Text: Katja Alexanderson Foto: Jenny Ingemarsson
Absolut ingen sjal. Moa Blomqvist är bestämd. Hon vill definitivt inte fotograferas med virkningens 1A-projekt. Det hon gör är något helt annat.
– Jag är konstnär som jobbar med garn som primärt medium. Det kan ju låta jättepretentiöst, men jag jobbar hårt för att ta bort den tråkiga, tantiga, lite husmoderliga stämningen kring virkningen.
Och de över 50 000 följarna på Instagram möts verkligen inte av babyfiltar, sjalar och söta små djur (förutom Moas hund ibland), utan av coola plagg som berättar en historia. Plagg som många, vid en första anblick, tror är stickade – för inte går det väl att virka med ett så modernt uttryck? Virkning vs stickning är en helt egen historia, men vi kan nöja oss med att konstatera att Moa vill distansera sig från pyssligheten som är förknippad med virkning och höja hantverkets status.
– Det här är inte bara kul, en liten hobby, en liten grej, en liten skojsak. Det här är mitt jobb. Det här är min konst. Det här är det jag lever, äter, andas för. Och jag lever, äter, andas av det.
Eftersom hon försörjer sig på virkningen, och har butik både i centrala Varberg och på nätet, säger hon ofta nej till förfrågningar om att hålla kurser som bara ger symboliskt betalt. Hon vet att det kan låta krasst, att det finns de som tycker att man ska ställa upp för kärleken till hantverket.
– Jag älskar hantverket och hantverket är det viktigaste i mitt liv – och det tar en jättestor plats. Men att undervärdera sitt eget hantverk är att göra det en otjänst.
Det är först de senaste åren hon har kunnat försörja sig på virkningen. Innan dess jobbade hon i butik.
– Jag är en krängarkalle. Säljare är typ det fulaste man kan vara, men jag älskar att sälja saker. Det bästa är att träffa folk.
Ännu roligare är det nu, när hon har sin egen affär. Den lilla lokalen i centrala Varberg är fylld med garner i regnbågens alla kulörer och några till.
– Jag har profilerat mig som en butik som satsar på färg. Kommer någon in och säger att de vill ha brunt, då kan jag säga att det här är inte rätt ställe för dig.
Fast den här dagen kommer en långväga kund, och kärt återseende, in med sin mamma och de vill ha just brunt – och nog finns det några nystan som Moa letar fram. De passar också på att ta en bild tillsammans till Insta.
Moa flyttade till Varberg hösten 2019 och i väntan på en ny lägenhet och att sambon skulle ansluta bodde hon hemma hos sina föräldrar. De hade flyttat dit redan 2010 från hemstaden Borås. Under den tiden blev det väldigt mycket virkat och när hon lade ut en tröja på sociala medier blev folk som tokiga och ville ha mönstret.
Det tog något halvår att få klart virkbeskrivningen till ”The Matriarch” och lägga ut på den nya webbshoppen. Succé. Ett år senare öppnade den fysiska butiken.
Men virkat har hon gjort länge, ända sedan hennes älskade mormor satte nål och garn i händerna på henne som åttaåring. De tiotusen timmarna, som det sägs krävs för att du ska bli riktigt bra på något, har passerats med råge. Hon minns inte det första hon virkade, men det var nog en lång sak eftersom hon inte kunde vända. Sedan blev det trianglar innan hon lärde sig att göra vändmaskor.
– All virkning som jag gjorde mellan att jag var 8 och 22, var inte ens bra. Det är rätt länge att hålla på med någonting man inte är speciellt bra på. Men jag är envis.
Virkningen fick även följa med in i klassrummet, vilket tyvärr inte alltid uppskattades. I sin nya bok Virka för livet berättar Moa hur hon blev utslängd från engelskan för att hon virkade. Läraren tyckte inte att hon fokuserade på filmen, när det var precis tvärtom.
Ungdomsåren var tuffa. Framför allt var det vuxenvärlden som inte förstod sig på henne. Hon var alltid för mycket. Aldrig tillräcklig. Redan som sexåring fick hon sin första diagnos, som sedan följts av flera. Vilka låter hon vara osagt.
