Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Vedspisen och bakugnen fungerar, säger Karin Olsson. Hon passerar genom storstugan och skjuter upp luckan till ugnen och greppar bakspaden.
Köket i torpet i Lövestad invid Österlen har originalinredning anno 1800. Moderna bekvämligheter lyser med sin frånvaro. Här gäller utedass, elda i sättugnen och fotogenlampor. Vattnet hämtas i rickepumpen på gårdsplanen.
– Det här är min oas. Jag kan koppla av i trädgården, och att landa här efter en arbetsvecka är min återhämtning.
Här må tiden ha stått stilla, men i Karin Olssons övriga liv har det varit full fart både privat och yrkesmässigt. Som kommunalpolitiker i hemorten Sjöbo, som engagerad i bygdegårdsrörelsen både lokalt och nationellt, och i det fackliga uppdraget som arbetsplatsombud och skyddsombud på Ystad lasarett. Att vara arbetsterapeut är synonymt med att vara fackligt engagerad, säger hon.
Varför hon känner så, funderade hon på under bilresan på väg från jobbet i Ystad till intervjun.
– Det handlar om att lyfta behovet av rehabilitering och vår viktiga roll och att den inte prioriteras bort. Det blev tydligt under pandemin där ledning och verksamhetschefer så småningom insåg vikten av arbetsterapeutiska insatser. Det fackliga engagemanget har också stärkt mig i min yrkesroll och gett en gemenskap med kollegor runtom i landet.
Två dagar efter examen vid Lunds universitet i januari 1991 gick Karin in genom dörren på Ystad lasarett. Förutom ett kort gästspel på sjukhuset i Simrishamn har hon jobbat i Ystad i snart 35 år.
Lika länge har hon varit fackligt engagerad och upplevt en rad hälso- och sjukvårdsreformer, organisationsförändringar och chefsbyten. Hon har blivit tillfrågad, men det har inte varit aktuellt att hoppa på chefsuppdrag. Hon tror att hon nog skulle känt sig lite bakbunden om hon valt chefsspåret. Nu kan hon driva professionsutveckling och tycka och tänka fritt – och det är viktigt för henne.
– Jag har nog också blivit lite skrämd av att ta den typen av ledaruppdrag på grund av omsättningen på chefer. Det är kanske därför jag har valt att ta ledarrollen i andra verksamheter där det mer handlar om ett socialt ledarskap.
Karin skruvar lite på sig på stolen från förra sekelskiftet. Hösten 2024 gjorde hon en höftoperation och fick en protes, hon har bra funktion men den andra höften gör sig påmind ibland. Hon har fått lära sig att hantera kroppen ”den hårda vägen”.
– Jag råkade ut för flera bilolyckor när jag var ung. Det ledde till att jag fick nack- och käksmärtor som höll i sig under många år. Det var tufft och jag vet hur det är att leva med långvarig smärta. Men nu mår jag bra.
Träningen kom in i livet för snart 15 år sedan och hon gymmar flera gånger i veckan. Det är en förutsättning för att hon ska må bra fysiskt. Hon har alltid varit noga med att ta hand om sig, och även ge själen omsorg, och aldrig känt att hon varit nära the tipping point.
Om känslan av att huvudet befinner sig i en bubbla skulle dyka upp lägger hon sig en stund och vilar. En viktig del av återhämtningen är också trädgårdsarbete och promenader i naturen med jaktlabradoren Molly.
– Det har varit en styrka i livet att vara född på landet och jag har behov av att vara nära naturen. Jag växte upp på en lantgård inte så långt härifrån och fick hjälpa till ganska tidigt, alltifrån att mocka i grisstian till att mata kossorna och hacka betor. Jag fick också en stor frihet och ta ansvar för mig själv.
Intresset för föreningsliv och att använda händerna kommer också från uppväxten. Det mesta hänger ihop, påpekar hon, och det finns likheter mellan den fackliga rollen och den som politiker i familjenämnden, och engagemanget i bygdegårdsrörelsen.
Karin berättar engagerat och med många skratt om både upp- och nedgångar under karriären. Som skyddsombud har hon varit med om ett otal riskbedömningar inför verksamhetsförändringar och ledningsbeslut.
