Text: Linda Swartz Foto: Pontus Wikholm
Karin Janson har försörjt sig nästan halva livet på sitt skrivande, dels som frilansjournalist, dels som författare av feelgood-berättelser. Från och till har hon haft problem med trötthet och stelhet i händerna som efter en tid gett med sig. Men för ungefär två år sedan blev symtomen värre än vanligt.
– Jag kunde inte alls böja pekfingret på höger hand. Jag hade delvis tappat känseln, händerna var stela och det gjorde riktigt ont i handlederna, säger Karin.
Hon misstänkte karpaltunnelsyndrom, eftersom många av hennes journalistkollegor hade opererats för det. Karin sökte vård och efter fyra månader fick hon göra en undersökning där man skickar elektriska signaler genom nerverna i handen. Resultatet blev diagnosen ”handsmärta, ospecifik”.
– Under tiden vården trodde att det var karpaltunnelsyndrom var jag sjukskriven. Sedan började jag jobba igen. Det funkade halvdåligt, men jag kämpade på.
En kedja av undersökningar och teorier satte i gång: ultraljud och röntgen visade ingen artros, det fanns inga tecken på reumatism, kortisonsprutor hjälpte inte. Hon provade att bära ortos nattetid, testade akupunktur och massage, fick råd av en arbetsterapeut att stressa ner och ägna sig åt mindfulness. Ingenting hjälpte.
Karin delar sin tid mellan Stockholm och barndomsbyn i Dalarna, landskapet där hennes ljudböcker och romaner utspelar sig. När hon var som mest desperat efter lindring av handproblemen såg hon en annons för Stockholms Kiropraktor & Rehabklinik.
– Jag hade fortfarande inte gett upp helt, och det stod att kliniken specifikt kunde erbjuda handrehabilitering. Så jag gav det en chans. Redan första gången jag kom till Anna kändes det hoppfullt.
Tidningen Arbetsterapeuten träffar Anna Essén och Karin i Annas mottagningsrum på kliniken, som är privat men har regionavtal. Den ligger vid vältrafikerade Karlavägen i Stockholm, men här inne är det alldeles lugnt.
– Jag möter många med ungefär liknande symtom som Karin, framför allt kvinnor (se faktaruta). Deras problem har ingen en bakomliggande orsak och jag hittar inte heller exakt vad problemet är. Då blir mitt fokus symtomlindring. Vi provar oss fram. Funkar detta? Kan vi anpassa? Testa något helt annat. Man måste ha ett kreativt tänk hela vägen.
Det som genast gjorde Karin hoppfull var just att Anna har träffat många patienter som hon, att hon varken var först eller ovanlig. Dessutom hade Anna god erfarenhet av att träning och övningar faktiskt kan hjälpa.
Anna säger att hon vid första besöket försöker vara så inlyssnande som möjligt för att skapa en god relation med patienten. De som kommer till henne har ofta haft långvariga eller svåra handproblem, eller både och.
– Många av dem jag träffar är väldigt uppgivna: ”Kan jag verkligen få hjälp?” Jag är tydlig med att jag kanske inte kan bota patienten, men att jag ska göra mitt allra bästa. Jag tror att de uppskattar att jag är ärlig.
Innan eventuell behandling inleds undersöker Anna patientens handstatus. Hon frågar om livssituationen, hur länge personen har haft problemen och hur dessa påverkar vardagen. Hon tittar även på fysiska symtom som rörlighet, svullnad eller smärta.
Anna utgår från färdiga behandlingsplaner, men de behöver oftast individanpassas. Metoden är att skapa en miljö där personen känner sig trygg att testa många olika övningar för att hitta en fungerande lösning. Övningarna i sig är inget hokus pokus, det är den individuella sammansättningen som gör skillnaden.
För Karin var ”den vita leran” en ny och angenäm bekantskap. Det är en träningslera som ger motstånd och kan användas på många olika sätt. Karin pressar handflatan mot leran på ett hårt underlag eller kramar leran med fingrarna. Det ger en jämn belastning och utmanar både handlederna och smålederna i handen.
– Första gången jag kom hit provade vi leran, sedan har vi lagt till gummiband och hantlar och ökat på efter hand. Nu lyfter jag femkiloshantlar genom att böja handlederna. Det här att lyfta tunga vikter och belasta handlederna märker jag är jättebra. Jag har alltid haft lite stela handleder, men det känner jag knappt av längre, säger Karin.
