Det är en dålig dag i november. En dålig dag innebär att jag har jobbigt att röra mig och måste använda rollatorn för att ta mig fram. Jag har tid hos läkaren. I god tid hasar jag ner till busshållplatsen. Inget springa till bussen i sista minuten längre. Det funkar inte.
Jag är en kvart tidig när jag checkar in och sätter mig i väntrummet. Jag väntar och väntar. Det verkar som att doktorn är försenad. Jag väntar lite till. När min läkare efter 45 minuter ropar in en som jag vet har kommit efter mig, anar jag oråd.
Jag hasar mig ut till receptionen igen. Det visar sig att jag har tagit fel på tiden. Jag är inte alls där i god tid. Jag är en hel timme försenad. Jag kollar min kalender i mobilen. Det står mycket riktigt 10:00. Tyvärr står det 9:00 i påminnelse-sms:et. Än en gång har jag skrivit in fel tid i mobilen. Det är inte första gången.
Ett tag var det mer regel än undantag att jag kom på fel tid till mina olika vårdkontakter. Jag kom för tidigt, för sent, fel dag, fel vecka, fel plats. Det var när jag var som mest snurrig under min postcovidresa. Då hade det varit toppen om mobilen hade kunnat fungera som stöd. Tyvärr hann jag glömma vad jag skulle skriva, innan jag fått upp mobilens anteckningsapp. I stället skrev jag på papper och fotade för att jag skulle komma ihåg det.
Trots att jag är hedersdoktor för mitt arbete med digitalisering, så är det min whiteboardtavla och papperskalender som är mina bästa verktyg. Att se datum inringade, dagar överkryssade och tider visualiserade är det enda som gör att min skadade hjärna kan komma ihåg någonting. Ja, sen gäller det att kunna tolka de där minnesorden som jag har skrivit ned. Det är inte alltid så lätt att göra, oavsett om de står skrivna på papper eller digitalt.
Karin Nygårds,
skribent och illustratör