Text: Pontus Wikholm Foto: Tobias Andersson
Gå rakt fram. Ta till höger vid den tredje korridoren – titta efter den gröna Exit-skylten på väggen. Arbetsterapeuten Catarina Ahlqvist på Skaraborgs Sjukhus Skövde är nästan blind. Men på sin väg genom sjukhuskorridorerna räknar hon inte steg. Hon följer riktmärken och går på känsla. Efter två år på samma arbetsplats har hennes normala rutter satt sig. Men så bygger de förstås om med jämna mellanrum och hänvisar till alternativa rutter …
Catarina Ahlqvist föddes med grå starr, katarakt. Det är den vanligaste orsaken till synnedsättning hos äldre, men bland barn är den ovanlig. Årligen föds cirka 40 barn med grå starr i Sverige. 12-veckor gammal opererades Catarina och kunde se ungefär tio procent på båda ögonen. I tonåren fick hon glaukom, grön starr, och förlorade synen på vänsterögat. I dag ser hon ungefär 6–7 procent med sitt högra öga. Grumligt och centralt.
– Men jag tycker att jag ser klart. Skulle inte tro att någon annan tycker det, men när någon frågar: ”Hur ser du?” så svarar jag: ”Bra.” Och det har inte blivit sämre.
Vägen till arbetsterapin på sjukhuset går längs Gula vägen. Kontrasten mellan en gul rand och en vit vägg är inte stor. Men Catarina tar sig fram. Mitt i korridoren med bestämda steg. Går hon tillsammans med någon får den gärna hålla sig på höger sida.
Hon stortrivs på jobbet – både med arbetsuppgifterna och kollegialt. Hon jobbar främst med medicinpatienter inom akutsjukvården. Och hennes kollegor är, ja, lösningsorienterade.
– Det är snabba puckar och det är lite så jag är som person också. Högt tempo och man vet aldrig hur dagen ser ut. Mina kollegor hjälper till att vara mina ögon och beskriva saker. Men de gör inte jobbet åt mig.
Catarina vill göra skillnad i människors vardag. Och samtidigt visa att det går att arbeta som arbetsterapeut även om man själv har en funktionsnedsättning. Dessutom har hon ju erfarenhet av otillgänglighet och diskriminering.
Då hon sökte tjänsten på sjukhuset i Skövde valde hon att ignorera kravet på körkort. En vanlig punkt i många jobbannonser.
– Jag vet inte om det är slentrian men också äldreboenden kan kräva körkort. Jag kan se nyttan med det, men ofta åker man ut två i ett team. Då behöver det inte vara jag som kör.
På arbetsintervjun visade det sig att körkort inte var viktigt: ”Du har legitimation och säger att du kommer att klara jobbet. Då litar jag på det.”
Vad ska du ha för bil som stor? Catarina minns när hon som sexåring satt hemma och pratade med sin ett år yngre bror. Det var första gången hon på riktigt reagerade på sin synnedsättning. Hon blev jätteledsen.
– Hur skulle jag då klara mig? Jag trodde verkligen att jag inte skulle bli gift, inte kunna skaffa familj. Jag kommer inte kunna jobba. Jag kommer inte kunna handla – jag kommer att svälta ihjäl. Jag blev helt förtvivlad. Men jag hade så fel, allt var möjligt!
Efter gymnasiet velade Catarina mellan sjukgymnast (som det hette då), socionom och arbetsterapeut. Hon läste att arbetsterapin handlade om att möjliggöra människors aktivitetsförmåga. Att se till både person, miljö och aktivitet lockade henne. Hon hade vuxit upp så – hindren finns i miljön, inte hos människan.
– Mamma var rädd för att överbeskydda mig. Hon uppmuntrade och lärde mig att göra saker. Jag provade att cykla fast det var svårt att se vart jag cyklade. Jag spelade fotboll men sköt bollen åt fel håll. Och så vidare. Jag fick själv testa vad som funkade och inte funkade.
Tidigt på egna ben, men inte speciellt många blåmärken.
– Jag var ganska försiktig av mig som liten. Det var mamma som pushade mig och det är jag väldigt glad för. Jag lärde mig ta ut kontaktlinserna som fyraåring. Och när jag var sex började jag gå och handla – lite mjölk första gången. Jag var nog den första av ungarna i kvarteret som fick gå och handla själv. Men det var inte så att jag passerade några stora vägar. Det var en gångväg bort till affären.
Som sjuåring åkte hon på sitt första läger för synskadade barn och ungdomar. Hon var jätterädd, men kom hem mer självständig. Med nya strategier för vardagen.
Femte hålet nerifrån. Catarina känner efter med fingrarna så att det blir rätt höjd på duschpallen. Hon har redan frågat hur lång patienten är så att hon kan förbereda pallen innan utprovningen. Det är trixigt, men efter lite petande och vridande hörs ett klick och pallbenet sitter fast.
– Alla uppmärksammar inte att jag ser dåligt. Jag möter ofta ganska sjuka människor som knappt orkar upp ur sängen. Men om jag till exempel ska läsa en lista måste jag gå väldigt nära. Jag brukar be patienten säga sitt namn och personnummer i stället. Då har jag sluppit ett moment.
Det är mörkt ute, november, och det gör det inte lättare att hitta rätt.
– Jag träffar ibland personer som av olika skäl vill eller behöver ha mörkt i rummet. Men bara det inte är någon fara rent medicinskt brukar jag dra upp persiennerna och säga att det är viktigt att göra skillnad på dag och natt. Även på sjukhuset har vi rutiner: vi går upp på morgonen – ligger inte i sängen och äter. Det uppmuntrar till aktivitet och underlättar för mig också.
Catarina och hennes man lät vinterbona fritidshuset i lilla Ljungstorp, 15 kilometer från jobbet i Skövde, och flyttade dit permanent. Trots att både sonen och hennes man också har synnedsättning gjorde de inga direkta anpassningar av hemmet. Man kommer långt med vardagsstrategier.
De köpte ändå en mikro med vred i stället för touch-knappar, men för att höja och sänka värmen på spisen får Catarina lyssna efter antal pip. Kaffe brygger hon genom att måtta antal muggar i stället för att läsa siffrorna på maskinen. Och hon läser gärna med förstoringsglas. Eller lyssnar. Både på ljudbok och på vad som händer runt omkring henne.
– Jag hör ju skillnad på brödpåsen om det är rostbröd eller Lingongrova. Och känner skillnaden, jag behöver inte se. Och tappar jag något hör jag oftast vad det är, och ungefär var det har fallit.
Man kan inte lyssna sig till allt, men tveklöst går det att jobba som arbetsterapeut, trots en grav synnedsättning. Eller med Catarinas egna ord:
– Jag har aldrig varit arbetslös.