpmedel förskrivas kan till exempel ett personligt stöd från anhöriga/närstående vara avgörande för om hjälpmedlet ska kunna förskrivas.
Efter behovsbedömningen är faserna i förskrivningsprocessen följande:
- Prova ut, anpassa och välja lämplig specifik produkt
- Specialanpassa vid behov
- Informera
- Instruera och träna
- Följa upp och utvärdera funktion och nytta.
Alla faser i förskrivningsprocessen är hälso- och sjukvårdsuppgifter som kräver personal med hälso- och sjukvårdskompetens. En namngiven hälso- och sjukvårdspersonal, förskrivaren, är ansvarig för att alla faserna i förskrivningsprocessen utförs. Det är dock möjligt att olika hälso- och sjukvårdspersonal hos en eller flera vårdgivare eller vårdansvariga verksamheter kan ansvara för en eller flera faser i processen. I dessa fall måste det finnas rutiner i vårdgivarens ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet som tydliggör de olika personernas ansvar.
Som framgått finns det inget lagstadgat krav att den som förskriver hjälpmedel ska vara legitimerad. En person som inte är legitimerad kan få en förskrivningsrätt genom att verksamhetschefen beslutar om personlig förskrivningsrätt eller genom en delegering av uppgiften.
En förskrivare utses av verksamhetschefen som också ansvarar för att förskrivaren har den kompetens som behövs för att utföra uppgiften. Av lokala regelverk framgår vilka yrkesgrupper som får förskriva hjälpmedel och om verksamhetschefen har beslutat om personlig förskrivningsrätt utöver dessa yrkesgrupper. Synpedagoger är ett exempel på förskrivare som inte är legitimerad yrkesutövare, men dessa är oftast legitimerade inom ett annat yrke, exempelvis arbetsterapeuter och sjuksköterskor. Om specialpedagoger eller andra yrkesgrupper ska få en personlig förskrivningsrätt måste kravet på god och säker vård tillgodoses liksom kraven i förskrivningsprocessen.
Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen får enligt patientsäkerhetslagen delegera en hälso- och sjukvårdsuppgift till någon annan endast när det är förenligt med krav på god och säker vård. Den som delegerar ansvarar för att mottagaren har förutsättningar att fullgöra arbetsuppgiften.
Förutsättningar för delegering utvecklas i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård. Av föreskrifterna framgår bland annat att den arbetsuppgift som ska delegeras ska vara klart definierad. Ett beslut om delegering är personligt och ska gälla för viss tid – högst ett år – eller för ett bestämt tillfälle.
Det finns inget som hindrar att delar i förskrivningsprocessen delegeras, exempelvis utprovning och träning, om detta är förenligt med kravet på god och säker vård. En sådan delegering ska vara personlig och göras i enlighet med kraven i Socialstyrelsens föreskrifter. Däremot är det enligt Sveriges Arbetsterapeuters mening svårt att se hur kraven i olika författningar tillgodoses om medicinsk behovsbedömning och hela förskrivningsprocessen, inklusive utvärdering och uppföljning, delegeras till personal som inte har medicinsk kompetens.
I sammanhanget kan också nämnas att hjälpmedel i vissa fall kan beslutas som egenvård inom ramen för Fritt val av hjälpmedel. Det krävs bland annat att den enskilde kan utföra en eller flera delar i förskrivningsprocessen på ett säkert sätt. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS 2009:6 ska ett sådant beslut fattas av en legitimerad yrkesutövare. Här finns således ett uttryckligt författningskrav på legitimation.