Text: Katja Alexanderson Foto: Jenny Ingemarsson
På en byrå i en fyraårig göteborgares rum tronar ett världsmästarbälte 78-kilosklassen i thaiboxning. Om bältets rättmätige innehavare hade fått sin barndomsdröm uppfylld hade det nog i stället varit en guldhjälm och kanske en OS-medalj. Och ett namn ingraverat på en pokal på andra sidan Atlanten.
– Jag skulle bli hockeyproffs och gick i hockeygymnasium, berättar arbetsterapeuten Joakim Hägg, som i dag är enhetschef inom socialpsykiatrin i Göteborgs stad.
Allt hockeyspelande gjorde honom stel och en försäsong i sena tonåren testade han MMA, mixed martial arts, för att få upp rörligheten.
– Då hade jag bilden att det här är inget för mig. Det är bara dårar som håller på med kampsport. Men så kom jag dit och fastnade direkt.
Men han släppte inte hockeyn, trots att träningarna inte lockade längre.
– Med facit i hand skulle jag slutat flera år tidigare. Jag hade tröttnat. Men det var en stor del av min identitet. Alla mina vänner var från hockeyn. Vem är jag om jag inte spelar hockey? Det var skitsvårt.
Men som 19-20-åring lämnade han hockeyn bakom sig, åkte inte ens skridskor eller gick på en match på tio år. Ett år i soliga Australien något år senare gjorde skilsmässan lättare. Det visade sig också att vännerna fanns kvar, trots att han lagt klubban på hyllan.
Till en början var MMA-träningen precis just det, träning.
– Jag tänkte att jag inte ska tävla, för det är bara dårar som tävlar. Sen började det gå bra på träningen … och jag är ju en tävlingsmänniska.
Även tävlandet gick bra. I MMA börjar man tävla i brottning för att sedan lägga till sparkar. Efterhand blev det mer och mer sådan träning och Joakim insåg att det inte bara var dårar utan många jättevettiga personer som tävlar.
– Sen kom jag in på thaiboxningen. Och rätt vad det var hade min tränare bokat en proffsmatch åt mig.
Vi hoppar tillbaka till tiden precis efter studenten. Joakim får jobb i hamnen och packar fisk på en kompis pappas företag. Tjänar rejält med pengar och arbetar tillsammans med några vänner, men det är tungt, stressigt och känns inte speciellt meningsfullt. I stället väljer han att bli personlig assistent.
– Det var ett väldigt bra val. Sedan dess har jag bara jobbat med människor.
Att leva på thaiboxning går inte i Sverige, framför allt inte om du har familj. Som 27-åring bestämmer han sig för att plugga vidare.
– När jag var personlig assistent var jag med på barn- och ungdomshabiliteringen. Både där och på hjälpmedelscentralen träffade jag arbetsterapeuter. Några år senare jobbade jag inom rättspsykiatrin och då träffade jag arbetsterapeuter som gjorde något helt annat.
Han funderar även på att bli lärare, men bredden i arbetsterapeutyrket lockar mer.
– Jag gillar förändring och är lite rädd för att fastna på samma ställe för länge – som arbetsterapeut finns det så mycket man kan göra.
Under studietiden jobbade han extra på SiS-hem för pojkar. Först med yngre och sedan lite äldre killar med missbruk. Det har skrivits mycket negativt om SiS-hem och Joakim har sett det också, men vill bidra till att nyansera bilden. Han trivdes mestadels väldigt bra.
– Det är arbetsterapi. Man jobbar med struktur i vardagen, för att hitta sunda rutiner och vanor. Och meningsfulla aktiviteter som inte är destruktiva. Du får väldigt nära relationer med barnen. Det är stora kontraster, från att behöva hålla fast en utåtagerande pojke och en halvtimme senare gråter han och vill sitta i ditt knä och bli tröstad. Det är jättefint och jättetungt.
Att vara en vältränad kampsportskille, som dessutom tävlar framgångsrikt i thaiboxning, skadade inte i mötet med killarna på SiS. Det var inget han gjorde en sak av, men de tyckte det var häftigt när de fick reda på det.
Under studietiden föddes också hans första barn, Ben, som i dag är åtta år (men det är minstingen Axel som lagt beslag på världsmästarbältet). Joakim tog studieuppehåll under föräldraledigheten och åkte till Thailand i några månader med familjen. 2018 gick han sin första titelmatch för att bli världsmästare, men förlorade. Ett till försök, 2019, lyckades tyvärr inte heller. Men han fortsatte att tävla med siktet inställt på ett bälte.
De första åren efter examen, 2018, arbetade han kvar på SiS-hem, men är anställd som behandlingspedagog och inte arbetsterapeut. För att utbildningen inte skulle bli irrelevant kände han ett behov av att jobba under legitimationsansvar och fick jobb på beroendemottagningen i regionen. Där samarbetade han mycket med stadens IPS-verksamhet som stöttade målgruppen med att komma ut i arbete och studier. Joakim konstaterar att Arbetsförmedlingen inte hjälper personer med missbruk, de är utelåsta från insatser.
