Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
Tina Järvenpää har ofta fått höra att hon är modig. Det är inget hon reflekterar över själv. Det är mer så att hon inte står i vägen för sig själv när hon vill något, oavsett om det handlar om att skaffa barn på egen hand, engagera sig politiskt och fackligt, eller arbeta inom ett område som rättspsykiatrin.
Av naturliga skäl finns det inga svängdörrar på Rättspsykiatriskt centrum i Trelleborg. Varje morgon passerar hon säkerhetskontrollen och genom metalldetektorn vid den rättspsykiatriska kliniken, och in i en värld som inte är lik någon annan.
Hon har ett stort rättspatos och har alltid känt att det varit viktigt att stå upp för människor i utsatta situationer och tror att det är därför hon alltid sökt sig till psykiatrin. Som arbetsterapeut inom rättspsykiatrin känner hon sig självklar i teamet, och kollegorna vet hur hon jobbar med fokus på aktivitet, utredningar och bedömningar.
– Det handlar om att lära känna personen bakom brottet, diagnosen och problematiken. Patienterna vårdas oftast flera år. Det ger tid och möjlighet att behandla och hjälpa människor att återfå hopp och känna framtidstro.
Tina pratar snabbt och engagerat om sitt arbete, om motiverande och psykoedukativt arbete, om aktivitetsbalans och vikten av att kunna bidra med strategier för att patienterna ska kunna hantera sina sjukdomar på ett bättre sätt. Hon är medveten om att det finns många uppfattningar i samhället om personer som är dömda till rättspsykiatrisk vård.
– Det kan låta märkligt att man månar om människor som ibland begått avskyvärda brott. Och det finns patienter som vi vet är mycket svårbehandlade och som kanske inte kan slussas ut i samhället igen på många, många år. Men de allra flesta har hamnat här därför att deras sjukdom varit obehandlad och de har fått otillräckligt med hjälp och stöd. De förtjänar en andra chans och ofta lyckas vi riktigt bra med utslussningen.
För länge sedan som nyutbildad flyttade hon till Stockholm och arbetade några år inom rättspsykiatrin. Hon har alltid haft tankar på att återvända, och för två år sedan öppnade sig möjligheten här i Trelleborg. Kliniken har fyra avdelningar och 51 vårdplatser i säkerhetsklass 2, den näst högsta inom rättspsykiatrisk vård.
– Många är väldigt sjuka när de landar på intagningsavdelningen. De är trötta och förvirrade och det händer att de är katatona och kanske har suttit häktade i månader utan medicinering. Verklighetsuppfattningen är förändrad, de saknar sjukdomsinsikt och oftast handlar det om schizofreni och psykossjukdomar.
Tina beskriver sig själv som sensitiv och har lätt för att nå personer som är ”trasiga i själen”, och samtidigt hålla en professionell distans. Men så har det inte alltid varit. Efter sitt första år inom psykosvården var hon helt slut. Hon bar sina patienters ångest och kände att ”det här kommer inte att gå”, och insåg ganska snabbt att hon var tvungen att hitta strategier för att hantera sina egna känslor.
Grundtryggheten har varit en stor hjälp för att hitta en emotionell balans. Hon hittade sig själv tidigt i livet och kände att hon dög, föräldrarna hejade på och uppmuntrade till att testa nya aktiviteter, och som storasyster fick hon ta ansvar hemma och för syskonen. Hon säger att det även handlar om att hon inte ignorerar känslor som dyker upp och är öppen för andra dimensioner. Kollegorna kallar henne på skoj för ”häxan”. Tina skrattar och berättar om ringblomssalvan hon tillverkar och delar med sig av för allehanda krämpor.
– Jag är också rationell och tänker igenom saker.
Hon funderar lite.
– Men, jag är en spirituell människa. Min intuition är stark, jag litar på den och den guidar mig rätt. När jag ser tillbaka på mina beslut genom livet så har de ändå präglats av en hel del mod. Jag har ibland tagit ganska drastiska beslut men aldrig varit orolig utan litat på min magkänsla.
Att skaffa barn var inget förhastat beslut. Hon kände tidigt en längtan efter barn och när hon fick veta att det som ensamstående var möjligt med hjälp av Storkkliniken i Köpenhamn tvekade hon inte. Det blev många turer över Öresundsbron och en lång process där hon nästan gav upp hoppet.
– Jag tänkte att nej, nu släpper jag det här och drog på krogen med mina väninnor. Några dagar senare åkte jag till Köpenhamn.
Det åttonde och sista planerade försöket lyckades. Minnet är starkt och rösten varm när hon berättar om graviditeten och lyckan över att slutligen få Hanna. Ja, självklart har hon ibland känt sig ensam med sitt föräldraskap. Men hon har haft ett socialt nätverk runtomkring sig med föräldrar och vänner.