Styrketräning i kombination med cirkulationsövningar, till exempel ”plocka äpplen”, har varit till stor hjälp för Karin. Efter hittills tre besök hos Anna har de tillsammans utvecklat ett framgångsrikt träningsprogram.
– Jag gör det två gånger i veckan och det håller mig flytande. Det är en bra underhållsdos, men jag borde nog öka till tre.
Medan Karin visar fotografen några av sina övningar berättar Anna hur händer blev hennes expertområde. Som så ofta var det lite av en slump. Innan Anna utbildade sig till arbetsterapeut hade hon jobbat mycket med att möta människor, exempelvis som skidlärare och i gästservice. Anställningen på Stockholms Kiropraktik & Rehabklinik är hennes första efter examen från Linköpings universitet för drygt tre år sedan. Tanken var att Anna främst skulle arbeta med hemrehab, men även ersätta den föräldralediga arbetsterapeuten som sysslade med handrehab.
– De frågade redan vid intervjun om jag var intresserad av att jobba med händer, och jag tyckte att det lät lite spännande. Sedan upptäckte jag att det är jätteintressant. Händerna är så viktiga för allt vi människor gör.
Till att börja med var händer inte en stor del av arbetet, men inslaget ökade successivt. Anna har gått flera utbildningar i att rehabilitera händer och handleder. Så småningom tog hon över helt efter kollegan, som bytte till ett annat jobb.
I Annas verktygslåda finns som tidigare nämnts gummiband, hantlar och träningslera, men den rymmer mycket annat. Ofta behöver patienterna öva upp både styrka och finmotorik. En specifik övning i aktivitet är att plocka upp en pigg och stoppa den i ett litet hål. Patienterna kan även använda ett redskap för hand- och fingerträning som kallas Digiflex. Anna arbetar också med ortoser för händer och fingrar i de fall avlastning behövs.
– Ibland måste jag komma på övningar från scratch. Det kan vara övningar med olika redskap och ibland saker som patienten har hemma, som att träna finger- och handstyrka med klädnypa eller att baka. Jag hittar på och anpassar till patientens nivå. Det är inte alla patienter som blir bättre, framför allt inte de som har artros. Men för det mesta går det att hitta sätt att hålla nere smärtan.
För att mäta hur väl patienten förbättras använder Anna två metoder. Den ena är att mäta handstyrkan i början av behandlingstiden och jämföra med senare mätningar. Den andra är att sätta upp tydliga aktivitetsmål som visar att patientens symtom minskat.
– Det kan till exempel vara att de kan återgå till att spela ett instrument eller utöva en sport. Eller att de på något annat sätt upplever en bättre fungerande vardag. Är patienten nöjd så är jag jättenöjd.
En mycket nöjd patient är Karin. Hon påpekar att förutom träningen har Anna uppmanat henne att ta täta pauser när hon arbetar. Karin ägnar många timmar varje dag åt att skriva på sin laptop både som författare och som journalist.
– När jag gör intervjuer antecknar jag i datorn. Förut skrev jag allt som folk sa, men nu är jag bättre på att välja ut det viktiga. Tidigare har jag kört över mig själv när det har gjort ont i händerna. Pushat mig i stället för att vila.
Anna flikar in att överansträngning kan vara en vanlig orsak till handproblem.
– Det kan till exempel bero på att man scrollar mycket på mobilen eller har ett statiskt, repetitivt arbete. Då är det extra viktigt att variera hur man arbetar med händerna, att ta pauser och se till att hålla igång cirkulationen. Kanske måste man pausa så ofta som en gång i kvarten om man har smärta.
För Karin blev smärtan, svullnaden och stelheten ett så stort problem att hon trodde att hon skulle tvingas sluta skriva. För någon som har levt på sitt skrivande i över tjugo år är det ett stort steg.
– Jag kollade på olika YH-utbildningar ifall jag nu skulle bli tvungen att jobba med något annat, men alternativen kändes inte alls kul. Det är också svårt att hitta ett jobb i dag där man inte sitter vid en dator.
Karin är förvånad över att det syns så lite i medierna om våra händer och hur man tar hand om dem. Särskilt med tanke på att så många människor är beroende av fungerande händer i sina jobb.
– Jag visste inte ens att det kan vara bra att träna händerna, än mindre hur det i så fall skulle gå till. Visst, det är inte kul att styrketräna händerna, men nu har det blivit något jag bara gör, säger Karin.
Hon beskriver hur mötet med Anna har gjort henne både lättad och tacksam. Anna å sin sida är glad över att inte bara ha kunnat försöka hjälpa Karin, utan även lyckats.