– Jag har ju valt att vara öppen med att jag mår dåligt – och hur jag mår dåligt. Men har valt att inte vara öppen om mina diagnoser. Jag har väldigt många unga följare och man vill gärna se sig själv i andra. Jag vill inte bli en go-to-person gällande mina diagnoser, jag har inte den kompetensen. Man ska ha professionell hjälp.
Därmed inte sagt att diagnoserna varit oviktiga; de har gjort att hon fått den hjälp hon behöver. Men de är inte hennes identitet, beskriver inte vem hon är. Lika lite som att hon är blond gör det.
– I dag sätter många identiteterna först. Att man är queer. Eller funktionsnedsatt. Eller har diagnoser. Själv identifierar jag mig väldigt mycket mer med vad jag gör. Jag är hundägare, virkare och älskar rap battles. Det är de tre absolut viktigaste sakerna om mig. Allt annat är en bigrej.
Men hon är noga med att säga att för andra kan det vara viktigt att berätta om sina diagnoser. Att det inte finns något rätt eller fel.
– Jag pratar oerhört ofta om acceptans för hur man är som person och hur man mår. Det är först när man slutar känna skuld och skam som det går att faktiskt må bättre.
Under åren har virkningen betytt mycket för hennes mående, men kanske inte på det sätt många tror.
– Jag tycker inte att själva pillandet med händerna är speciellt terapeutiskt. Det har faktiskt gett mig skador i axlarna. Jag kan inte sitta i ett tyst rum och virka – jag mår inte bra av det.
Hon fortsätter:
– Det som är terapeutiskt, och som hjälper mig, är när jag är klar med något. Eftersom allting jag skapar bär så mycket mer än att bara vara är en snygg grej. När man är klar, då har man på något sätt bearbetat det.
En extra dimension är att hon får vara en del av andra människors kreativitet. De har skapat någonting utifrån hennes mönster. Eller hittat sitt sätt att göra det på. Och visar upp det på sociala medier, kommer in i butiken eller mejlar och berättar.
– Det är ett oerhört privilegium att få vara en del av det. Jag brukar säga att det är som att någon gör en cover på en låt man har skrivit. Ibland blir den till och med bättre än originalet.
I boken Virka för livet berättar hon historierna bakom plaggen. Om den röda tröjan ”Tall Dark Stranger” som inspirerats av mammans röda bröllopsklänning. Eller den rutiga västklänningen ”Rules + Regulations” som bottnar i hur viktigt struktur och rutiner var för den unga Moa. För den som bara ser de färgsprakande plaggen är det inte uppenbart vilken historia de bär på, även om namnen kan ge en ledtråd. Annat är det med den hellånga kappan som hänger på bästa plats i butiken. På den är elaka ord som Moa tänkt om sig själv virkade i starka färger: selfish, disgusting, too much, moody, insane, one trick pony, pretentious, ordinary, foolish … Och det är inte ett helt livs elakheter, utan resultatet av bara tre månaders samlande. Och inte tre dåliga månader, utan helt vanliga.
– Jag har gått i terapi till och från sedan jag var sex och varit medicinerad i över halva av mitt liv. Man kommer till en punkt där man inser att så här är livet nu. Och det är först när man kan släppa kravet på att leva ett normalt liv eller vara glad hela tiden som man faktiskt kan leva ett gott liv. För jag lever ett jättegott liv – och jag mår dåligt.
Livet kan helt enkelt vara många saker samtidigt.
– Jag får ofta höra att det är så bra att ungdomarna börjar virka, så att de inte sitter med skärmen. Fast man kan få göra båda – jag gör båda ganska ofta till och med. Utan det ska hela tiden vara så jävla svart eller vitt. Antingen eller. Jag är en gråzonsmänniska på ett sätt som folk brukar tycka är rätt jobbigt.
På samma sätt är det med psykisk ohälsa. Du måste inte vänta på att bli ”frisk”.
– Jag tycker att det är viktigt att visa att man kan leva ett gott liv ändå. Man kan inte gå och vänta på att livet liksom ska rätta till sig. Det är bara att köra.