Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Sara Svensson plockar ihop underlag och lägger i mappen inför hembesöket. Hon är arbetsterapeut på Fosietorps vårdcentral i södra Malmö och gör minst två kognitiva bedömningar i veckan.
Sedan drygt ett år använder hon RUDAS-S (The Rowland Universal Dementia Assessment Scale, svensk version) vid kognitiva bedömningar. Testet fungerar oavsett språk, kultur, och utbildningsbakgrund och går förhållandevis snabbt att genomföra.
När hon började använda RUDAS som bedömningsinstrument var den spontana känslan att personerna slappnade av, situationen avdramatiserades. Eftersom hon inte ställer direkta kontrollfrågor uppfattades inte heller bedömningen som en testsituation.
– Jag inleder med att personen får upprepa varor på en inköpslista. Testet ger en bred bedömning och är lätt att tolka och undviker fel vid översättningar, exempelvis innehåller det inte verb som behöver förklaras med flera ord på modersmålet.
Hon använder RUDAS vid de flesta kognitiva bedömningar oavsett om personen är inrikes- eller utrikesfödd. Det händer också att hon gör andra val av kognitiva tester.
I samband med att RUDAS infördes gick hon en kurs via Kognition och migration-enheten i Malmö. Hon har även fått utbildning i Multicultural cognitive examination, MCE-S. Det är ett ”paket” som testar minnesfunktion, språkförmåga och visuospatial förmåga där förutom RUDAS tre tilläggstester ingår.
Fördelarna med att göra kognitiva tester hemma hos personerna är många, säger hon.
– Jag väger in de små detaljerna i bedömningen. Det handlar alltid om en samlad bedömning av hela situationen. Testerna och att observera, både personen och miljön och lyssna in vad som sägs och kanske inte stämmer överens med hemmiljön.
Hon tittar på exekutiva funktioner, perception, uppmärksamhet, kommunikation och interagerande. Oftast är det bra att ha med anhöriga vid anamnesen som kan bekräfta att det som sägs stämmer, säger hon.
– För att få en demensdiagnos krävs att personen sviktar aktivitetsmässigt. Observation och aktivitetsutförande kan väga tyngre än antalet poäng på testerna.
Det är en fördel att följa personer under en längre tid, påpekar hon. Hon tittar i sina anteckningar och konstaterar att i det här fallet hade tidigare bedömning inte visat på kognitiv svikt, men en nära anhörig har signalerat att det skett en förändring de senaste månaderna och bett om en ny bedömning som personen tackat ja till. I dag behövs ingen minnestolk – en tolk som fått utbildning i kognitiv svikt, demenssjukdomar och hur en kognitiv bedömning genomförs – eftersom personen talar bra svenska.
Fosietorps vårdcentral ligger i Söderkullaområdet där många utrikesfödda kommer från Balkan, säger Sara Svensson när vi passerar flervåningshusen som till stor del är byggda på 1960-talet.
Hissen stannar på åttonde våningen. Susanne, som egentligen heter något annat, öppnar och välkomnar. Sara Svensson är väntad och hon kan bocka av den första punkten.
Susanne har fyllt 86 år och tycker vardagen fungerar bra. Hon har lite hjälp med städ, tvätt och till viss del inköp, men vill helst sköta handlingen själv. En rollator för utomhusbruk är placerad vid dörren
– Jag bäddar själv, långsamt och försiktigt i mitt tempo och lagar alltid mat mitt på dagen.
Hon berättar spontant, det blir en fyllig anamnes och Sara Svensson behöver bara ställa någon enstaka följdfråga för att kontrollera tidsorienteringen. Hon får också reda på att Susanne fortfarande betalar sina räkningar själv och åker buss.
Susanne berättar hur hon som 18-åring kom till Sverige 1957 i samband med Ungernrevolten. Hon ger en livlig beskrivning av resan tillsammans med pojkvännen på en 125 kubiks motorcykel: ”Vi hade skinnmössor och glasögon och en liten koffert där bak”.
Ungerskan håller hon vid liv fortfarande. Hon skrattar och pekar in till sovrummet där datorn skymtar på skrivbordet.
– Det är en sån glyttig sak, men jag är på Facebook på eftermiddagarna och pratar med mina väninnor i Ungern.
Dörrklockan ringer och en personal från hemtjänsten dyker upp. Susanne ber henne handla bröd och tio clementiner.
Susanne slår sig ner i skinnfåtöljen och Sara Svensson placerar sig i soffan strax intill och tar fram testunderlaget. Hon förklarar att de ska gå och handla och nämner fyra varor som Susanne ska komma ihåg till senare, och hon får upprepa inköpslistan tre gånger.
I lugnt tempo genomförs testerna. Att rita av en kub – som är en utmaning för många – klaras av galant. Sara visar upp teckningen.
De fortsätter med övriga deltester i MCE-S: Recall of Pictures Test, att namnge och återge bilder och därefter Supermarket Fluency och Clock Reading Test.
Nu återvänder vi till bilderna och vilka du kommer ihåg, säger Sara.
– Menar du hus, bil och flygplan?
– Ja, bekräftar Sara, fortsätt du.
Recall of Pictures Test avslutas och Sara bekräftar att det gått ”jättebra”.
Strax därefter ringer det på dörren igen.
Susanne tar emot påsen med clementiner och väger den tveksamt i handen. Nej, det är inte tio clementiner, säger hon. Det visar sig vara fem. Men, nu är det dags för en sen lunch och hon plockar fram en förpackning med köttbullar ur kylen, och konstaterar att de inte är lika goda som hemmagjorda, men duger till lunch i dag.
– Det här ska jag göra nu och jag tror jag ska laga lite potatismos till.
Vi säger hej då till Susanne och lämnar lägenheten.
Det är så viktigt för många att prata och berätta om minnen och hålla dem vid liv, påpekar Sara Svensson.
– I det här fallet fanns inget behov av att observera hur hon utför en specifik aktivitet. Hon var så levande i sin berättelse och gav också hemtjänstpersonalen instruktioner. Men jag kan sticka in små praktiska uppgifter, det gör jag ofta, och exempelvis be personen visa mig något på telefonen eller utföra en enklare hushållsaktivitet.
Sara Svenson återkopplar resultaten till primärvårdsläkaren. Hon brukar också både informera och tipsa anhöriga om strategier, beroende på resultaten på de kognitiva testerna. Det kan handla om att upprepa information för att hjälpa personen att minnas och ta hjälp av bildstöd och almanacka.
Ibland upplever anhöriga att det är jobbigt när ”mamma ringer tio gånger om dagen och frågar när det är onsdag”.
– Då kan jag förklara att personen kan ha svårighet att lagra in information och det kan ge anhöriga förståelse för beteendet.