Text: Pontus Wikholm Illustration: Helena Lunding Hultqvist
”Det blir tyvärr ingen elrullstol”. ”Nej, en sjukhussäng passar inte dina behov”. Att lämna ett negativt besked om ett efterfrågat och efterlängtat hjälpmedel kan vara svårt. Men chansen att det blir ett bra möte och personen inte känner sig överkörd ökar genom att få till en dialog kring vad personen vill eller behöver göra för att vara aktiv i samhället, säger arbetsterapeuten Anneli Hedlund, medicinskt ansvarig för rehabilitering, Mar, i Haninge kommun.
– Om man tittar på vad som är det egentliga behovet brukar det gå att hitta en lösning. Och då är lösningen kanske inte ett rakt nej, utan ett annat sätt att lösa ett problem.
Ett bra bemötande – att lyssna och prata med personen där den är – gör att de känner sig delaktiga. Men det händer att förväntningarna är väldigt höga och huggna i sten. Då kan det krävas flera möten för att en idé ska landa.
– Om man inte arbetar personcentrerat och tillsammans med personen kanske de säger nej till allt man presenterar. De har en idé om vad som borde vara bra och har inte hunnit processa alternativa lösningar. Då kan man behöva plantera en tanke för att komma vidare.
Om det ändå inte går hem rekommenderar Anneli Hedlund att vända på situationen och be personen beskriva vad som driver dem att verkligen vilja ha just det hjälpmedlet. Vad är det som blir bättre för dig? Vad fyller det för funktion? Och varifrån kommer drivet – är det en granne som berättat hur bra det fungerar.
– Men det är viktigt att personen förstår hela sin situation. Det räcker sällan med att bara hänvisa till riktlinjerna. Vi kan ha missat något i kartläggningen som kommer fram genom att personen beskriver hur de vill använda hjälpmedlet.
Är situationen helt låst kan man erbjuda en second opinion. Då kan en kollega göra en bedömning och titta på insatsen.
– Även om man krockar med patienten och inte kommer vidare, behöver man som yrkesverksam inte känna sig otillräcklig. Det är aldrig ett ogjort arbete då processen kommit i gång. Personen får fortsätta bearbeta situationen och ditt arbete ligger som grund för nästa bedömning.
Ett personligt möte tror Anneli Hedlund är att föredra, åtminstone då man träffas för första gången.
– Många gånger är det lättare att lära känna varandra i ett möte öga mot öga. Vi behöver ändå fysiskt se vad en person har för förmågor för att kunna göra kartläggningar och bedömningar. Och så kan vi testa saker på plats, tillsammans.
Att anhöriga skulle vara mer krävande än patienten tycker inte Anneli Hedlund.
– Anhöriga är ofta väldigt engagerade och vill sin närstående det bästa. Personer runt omkring kan också vara väldigt viktiga för att insatsen ska fungera.
Ett redan beviljat hjälpmedel kan vara svårt att återkalla. Men om man på grund av till exempel en kognitiv sjukdom inte längre kan hantera en elrullstol i trafik är det nödvändigt.
– Men då gäller samma sak. Med en bra bedömning och en tydlig motivering brukar det gå bra. Och så förstås visa på en väg vidare.
Förskrivningsprocessen steg för steg
- Lyssna på personen och använd ett bra intervju- eller bedömningsunderlag.
- Låt personen berätta och redovisa behovet.
- Sammanfatta, analysera och sätt mål med patienten.
- Följ upp och se till att patienten känner till målen.
- Beskriv nästa steg – fördelar och nackdelar med olika typer av interventioner.
- Om det finns möjlighet, ge valmöjligheter. Föreslå att prova under en begränsad tid, även om inte är exakt det personen önskat sig. Individen måste känna att den har kontroll över vad som ska hända – så den vet vilka insatser som är aktuella.
- Upprätta ett patientkontrakt där det framgår vem som ska ansvara för vad och en skriftlig rehabiliterings- eller habiliteringsplan. Det är oftast lättare att ta till sig skriftlig information eller bildstöd.
- Var tydlig med när det är dags att avsluta en insats. När kan personen själv ta ansvar? Ska personen söka upp dig eller någon annan om ett problem uppstår? Ge konkreta exempel på olika situationer och problem som kan uppstå.