Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström
”Jag älskar mitt jobb så fruktansvärt, fruktansvärt mycket. Jag älskar mitt team, jag älskar mina sjukgymnaster, jag älskar mina patienter och jag älskar att jobba på strokeavdelningen.”
I skrift kan det se ut som att Mathilda van Dijk har ett leende på läpparna när hon talar om jobbet som arbetsterapeut på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, men i verkligheten får hon kämpa för att inte börja gråta. För när du läser det här är tempuset i citatet fel. Det borde stå älskade. Hon har sagt upp sig från sjukhuset som varit hennes arbetsplats efter examen för tre år sedan, efter ett första kort sommarvikariat i Örebro. Och i början av september slutade hon.
Arbetsmiljön har varit tuff nästan hela tiden berättar Mathilda. Huvudproblemet är att de är för få arbetsterapeuter på sjukhuset,13 stycken när de är fulltaliga och det har hört till ovanligheterna. Till exempel har Mathilda haft bara en kollega på strokeavdelningen det senaste året i stället för två. Dessutom har personalomsättningen varit mycket hög de senaste åren.
– Jag har jobbat i tre år och då är det bara två arbetsterapeuter i slutenvården som har fler år i yrket än jag.
Ett annat problem är hur avtalen med de olika klinikerna är utformade. Vissa av arbetsterapeuterna delar sin tid mellan flera olika avdelningar – och är det få procent blir det svårt att hinna med. Dessutom behövs arbetsterapeuter även på avdelningar som inte har avtal.
För att få till en bättre arbetsmiljö valde Mathilda för ett år sedan att engagera sig fackligt som lokalt ombud. Målet var att få till långsiktiga förändringar.
– Jag har sett ett mönster av att man hela tiden har en massa bra akuta lösningar, men sen varje kvartal kommer man tillbaka till samma problem: dålig grundbemanning.
En av akutåtgärderna var att införa en kvällslista för att hinna med alla patienter.
– Vi jobbade kväll i ungefär två år. Det var frivilligt, men man visste att gör jag inte det här på kvällen, och får extra betalt, får jag gå dit på min vanliga arbetstid. Då jobbade jag hellre kväll och gjorde klart saker och fick betalt för det. Och kunde med gott samvete vara bara på min strokeavdelning dagtid och inte springa runt på halva sjukhuset, säger Mathilda.
En annan åtgärd för att minska arbetsbelastningen har varit att skära bort arbetsuppgifter från arbetsterapeuterna, så att de bara tar hand om det mest akuta. Oftast handlar det då om att förskriva hjälpmedel för att patienter ska kunna lämna sjukhuset.
– Det känns som att man är en hjälpmedelsbeställare utifrån någon annans bedömning. På strokeavdelningen har jag ofta unga patienter som gått från att vara helt självständiga och arbetsföra till att behöva intensiv rehabilitering. Det har absolut inte varit prioriterat att träna någon som är 55 år och haft en stor hjärnblödning i jämförelse med en pensionär som ska åter till sitt boende och behöver en komfortrullstol.
Mathilda har full förståelse för att det har varit ett sätt för cheferna att se till att arbetsbelastningen inte blir orimlig, men säger att det minskar arbetsglädjen att inte få använda sin arbetsterapeutiska kompetens fullt ut. Att bli reducerad till någon som skriver ut hjälpmedel och att det ständigt är andra professioner som avgör om det behövs en arbetsterapeut i stället för att själv få bedöma behovet. Till det kommer den etiska stressen av att inte känna att man gör ett bra jobb.
Hon lyfter fram att sjukgymnasterna/fysioterapeuterna hon jobbar med är fantastiska. De avlastar och stöttar upp så mycket de kan (de har högre grundbemanning).
Efter att ha suttit i otaliga möten med arbetsgivaren, gjort riskanalyser och diskuterat olika akuta lösningar valde Mathilda och hennes lokalfackliga kollega att ta hjälp av förbundet centralt.
I maj skickade Essie Majkowitz, förbundsjurist och central ombudsman för Sörmland, och Louise Karlsson, LOM i Sörmland, en skrivelse till regionen och begärde ett möte. Skrivelsen lyfte den pressade situationen för arbetsterapeuter inom Region Sörmland i allmänhet och på Mälarsjukhuset i synnerhet. Förbundet uppmanade bland annat arbetsgivaren att omgående utöka grundbemanningen för arbetsterapeuter i nivå med fysioterapeutbemanningen samt tydliggöra uppdragen.
