Text: Anki Wenster Foto: Lina Alriksson
I morse stod hon framför spegeln på väg att ta på sig en blommig klänning men tänkte att det ”kanske var lite för mycket” med tanke på de färgglada garnerna och bilderna till tidskriften.
Heidi Löthman skrattar och sträcker på sig och påpekar att hon i dag är ”diskret klädd” i en petrolfärgad klänning och lysande orange sjal, såklart egenstickad, och matchande strumpbyxor. Blicken är stadig och intrycket är att hon gör lite som hon vill.
Hon nickar bekräftande. Och tror att hennes uppväxt har bidragit till oräddhet och att hon ändrat spår många gånger i livet. Men att stå i centrum på det här viset och berätta om sig själv är en utmaning och egentligen ingenting hon gillar. Men det bjuder hon på.
Heidis garn i Växjö är en godisbutik med hela färgspektrat – och lite till. Oavsett om man är stickfreak eller inte blir man sugen. Garnnystan trängs i hyllorna från golv till tak. Organiserade efter tjocklek från det tunnaste tunna till tjocka, bomulls- och ullgarner med spännande blandningar som nässelfibrer, det är ”lite inne nu”.
Att hon driver en garnaffär vid sidan av sitt jobb som arbetsterapeut är ingen slump. Hantverket som sådant har alltid funnits med henne och som liten fanns det massor av spännande material att botanisera bland.
– Mamma sydde alla våra kläder, och stickade allt till oss sex syskon. Det fanns alltid tyger hemma och jag började tidigt sy till både mig och barbiedockorna.
Garnbutiken startade hon under en period när hon funderade på att lämna arbetsterapin. Vi återkommer till det.
Heidi föddes i Danmark och var två år när familjen flyttade till Sverige. Med en pappa som var snickare flyttade de runt mycket och hon fick vänja sig vid förändringar. Att vara barn och ”invandrare” var tufft och hon tror att det har format henne.
Under sina snart 35 år som arbetsterapeut har hon hunnit skaffa sig kompetens och erfarenhet inom många områden. Växjö har varit hennes bas under lång tid, förutom en vända till Varberg där hon jobbade med akut neurologi och stroke. När familjen (maken och första barnet) flyttade tillbaka till Växjö började hon arbeta i kommunen, men efter den andra föräldraledigheten sökte hon sig till vuxenhabiliteringen i Ljungby.
Efter något halvår gjordes en omorganisation och påhejad av sina kollegor hoppade hon på en chefstjänst för vuxenhabiliteringen. Men som pendlande småbarnsmamma med höga krav på sig själv var det ingen lyckad kombination.
Hon pausar lite.
Hennes berättelse om den här mörkare perioden skiljer sig inte från den hos många andra som drabbas av utmattningsdepression. Hon insåg inte allvaret när kroppen bad henne ta det lugnt. Det var först när hennes läkare tydligt och bestämt beordrade henne att gå hem och sova som hon tillät sig att krascha ordentligt. Hon minns att hon knappt kunde resa sig upp efter samtalet.
Ett annat minne är avstämningsmötet med Försäkringskassan och arbetsgivaren där hon fick frågan: ”Vad tänker du om framtiden Heidi och hur du ska återgå i arbete?”.
– Min enda tanke var hur ska jag ta mig hem? Hur ska jag klara att köra hem? Jag var inte ens där, vi var inte på samma planet. Den här händelsen och alla andra erfarenheter av utmattningsdepressionen bär jag med mig när jag träffar mina patienter och bedömer var de befinner sig någonstans, och hur jag kan hjälpa dem vidare på ett strukturerat och strategiskt sätt.
Vi dröjer kvar lite vid vad som hände efter det där mötet.
– Jag orkade inte ta emot patienter och fick praktisera i en blomsteraffär. Där skalade jag rosor och satte i vatten, uppgifter som inte krävde så mycket hjärnaktivitet.
Det är ingen nyhet för henne att forskningen visar att stickning har en hälsofrämjande effekt.
– Jag stickade säkert hundra sjalar när jag var sjukskriven. Bara rätstickning. Det var en jätteviktig aktivitet för att få hjärnan att läka.
De här erfarenheterna ledde till att hon bytte inriktning och började inom smärtrehabilitering. De senaste tio åren har hon jobbat inom primärvården och är nu anställd på en privat vårdcentral i Växjö. Hon trivs, och känner att all hennes samlade kompetens kommer till sin rätt.
