Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
– JA, det är en arbetsmiljöfråga. Det är helt avgörande att man ser det som en naturlig del av det ordinarie arbetsmiljöarbetet. Ansvaret för arbetsmiljön ligger hos arbetsgivaren, och då ska man anpassa arbetet efter alla medarbetares behov. Punkt. Slut.
Orden är Josefin Persdotters. Hon är sociolog och var med och grundade organisationen Mensen. Just nu jobbar hon i projektet Ett MENSkligare arbetsliv – ett arbetsmiljöperspektiv på mens och klimakteriet.
Det handlar om så grundläggande saker som att det finns toalett och möjlighet att ta paus för att byta mensskydd. Men också om arbetskläder där fläckar från blod eller svett inte syns så lätt. Arbetskläder som andas och inte sitter åt för personer med klimakteriebesvär. Och inte minst om attityder och kunskap om hur mens och klimakteriet påverkar måendet.
– Det är en fråga om såväl fysisk som social och organisatorisk arbetsmiljö.
Organisationen Mensen har sedan tidigare tagit fram material riktat till fackförbund om mensanpassade arbetsplatser. Nytt för i år är att man även vänder sig till HR och har lagt ett större fokus på klimakteriet.
– Behoven överlappar väldigt mycket, så det är onödigt att inte se det som en och samma fråga. Sen är det förstås inte helt samma sak, det är några särskilda besvär som kommer med klimakteriet.
Oregelbundna och kraftiga blödningar drabbar många under mens, men är till exempel ännu vanligare i klimakteriet. Vallningar, svettningar, torr hud och klåda kan ställa krav på luftiga arbetskläder i material som andas. Dessutom är sömnproblem vanligt.
– När det gäller klimakteriet är det uppenbart att verksamheter kan tjäna mycket pengar på att ta tag i de här frågorna. Det handlar om att folk slutar i förtid. Att förlora senior högkompetent, högkvalificerad arbetskraft för tidigt är enormt kostsamt, säger Josefin Persdotter.
Hon berättar att forskningen visar att kraftiga klimakteriebesvär kan leda till att man pensionerar sig tidigare än man tänkt sig. Men det handlar också om sjukskrivningar, vilket även är fallet vid till exempel kraftiga menssmärtor och endometrios, som hade kunnat undvikas om arbetsmiljön anpassats.
Förutom anpassningar av den fysiska arbetsmiljön behövs ofta kunskapshöjande insatser – och samtal kring normer och attityder. Kommentarer som ”Har du mens, eller?” kan på ytan verka ganska harmlösa, men sluter an till en lång historisk tradition av att förminska kvinnor och säga att de styrs av sina kroppar.
– Klimakteriekärring, klimakteriehäxa är ord som förekommer. Kanske inte sagt rakt ut till en, men det är illa nog med oron över att man kan klassas som det bara för att man är över 40 år och upprörd.
Därför menar Mensen att det är en god idé att använda den typen av kommentarer som exempel på trakasserier i policydokument.
En invändning när det gäller att se mens och klimakteriet som arbetsmiljöfrågor är att det är privat. Josefin Persdotter är tydlig med att ingen ska behöva prata om sina besvär om de inte vill, men konstaterar att det är mycket lättare att vara privat om du har hunnit byta mensskydd, inte har stora svett-rosor på den ljusa tröjan och faktiskt kunnat slänga tampongen i en papperskorg på toaletten.
Men hur gör man då om man vill lyfta mens och klimakteriet på sin arbetsplats?
– Börja med något litet, det brukar vara ett bra sätt att få igång en förändring. Det kan vara att sätta upp en affisch på toa – där folk har en liten stund att läsa. Det är också en lämplig miljö för ämnet.
Antingen gör man en egen affisch eller laddar hem på mensen.se. Ett annat råd är att lyfta frågan i samverkan. Bara genom att väcka frågan sätter man bollen i rullning. Josefin Persdotters erfarenhet är att insikten om att det faktiskt är en arbetsmiljöfråga får med den absoluta majoriteten på tåget.
– Väldigt ofta handlar det om att förskjuta eller förstora förståelseramen.