Text: Pontus Wikholm Foto: Mostphotos
Upp och hoppa, Sverige. 10 000 steg om dagen. Rörelseglädje! Gångstavar, pepp och motionscyklar. Skam den som ger sig. Bland alla uppmaningar att röra på sig är det inte konstigt om luften går ur en ibland. För hur mycket jävlar anamma har vi i oss? Är det okej att slå sig ner en stund? Dumglo på tv:n, stirra på fågelbordet, fika med barnbarnen? Ja, säger arbetsterapeuten Joakim Niklasson som skrivit en avhandling om äldre människors stillasittande, man kan leva ett aktivt liv även om man behöver sitta still ibland.
Joakim Niklasson har länge tyckt att aktivitet varit spännande. Studievalet stod mellan fysioterapi och arbetsterapi. Han fastnade för det mer holistiska synsättet och hoppades få en bredare bild av aktivitet och allt som finns runt omkring.
– Tankarna var kanske inte lika välformulerade då. Men min pappa var elitidrottare och rörde sig jättemycket medan resten av familjen inte hade samma aktivitetsbild. Det här intresserade mig.
När han skrev sin forskningsplan var utgångspunkten den fysiska aktiviteten. Han ville lära sig mer om långvarigt stillasittande för att kunna bryta det. På ett tidigare jobb inom geriatriken i Blekinge hade han mött många äldre som behövde hitta nya sätt att röra på sig.
– Att sitta still så lite som möjligt är fortfarande de enda rekommendationerna vi får, både nationellt och internationellt. Det är den objektiva medicinska bilden. Så till en början var rörelse och att bryta långvarigt stillasittande det primära också för mig. Men redan efter min första intervju fick jag tänka om.
Joakim Niklasson säger att han gick in som ett tomt blad. Det var de äldres berättelse som skulle styra forskningen, inte hans förutfattade meningar. Han visste att det behövdes nya tillvägagångssätt för att hålla i gång fysisk aktivitet. De äldres driv att fortsätta röra på sig efter en intervention avtar med tiden, för att ofta upphöra efter ett år.
I intervjuerna berättade de äldre att deras stillasittande kändes dåligt, men att det var ett medvetet val, deras sköra kroppar krävde det. Det var inget de gjorde för sittandets skull utan det gick per automatik. Joakim Niklasson talar om en kroppsmedvetenhet hos de äldre, som han inte hade förväntat sig.
– Min första studie tog över ett år att skriva. Det var en jobbig process att släppa mitt behov av att styra den äldre in i det prestationsinriktade samhälle vi lever i.
För att validera svaren i den första intervjustudien valde han att i nästa steg mäta hur de faktiskt rörde sig. Han samlade data på deras rörelser, i millisekunder, med hjälp av accelerometrar (som också finns i mobiler och pulsklockor). Han kunde se när de låg, stod och satt, hur många timmar de gjorde olika saker – körde bil eller tittade på tv. Under dygnets alla timmar.
– Att sitta still en timme upp till två gånger per dag påverkade inte antalet steg över huvud taget. Det fanns inget samband. Det var först när man satt stilla tre gånger eller fler per dag, i timslånga sjok, som det började påverka. Men inte speciellt mycket då heller.
Men ändå kände de sig dåliga. Stillasittande var skamfyllt.
– De kände att de hade en rörelseskuld gentemot samhället, sina anhöriga och gentemot vården. Att man behövde röra på sig mer. Man kategoriserade sig själv som lat. Och det var ju rätt spännande – ska man inte få lov att sitta utan att känna sig lat?
Det är ett väldigt svenskt sätt att tänka, säger Joakim Niklasson, kopplat till bondesamhället då allt var vardagsaktiviteter. I dag när vi inte har samma naturliga, eller nödvändiga, sysslor i vardagen har vi i stället skapat ett ibland extremt motionssamhälle. Gärna förstärkt med uppdateringar på sociala medier. Återhämtningen får inte riktigt samma genomslag. Dessutom finns ett annat hälsovärde i stillasittande, något som inte är lika enkelt att mäta som antal steg eller intensiteten i en aktivitet.
– Möjligheten att kunna sitta ner och spela kort, vara med sina barnbarn, fika, gå ut och ta en öl med sina vänner. Det är meningsfull aktivitet, som får dig att må bra. Fysisk aktivitet är jätteviktigt, men bara en av alla pusselbitar.
I sin tredje studie i avhandlingen tittade Joakim Niklasson på de äldres liv av aktivitet. Hur har livet du levt påverkat livet du lever? De som hade haft ett aktivt liv fortsatte med det upp i åldrarna. Om de vuxit upp och jobbat på en gård eller kanske idrottat, så fortsatte de vara fysiskt aktiva, men också tvärtom.
– Om en äldre person sitter ner finns det ett behov. Det ser jag både i mina intervju- och kvantitativa data. Jag kan inte som kliniker ifrågasätta en person, med ett helt liv i ryggen, som har kroppskännedom, som rör sig och sedan sitter still och säga att du måste röra dig mer. Det måste vara en dialog.
I en fjärde studie, baserad på en databas om äldre i Blekinge, kunde Joakim Niklasson se att personer med fallhistorik snabbare reste sig från sittande till stående än personer som inte hade ramlat under det senaste året. Greppstyrka påverkade också tiden för uppresning.
Att ge tydliga rekommendationer kring stillasittande är inte helt enkelt – området är fortfarande rätt outforskat. Råd kring fysisk aktivitet är tydliga för olika åldersgrupper, men samtidigt finns ingen universallösning.
– Det hade varit skönt med quick fix. Insert here, copy paste. Men det finns inte. Varje individ behöver ha sin egen anpassning. Om man inte tycker aktiviteten är meningsfull så kommer det inte att hålla. Den insikten kan jag tacka arbetsterapin för.
Avhandlingen har väckt uppmärksamhet och Joakim Niklasson har fått mothugg för att motverka folkhälsoarbete. Folk blir provocerade då han talar om stillasittande.
– Det är jätteviktigt att träna, det måste jag få fram. Jag har kritiserats av läkare och seniora forskare som dedikerat sina liv till folkhälsa. Och det är bra, det har nyanserat mina analyser. Det viktiga är att mötas i diskussion – det är där vi hittar det riktigt krispiga.