Text: Anki Wenster Foto: Jeppe Gustafsson
– Vi går med telefonen i fickan och väntar på att den ska surra. Arbetsgivaren kan ringa när som helst, men vi vet inte när, var eller om vi kommer att omplaceras, säger Josefine Jakobsson.
Josefine och kollegan Lina Stern har varit anställda på Rehabiliteringsmedicinska kliniken sedan hösten 2021 och har fasta tjänster. Det stora varselhot som funnits länge har blivit verklighet, och de har kollegor som den senaste veckan (vecka 33) fått omplaceringserbjudanden.
– Det är framför allt hopplösheten. Vi har haft det såhär sedan februari och försökt hålla skenet uppe och prioritera patienterna. Men man blir påmind om det varje dag i alla forum. Bristen på information från arbetsgivaren leder också till en otrygghet. Våra fackliga företrädare har förespråkat att vi ska få mer insyn, säger Lina.
Josefine inflikar:
– Det är vår framtid det handlar om. Vi har tappat förtroendet för arbetsgivaren. Min fasta tjänst här kan i stället övergå i att jag blir erbjuden ett kortare vikariat någon annanstans i regionen.
De två har de senaste åren varit med och byggt upp en verksamhet som i dagsläget fungerar väldigt bra. Arbetsgivaren har gått ut med att teamen och uppdragen ska finnas kvar, men Josefine och Lina har svårt att se hur verksamheten ska kunna fortsätta på samma sätt som tidigare med sex färre arbetsterapeuter. De har fått veta av arbetsgivaren att rehabmedicin ska gå från 19 till 13 arbetsterapeuttjänster.
– Jag sökte mig till den här kliniken för att jag verkligen ville jobba just här och specifikt med den här patientgruppen. Både jag och Lina är väldigt engagerade i vanliga fall. Men nu, när jag inte vet om eller var jag får vara kvar, är det svårt att lägga hela mitt hjärta och engagera mig i nya arbetssätt, säger Josefine.
De har skaffat sig både erfarenhet och specifik kompetens inom sina respektive områden. En kompetens som nu riskerar att försvinna från verksamheten.
– Det krävs mer än ett år för att förstå verksamheten fullt ut och inget man bara kan hoppa in i. Det är långa patientkontakter och ingen lätt verksamhet, säger Lina.
Likaså möts de av en stor ängslan hos sina patienter.
– Patienterna uttrycker en stor oro för att förlora den allians de har haft med sin behandlare. De är oroliga på ett personligt plan och men också ur ett större perspektiv och undrar vad som händer med vården, säger Lina.
De är rörande överens om att det svåraste är ovissheten.
– Jag tror alla bär på oro, oavsett hur berörd man är av varslen, men det finns olika typer av oro. Våra kollegor som kommer att finnas kvar har också en oro och rädsla för hur de ska orka, säger Josefine.
Hon fortsätter:
– Det som är svårast är känslan av att inte ha kontroll över framtiden. Och det spiller över på livet utanför jobbet och får stora konsekvenser både för hälsan och vilka val man gör i livet. Varje dag är man totalt dränerad, säger hon med eftertryck.
Nu har åtgärdspunkter för förändrade arbetssätt, för att klara en verksamhet med färre medarbetare, presenterats. Och de önskar att de hade fått vara delaktiga i processen, att den skett i en annan ordning och att de själva fått komma med förslag på effektiviseringar och se över vilka hål som finns.
Har ni funderat på att säga upp er?
”Ja, tyvärr”, svarar båda två direkt på frågan.
– Jag och flera med mig har tänkt i banorna att man inte vill vara arbetsterapeut längre. Vilket jag verkligen är i själ och hjärta. Men det här vill jag inte signa upp på. Jag har funderat på att lämna vården ett tag och komma tillbaka när det här är över, säger Josefine.
Lina tillägger:
– Generellt blev det ett stort slag mot arbetsterapeuter, oavsett om man är berörd av varslen eller inte. Vi gick lite sönder som grupp när det blev så tydligt att sex tjänster skulle försvinna – det kändes som att vårt yrke inte var viktigt.