Maria Bergström
Arbetsterapeuten Maria Bergström, universitetsadjunkt vid Linköpings universitet, får Reumatikerförbundet Vårdforskningsstipendium 2025.

Närstående tar plats inom reumatologin

Arbetsterapeuten Maria Bergström, universitetsadjunkt vid Linköpings universitet, fick årets Vårdforskningsstipendium på 50 000 kronor från Reumatikerförbundet. Hon belönas för sin forskning kring delaktighet i vardagen för personer med reumatoid artrit (RA) och hur stöd från närstående kan spela en avgörande roll.

Text: Pontus Wikholm  Foto: Privat

Grattis! Vad betyder stipendiet för dig?

– Tack så mycket! Det är väldigt kul att uppmärksammas och att både närstående- och arbetsterapeutperspektivet lyfts inom reumatologin. Det är inte så många arbetsterapeuter som fått stipendiet tidigare så det var jättekul.

Vårdforskningsstipendiet delades ut på Reumatikerförbundets årsstämma, berätta.

– Det var jättetrevligt. Jag mottog priset och höll en liten presentation. Det blev en bra diskussion efteråt, med en massa frågor. Många av personerna på plats hade reumatiska diagnoser eller var närstående och kände igen sig.

Hur blev du intresserad av reumatiska sjukdomar?

– Det har egentligen följt med sedan utbildningen och jag skrev om det i både kandidat- och magisteruppsatsen. Avhandlingen spinner vidare på de närståendes betydelse för delaktighet i vardagen för personer med reumatoid artrit.

Berätta kort om din avhandling.

– Vi har kunnat följa och intervjua personer med RA och deras närstående över tid. Det var ett försök att ge en mer heltäckande bild av vardagen under det första decenniet med diagnosen. Det stora fokuset har varit på delaktighet i vardagen och närståendes betydelse i relation till det.

Hur kan närstående göra skillnad?

– De har en stor påverkan. Många uttryckte att närstående har en avgörande roll för en väl fungerande vardag för personen med RA. Det visade sig att behovet i början av diagnosen var mer fysiskt för att sedan övergå till ett mer emotionellt stöd. Men samtidigt ges närstående inte alltid möjlighet att vara det stöd de skulle vilja vara. En uppmaning är att hälso- och sjukvården i större utsträckning kunde involvera närstående i vården och rehabiliteringen.

Hur involverar man närstående?

– Man kan till exempel, som en del av rutinen, fråga närstående och tydligt bjuda in till samtal – så länge personen med diagnosen vill det såklart. Vi ska inte glömma bort dem, många vill vara involverade. Jag kan tycka att det saknas vid den här typen av diagnoser. Det är kanske vanligare inom demensområdet eller psykisk ohälsa, men här förväntas personerna vara ganska välfungerande och då glöms de närstående bort.