– Här jobbade de med parallella insatser: med beroendet men samtidigt ut i arbete. Och det verkade jätteroligt. Sen blev det en tjänst ledig och då sökte jag den.
Han fick tjänsten som arbetsspecialist och trivdes bra med det. Att få ihop en elitsatsning med jobb och familjeliv är en utmaning värdig en arbetsterapeut, men definitivt inget ensamjobb.
– Min fru, Charlotte, är den enskilt viktigaste personen för att hela detta pussel ska funka.
Utan henne hade det inte blivit någon världsmästartitel, den är minst lika mycket hennes som min och mina tränares, säger Joakim och fortsätter:
– Det är hon som så många gånger samlat ihop mig efter förluster och fått mig att fortsätta kämpa. Hon har till och med burit mig uppför trapporna till vår lägenhet efter matcher när jag haft så ont att jag inte kunnat gå själv. Det är också hon som fått mig att våga ta mig an till synes omöjliga uppdrag arbetsmässigt.
Joakim tränar 8–10 pass i veckan på klubben GBG Muay Thai/Lejonkulan. Oftast tidigt på morgonen med start vid sex för att hinna till jobbet, något lunchpass ibland och en till två kvällar i veckan. Och så helgerna förstås – sönerna har hängt i klubblokalen sedan de var små. Och de är inte de enda småttingar som brukar vara där. Den här dagen skvallrar ett par små svarta vinterstövlar bland alla fotbiraindränkta gympadojjor i hallen om en ung besökare. Även musikvalet är en give away: Arne alligator går på våra gator. Aaaggh. Smack. Agggghh. Smack. Skrämmer våra vänner men känner alla djur. Aggh. Smack.
Joakim och hans tränare Mattias Jansson låter sig inte störas, utan kör på som vanligt. Svetten rinner när de tar en paus för att prata med oss och låta fotografen fixa med ljuset så att det blir bra bilder. När vi är klara byter Joakim om i världsmästarfart och vi åker till hans jobb.
Kontrasten kunde inte vara större. Innanför dörrarna till aktivitetshuset Sekelhuset i Kortedala råder ett lugn. Några av deltagarna ägnar sig åt Melodikrysset under det stora trädet som växer inne i lokalen. Hit är personer med psykisk ohälsa välkomna för att bryta ensamhet och isolering, hitta meningsfulla aktiviteter och närma sig samhället.
Sekelhuset är ett av tre aktivitetshus Joakim är tillförordnad enhetschef för. När förra chefen gick i pension blev han tillfrågad om han ville hoppa in. Först i ett halvår, som nu har förlängts till ett år. Tjänsten som arbetsspecialist ligger vilande under tiden.
– Det kändes spännande och som en bra chans. Jag vill ge det ett år och så kommer jag utvärdera för att se om jag vill fortsätta som chef eller inte.
Hittills gillar han chefsjobbet även om det förstås är utmanande, och berättar att han går stadens ledarskapsprogram Morgondagens chef som han hade sökt sedan tidigare.
Fokus just nu är att fler personer ska hitta till verksamheterna. För att nå ut bredare har de startat Instagramkonton och håller på att skapa ett digitalt aktivitetshus. Men viktigast av allt är ett närmare samarbete med boendestödet och öppenvårdspsykiatrin.
– Boendestödet är viktiga. De kan ofta följa med tills handledarna har lyckats etablera en kontakt med personen. Sen har vi också peer supporters på aktivitetshusen med egen erfarenhet.
Att stötta personer med psykisk ohälsa har gått som en röd tråd genom hela yrkeslivet.
– Den här målgruppen är bortprioriterad och bortglömd. Det är givande att kunna bidra till att forma verksamheter som hjälper dem.
Parallellt med det nya chefsjobbet pågick uppladdningen inför tredje försöket att ta en titel. Men det är inte något han pratar speciellt mycket om på jobbet.
– Jag berättar ganska sällan att jag håller på med det här. Då har folk alltid en massa förutfattade meningar, när det väl kommer fram har de oftast lärt känna mig.
Fast det går inte alltid att dölja.
– Ibland har man en blåtira, kanske lite stygn någonstans. Ibland står det något i en tidning. En enda gång under alla år har jag ställt in möten eftersom jag inte såg klok ut.
Skaderisken finns förstås där och efter varje match följer Joakim Hjärntrappan från Svenska Budo & Kampsportsförbundet, oavsett om han vet om att han fått en hjärnskakning eller inte.
I november åkte han till Sheffield i England för att tävla och den här gången gick det vägen. Han tog världsmästartiteln i 78-kilosklassen efter en teknisk knockout – och fick ta med sig bältet hem till Göteborg. Som 36-åring vet han att det inte är så många år kvar i den absoluta toppen, och funderar på vad han ska göra sedan, kanske brottning. Men först ska han försvara sin titel i april i Brisbane, Australien. Motståndaren kommer att ha hemmapubliken på sin sida, men antagligen kommer Joakim att ha en egen hejaklack med kompisar från året i Australien.
Vinner du?
– Ja, det gör jag.