– Ja, det finns mycket att göra och visst kan det vara gråt och tandagnisslan ibland. Funktion, aktivitet och omgivning är så självklart för oss arbetsterapeuter. När jag diskuterar ICF med andra professioner har de ofta ingen kunskap. ”Det är ju mest för er på rehab”. Då kan jag bli irriterad. Teamarbetet och att förbereda hemgångar så bra som möjligt ligger mig varmt om hjärtat.
Det är inte den akademiska banan hon har fokuserat på i sitt yrkesliv. I stället har det handlat om att ha ett öga för omvärlden och vilka behov som finns i verksamheten, som att hon nu är en av de få arbetsterapeuter i Skåne som utför praktiska körbedömningar. Men också att jobba för att arbetsterapeuter ska finnas med i nya sammanhang, exempelvis på akutmottagningen på Ystad lasarett som sedan en tid även bemannas av en arbetsterapeut.
Karin trivs på sjukhuset och att vara en av 1 100 medarbetare. Hon har provat på det mesta inom slutenvården, men landat i neurologin – och hjärnans sjukdomar har omgett henne även privat. Under många år var hennes mamma sjuk. Först drabbades hon av en djup och långvarig depression som gled över i en frontallobsdemens. Dessutom fick svärfar en hjärntumör. Att hon hade kunskap och erfarenhet inom området var ett stort stöd, men det var en tuff tid när också barnen och jobbet krävde mycket.
Hon tror att en av hennes viktigaste drivkrafter är att hon gillar motstånd i lagom dos, är van vid att ”tampas med gubbar”, både inom politiken och i föreningslivet där hon behöver ha på fötterna, vara uppdaterad och kunna presentera fakta.
– Jag tror jag hade kunnat göra mer inom politiken om jag velat. Men jag har valt att fokusera på lokalpolitiken och i familjenämnden hanterar jag sociala frågor inom fritid, kultur, skola som ligger nära mig. Det är också en fördel att själv vara trebarnsmamma.
Det händer att kollegor och vänner kommenterar tempot, men att hon hinner med handlar nog också om prioriteringar och att hon kan släppa det som inte går att påverka. Hon tänker sällan på jobbet hemma och tror att även det är en skyddsfaktor. Veckokalendern existerar i fysisk form och ger en överblick för att få vardagen att fungera.
– Jag försöker också vara bra på att lyfta andra både på jobbet och i föreningslivet. Alla kan göra något, det är också viktigt att koka kaffe och baka bullar.
Karin säger att hon har en positiv livssyn och är i grunden ”väldigt glad” och social. Det är en styrka. Hon brukar stå stadigt förankrad när det blåser, men för några år sedan var hon med om en händelse som påverkat henne djupt. Blicken vandrar ut genom fönstret förbi pelargonerna och ut i trädgården, hon rynkar pannan.
Vi förflyttar oss tillbaka till 2021. Det var en tuff period på flera sätt. En pandemi hade vänt upp och ner på det mesta och rehabgruppen på Ystad lasarett befann sig mitt i ett chefsbyte. Karin tog lite av en ledarroll och var tydlig med vad man som arbetsterapeut förväntades göra i den pressade situationen. Men hon blev ifrågasatt. Det har lett till att hon som skyddsombud har lyft arbetsmiljön ännu ett snäpp i diskussioner. Och hon har också funderat på hur hon själv kan uppfattas.
Nu är hon i en bra fas i livet. Barnen är vuxna och hon och maken reser och läser. Föresatsen hon hade – när hon fyllde 50 för snart tio år sedan – att dra ner på de politiska uppdragen har gått sådär, säger hon och skrattar.
Men det är okej. Hon trivs med sina engagemang och har svårt att föreställa sig vad hon skulle jobbat med om hon inte varit arbetsterapeut.
Samtidigt var det lite av en slump att det blev så. Hon hade bland annat funderingar på logoped och flygledare. När hon kom in på arbetsterapeututbildningen några år efter gymnasiet var hon på resande fot och tackade ja med tanken att ”man kan ju alltid sluta”.
– Det bästa med mitt jobb är variationen och möten med människor i olika åldrar och med olika svårigheter som man försöker lösa för att de ska få en bättre vardag. Det känns märkligt att få frågor om hur länge jag tänker jobba, jag har inte ens börjat tänka på pensionen.
Hon skämtar:
– Chefer kommer och går, men Olsson består.