”Man måste våga prova” är inställningen till det mesta och hon går i gång på utmaningar. Hon skämtar lite och säger att det skulle kunna stå vice borgmästare på hennes visitkort. Hennes politiska engagemang väcktes när Hanna skulle börja förskolan. Något behövde göras åt de långa köerna och stora barngrupperna. Dåvarande Folkpartiet låg nära i de frågorna och hon gjorde en ganska snabb karriär och tog plats som vice ordförande i kommunfullmäktige i Trelleborg i en mansdominerad politikertopp.
Men nästan samtidigt som Tina blev invald fick Hanna, som då var tre år, en cancerdiagnos. Det visade sig vara elakartad cancer och tillvaron vändes upp och ner. Operationen följdes av cellgifter intravenöst under ett halvår och tablettbehandling ytterligare ett år.
När hon tänker tillbaka förstår hon inte hur hon klarade av den perioden. Rösten svajar, hon har inga svar på det. Samtidigt fanns inget alternativ. Vad hon tänkte? Ja, det var naturligtvis kaos.
– Jag har minnesluckor om hur det praktiska i vardagen löste sig när jag och Hanna var inlagda på barnsjukhuset i Lund under långa perioder.
Den här tiden finns självklart med henne, men dyker inte upp så ofta i hennes tankar längre. Ibland checkar Tina av med Hanna vad hon minns, men hon var så liten och det är inget hon reflekterar över nuförtiden. Politiken lämnade Tina efter två mandatperioder – det var läge att vara mer närvarande hemma när Hanna började mellanstadiet – och det är inget hon saknar i dag.
Vi lämnar samtalsrummet inne på rättspsykiatrin och följer det gröna temat i golvens grön-vita mosaik ut genom slussen som skiljer ytterskalet från innerskalet. Byggnaden med trädgården i centrum har panoramafönster med utsikt över Söderslätts åkrar.
Klockan har passerat fyra, patienterna har lämnat aktivitetscentret och är tillbaka på sina avdelningar. Aktiviteterna dagtid sker övervakat och säkerheten är alltid i fokus. Allt material är inlåst. Saxar, nålar, vispar och knivar. När patienterna rör sig mellan avdelningar och aktiviteter är det alltid i sällskap av två ur personalen. Det finns ett säkerhetstänk i allt. Frågan om hon någonsin känner sig rädd är väntad.
– Nej, det har inte hänt de här åren. Vi har överfallslarm, och generellt under min 25-åriga yrkeskarriär inom psykiatrin har jag sällan varit rädd.
Vi tittar in i målarverkstan där hon gärna använder TTM som behandlingsmetod. Patienterna har också möjlighet att vara i datorsalen, en gång i veckan. Här finns även ett snickeri och en skolverksamhet. I träningsköket dröjer sig en svag doft av lasagne kvar efter köksträningen.
Även gympasalen används flitigt. Vid anställningsintervjun var hon tydlig med att hon ville prova yoga som behandling, som för henne personligen varit viktigt för återhämtningen. Med stödet från en uppmuntrande chef har hon gått kurser i traumaanpassad yoga och precis startat ännu en grupp.
– Jag fick positiv respons av patienterna från början och många upplever att yogan är symtomreducerande och ger minskad ångest. Vi ingår också i ett forskningsprojekt inom rättspsykiatrin som drivs av Högskolan Väst.
Hemma i Skegrie strax utanför Trelleborg väntar en 17-åring som är friskförklarad och går andra året på gymnasiet. På parkeringsplatsen utanför lägenheten står en mörkblå moppebil parkerad som spär på tonårsmammans oro.
– Jag har en stark beskyddarinstinkt och det har säkert att göra med sjukdomsåren. Jag måste jobba lite extra med mig själv för att inte vara en hökmamma.
Tina har alltid varit mån om att prata öppet med Hanna om allt och de har en väldigt nära relation, men erkänner att hon curlat lite extra.
Hundarna välkomnar med blöta nosar och svansviftningar. Tezla är vallhund och uppmärksam på mattes känsloläge, hon nosar försiktigt, det verkar bra, och skuttar vidare.
Promenaderna med Tezla och Ronja som måste göras i ur och skur ger henne ställtid att reda ut tankarna och växla mellan jobbhjärnan och mammahjärnan. Det är meditativa stunder i vardagen som hon inte kan tänka sig att vara utan.
Den ”lilla slicen” som blir över när jobbet och vardagssysslorna är avklarade lägger hon på att bli klar med specialistutbildningen, just nu finns det inte tid för mycket annat.
– Jag trivs på jobbet och det ger mig också återhämtning.