När hon möter patienter med stress- och utmattningsproblematik brukar hon prata om vikten av balans i aktivitet och vila och att utföra läkande aktiviteter, som exempelvis promenader, där den motoriska barken får jobba utan att andra kognitiva funktioner utmanas.
Som rehabkoordinator släpper hon inte sina patienter, de ska känna sig trygga och säkra i avstämningsmöten med Försäkringskassan och när de återgår i arbete.
– Whiteboarden är mitt viktigaste redskap. Där skriver jag och patienten upp vad som ska hända på avstämningsmötet och lägger upp en plan för hur det ska hanteras. Jag vill också att de ska ha en verktygslåda. Det kan handla om strategier, eller något konkret som ger trygghet som en första hjälpen-väska packad med smärtstillande och värmeplåster som en av mina smärtpatienter har när hon lämnar hemmet.
Tillsammans med en samtalsterapeut håller hon i en stresshanteringsgrupp och planen är att framöver starta en smärt- och stressgrupp. Hon känner sig trygg i sin roll och tycker fortfarande att det är väldigt roligt att vara arbetsterapeut.
– Jag kan inte allt, men jag kan lyssna och bekräfta. Det är viktigt att sätta gränser och vi kan inte göra allt.
Teamarbetet och fantastiska kollegor betyder också mycket, säger hon. I primärvården är man ofta ensam i sin yrkesroll och behöver ett kollegialt nätverk – och det är viktigt med handledning.
– Jag har själv haft förmånen att få handleda mina kollegor i många år vilket är oerhört givande och stärkande. Vi hamnar ofta i svåra ärenden och etiska dilemman som arbetsterapeuter och det gör något med oss själva som kan bli svårt att hantera. Ska vi orka och hålla ett helt yrkesliv måste vi ta hand om oss själva och våra inre liv.
Dörrklockan signalerar att en kund är på ingång och Heidi reser sig snabbt. Kunden får hjälp med alltifrån val av mönster till garn och stickor och lämnar nöjd med en avslutande kommentar: ”Du tänker väl inte sälja butiken?”
Jo, butiken är till försäljning. Planen är att trappa ner för att få mer tid tillsammans med maken som nyligen gått i pension. Men vi får se hur det blir, just nu finns inga tecken på att det är en verksamhet på väg att läggas ner och kundkretsen är stor och varierad.
Men hur tog hon steget att starta en garnaffär?
2011 stod hon vid ett vägskäl. Försäkringskassans stramare bedömningar gjorde att möten med förtvivlade patienter som kämpade för att klara sin vardag tog på krafterna. Hon kände sig maktlös och det var inte långt ifrån att hon lämnade yrket. Men när hon började leta efter en alternativ plats att andas på dök den här möjligheten upp.
– Jag kom över ett garnlager som jag kunde starta med och fylla upp butiken. Sen har det rullat på.
Många kunder vet vad hon jobbar med till vardags och hon tipsar ofta om ergonomi och materialval. Hon är noga och påpekar att det ger stor skillnad för upplevelsen beroende på vilka material man använder och att ”hantverk ska vara en njutning”.
Visst är det ett stort åtagande att parallellt med arbetet på vårdcentralen driva en affärsverksamhet, men samtidigt ser hon det som ett komplement som ger både energi och lugn. Och så har hon sin stickgrupp varannan lördag sedan drygt tio år. Från början hade hon ett öppet stickcafé, men när en av deltagarna kände att det var jobbigt med en stor grupp skalade hon ner.
Klockan 14 på lördagar stänger garnaffären och sedan väntar två lediga dagar. Under många år jobbade hon sexdagarsvecka, men sedan i höstas unnar hon sig lediga söndagar och måndagar. Det är snart 20 år sedan den där mörka delen av arbetslivet, men hon vet att när migränen gör entré är det dags att lägga om kursen. Hemma är mobilen alltid inställd på ljudlöst.
– Man blir aldrig frisk från en utmattning. Det är en stressallergi. Man måste vara observant på de första symtomen och ha beredskap för att ta hand om sig själv. Jag kan njuta av att inte göra någonting alls som att sitta och sticka i min gungstol på verandan och titta på när ogräset växer.