I juni hölls ett första möte med hälso- och sjukvårdsdirektören och två chefer. I augusti var det dags för ett uppföljningsmöte och då presenterade arbetsgivaren en handlingsplan.
– Vi är väldigt nöjda med handlingsplanen som tagits fram för arbetsterapeuterna inom slutenvården på Mälarsjukhuset och tror att det kommer att leda till en positiv utveckling och en mer hållbar arbetsmiljö. Vi tror även att innehållet i handlingsplanen kommer bidra till att det blir lättare att rekrytera och hålla kvar befintlig personal, säger Essie Majkowitz.
Louise Karlsson fyller på:
– Det är tydligt att vi vill samma saker, men att det har varit svårt på grund av olika politiska beslut som har tagits. Det är klart att hälso- och sjukvårdsdirektören och verksamhetscheferna vill kunna bedriva en bra och patientsäker vård och vara en hälsofrämjande arbetsgivare som bidrar till välbefinnande, kompetensutveckling och en bra arbetsmiljö, säger hon och poängterar hur viktigt förbundets opinionsbildande arbete är för att få till bättre politiska beslut.
Bland punkterna i handlingsplanen finns bland annat anställning av en senior arbetsterapeut på halvtid, stöd från företagshälsovården, dispenser för att anställa paramedicinska assistenter som får sin legitimation i januari 2025, översyn av löneläget vid nyanställningar samt att ta fram bemanningsmål för slutenvården.
– Det är väldigt viktigt att medarbetarna involveras i genomförandet av handlingsplanen och vi kommer självklart fortsätta att följa arbetet med att förbättra arbetsmiljön. Vi har redan nu planerat in ett uppföljningsmöte senare i höst, säger Essie Majkowitz.
Hon fortsätter:
– Det här visar hur viktigt lokalfackligt arbete är för att åstadkomma förändring. Om vi centralt inte får reda på arbetsmiljöproblem kan vi inte gå in och stötta. Våra lokala ombud på Mälarsjukhuset har gjort ett fantastiskt jobb för att slutenvårdens arbetsterapeuter ska få det bättre framöver. Jag vill passa på att uppmana alla medlemmar där ute som vill bidra till bättre villkor för arbetsterapeuter att engagera sig i Sveriges Arbetsterapeuter – det går att göra skillnad!
För Mathilda van Dijks del är det tyvärr för sent. Hon valde med tungt hjärta att säga upp sig. Trots kärleken till jobbet och viljan att förändra insåg hon att kombinationen av stenhårt jobb och inte få använda sin kompentens fullt ut var ohållbar i längden.
– Jag satt ofta och grät. Antingen för att det var för mycket eller så var jag ledsen för att jag inte kunde träna mina patienter. Jag skämdes jättemycket när jag såg dem i korridoren och inte kunde träna dem så mycket som jag ville.
Droppen som fick bägaren att rinna över var när pojkvännen sa att hon visade tecken på utmattning:
– När jag skulle ringa och beställa linser kom jag inte ihåg mitt personnummer.
Hon fortsätter:
– Då kände jag: Men gud, att ha en dålig lön, springa arslet av sig, ha dåligt samvete, utmattningssyndrom och känna en otillräcklighet och att jag suger som arbetsterapeut varje dag är inte värt det längre.
Nu går flyttlasset till pojkvännen i Stockholm och en betydligt högre lön inom äldreomsorgen. Men in i det sista har hon jobbat fackligt för att det ska bli bättre för dem som kommer efter henne på Mälarsjukhuset. Och hon är glad för att mötena med hälso- och sjukvårdsdirektören och cheferna gav resultat och hoppas att handlingsplanen ska göra reell långsiktig skillnad för sjukhusets arbetsterapeuter.
Kan du tänka dig att komma tillbaka i framtiden?
– Ja, absolut. Men det skulle krävas att jag får jobba med mina strokepatienter. Att mina resurser räcker till och att jag känner mig tillräcklig och mår bra psykosocialt på jobbet.