Text: Pontus Wikholm Illustration: Högskolan i Borås Foto: Privat
Grattis, hur känns det?
– Jätteroligt. Min chef frågade om det var okej att nominera mig till priset. Självklart, bara att bli nominerad kändes väldigt stort. Och att sen gå och vinna … det är nästan lite svårt att ta in.
Känner du igen dig i juryns motivering?
– Ja, det får jag nog säga. Det blir många fina ord om en själv. Det är inte som en utredning som arbetsterapeut där man ofta bara skriver det som inte funkar. I sådana här sammanhang är det fokus på det som är bra, och det är roligt att läsa.
Från ett tufft utgångsläge med hög personalomsättning till en verksamhet med högt förtroende, arbetsglädje och utvecklingskraft. Vad har du gjort så bra?
– Jag tror nyckeln för mig, då jag kom till Aktivitetshuset, var att jag förstod vad psykiatrisk rehabilitering är. Jag kom från psykiatrin. Medarbetarna behövde inte förklara vad de gjorde. En annan del var att vi tog hem frågorna. Det är vi som jobbar här, vi som kan. Vi behöver inte fråga ledningsgruppen om vi gör rätt. Det här äger vi, jag plockade hem det till gruppen. Och det kändes som en vändning, både för mig och för medarbetarna.
Låter som ett kul jobb, trots att alla korridorer är kameraövervakade?
– Ja, så är det. Min väska bli skannad varje morgon, som på en flygplats. Det är tvångsvård. Patienterna är inte här frivilligt, men de är med på aktiviteterna frivilligt. Vi har fem arbetsterapeuter som håller i var sin aktivitet – hantverk, matlagning, hund, måleri och en grön grupp. Och det är en rolig del i mitt jobb att också kunna vara med på aktiviteterna.
Hur ser en bra dag på jobbet ut?
– Vi hade en första Närståendedag i våras. Och det var nog en av mina tre bästa dagar på jobbet någonsin, och då har jag jobbat som arbetsterapeut sen början av 1990-talet. Föräldrar, syskon och stödpersoner fick se hur det var på insidan. Jag tror vi alla som var med den kvällen var eniga om att det var stort. Jag tyckte jag var duktig på att se personen, men det var en nivå till att se dem tillsammans med sina anhöriga – det var härligt att upptäcka det.
Vad ska du göra med prispengarna, 25 000 kronor?
– Vi ska gå ut och äta gott med medarbetarna. Det har länge varit en tuff ekonomisk situation så det känns extra roligt att kunna uppmärksamma dem med det här. Det hade inte gått utan dem. De är fantastiska. Och då är det lätt att vara chef.
Fotnot. Katarina delade priset med verksamhetschef Karina Stein, också hon på Sahlgrenska. Läs mer på Högskolan i Borås, hb.se.