Text & foto: Martina Holmberg
September 2021. Det är en tidig söndagsmorgon när Gittel Ullebo vandrar i väg från sitt hem. Hon är tungt medicinerad med psykofarmaka, djupt deprimerad och utskriven från psykakuten på egen begäran sedan några veckor tillbaka. De kunde inte erbjuda någon terapi på plats, men överlämnade en lapp med telefonnummer till psykologer. Hon kände hopplösheten stiga. Om inte de kunde hjälpa henne, vem skulle då göra det?
Minnet från den ödesdigra dagen är blankt. Ingen vet exakt vad som hände, annat än att hon hittades svårt skadad, efter en tågolycka i Hyltarp. Ena armen och halva benet var bortslitet, höften krossad och tarmarna söndertrasade. Olyckan är ordet hon använder för det som hände där på rälsen.
– Jag säger nästan alltid olyckan, min psykiska olycka. Jag vet inte med hundra procent säkerhet att det var mitt liv jag skulle avsluta, men det var inte meningen att jag skulle dö.
Vi befinner oss i hennes radhus i Svedala. I sovrummet syns rullstolen Rulle, och käppen Gulli lutar mot en vägg. På det som återstår av höger ben sitter en guldfärgad protes som hon döpt till Gunvor. Den är specialdesignad efter hennes önskemål och pryds av en dödskalle och trekantiga reliefmönster.
Tage häver sig upp mot köksstolen och sträcker sig efter en bit glutenfri tekaka med ost. Han är en långsmal herre i medelåldern med sträv päls och korta ben, en mix av foxterrier och tax.
– Jag passar honom ett par dagar i veckan. Vi promenerar, hejar på folk i kvarteret och går ärenden tillsammans.
Gittel har nyligen avslutat sin arbetsträning på församlingshemmet. Där serverade hon kaffe, pratade med konfirmander, spelade musik och dukade fram till soppserveringen.
– Dukningen gjorde mig helt slut. Det tar tid att ställa fram 80 glas med en hand.
Under arbetsträningen gjordes bedömningen att hon klarar att arbeta ungefär 25 procent. Hjärntröttheten är påtaglig och kroppens funktionsnedsättningar gör att allting tar längre tid än förut. För några år sedan skulle det ha väckt ett självhat inom henne. I dag tänker hon annorlunda.
– Under hela livet har jag försökt vara den perfekta modern, frun, vännen och arbetskollegan. Hjälpt andra och funnits till hands för var och en.
Efter olyckan blev rollerna ombytta. Hon blev helt beroende av andras omvårdnad, och tvingades vara öppen med sina behov, när något gjorde ont eller inte fungerade med behandlingen.
– I början var det fruktansvärt jobbigt, men sakta började jag acceptera min situation. Jag slutade jämföra mig med andra.
Strävan efter att prestera på topp och vara perfekt blev än mer ouppnåelig. I den vetskapen föddes ett lugn som hon aldrig tidigare känt.
Men vad hade lett fram till de höga kraven och självföraktet? Vad gjorde att livet blev outhärdligt?
Vi backar ett halvt sekel till en villa i den skånska myllan. Gittel ligger ensam i sin säng och väntar på att bli nattad. Föräldrarna ska bara ta hand om hennes storebror först. Han har svåra eksem och är ofta inlagd på sjukhus. Varje kväll måste han smörjas med olika salvor. Det tar tid. Gittel väntar tålmodigt. Som så ofta hinner hon somna innan föräldrarna kommer för att natta henne.
– Jag tror att det började där. Jag blev åsidosatt på grund av hans sjukdom och den omsorg han behövde. Jag försökte vara duktig och ville inte vara till besvär. Mina föräldrar skulle inte behöva oroa sig för mig också. Jag skulle ta hand om andra som de tog hand om min bror.
I skolan nådde hon aldrig upp till de höga betyg hon eftersträvade. Dyslexin gjorde det svårt att läsa och skriva.
– Vad jag än gjorde kände jag mig aldrig tillräckligt bra.
Självföraktet växte och följde med henne in i vuxenlivet. Tidigt träffade hon en man som hon levde med i 19 år och fick tre barn tillsammans med. Äktenskapet var inte bra och hon berättar att hon i stort sett tog hand om barnen ensam. När de blev större tog arbetet som ekonom allt mer tid. Hon flydde in i jobbet och arbetade så mycket att kroppen sade ifrån. Tinnitus, flimmer och ryckningar i ögat, stickningar i fötterna, huvudvärk och korsallergier avlöste varandra. Hon blev allt tröttare, värken tilltog och känslan av meningslöshet eskalerade.
– Jag letade febrilt efter en mening med livet, men fann inget svar.
Katastroftankarna avlöste varandra och den inre rösten skrek allt högre: ”Du är värdelös.” Tre år före olyckan blev hon sjukskriven. Tröttheten och mörkret omslöt henne. Vid flera tillfällen lades hon in på psykakuten. Den sista gången skrev hon ut sig själv. Den gnutta hopp och de strimmor av ljus som fanns kvar hade förvandlats till ett kompakt inre mörker.
– Jag ville inte dö, men klarade inte av att leva.
Det kunde ha tagit slut den dagen i september 2021, på en tågräls i södra Skåne. Anonyma resenärer färdades i vagnarna på väg till olika mål. Ovetande om kvinnan som slungades ut på åkern. Också hon på väg mot en lång resa. Fast till en annan destination, ett lugnt rum inom henne. Med en dörr på glänt där ljuset sakta letade sig in.
– När jag vaknade på sjukhuset var jag helt ensam med mina tankar. Jag kom inte undan längre och skalade av mig lager på lager av de skyddsmurar som jag byggt upp genom åren.
Läkarna och sjuksköterskorna avlöste varandra, plåstrade om sår, lade förband, tömde stomipåsen och vände henne rätt i sängen. Värken i kroppen var obeskrivlig.
– Plötsligt blev jag livrädd för att inte vakna mer. Dödslängtan ersattes av dödsångest. Varje morgon när jag vaknade blev jag glad över att jag fortfarande levde. I stället för sorg över de kroppsdelar jag saknade kände jag tacksamhet över de som fanns kvar.
Under tiden på sjukhuset blev hon erbjuden samtal med en kurator, men hon tog i stället kontakt med en präst som hon pratade med regelbundet under ett år. Sakta vaknade känslan av att hon duger som hon är. Och att meningen med livet var att leva.
Gittel tar en klunk te och brer smör på ytterligare en tekaka. Huden är brunbränd från vårsolen ute på terrassen. Kroppen pryds av tatueringar.
– Jag hade en fjäril på höften som de lappade ihop fel. Läkaren som utfört operationen undrade vad det egentligen skulle föreställa. Jag svarade att det var en fjäril.
Hon skrattar varmt. Säger att det blev tokigt men att det inte gör någonting.
– I dag skrattar jag åt nästan allt. Jag glömmer saker, blandar ihop dagar, är vimsig och missar planerade möten. Allt går sakta, men en snigel kommer också fram. Det tar bara lite längre tid.
Hon rättar till en ostskiva som hamnat på sniskan och ser ut genom fönstret.
– Jag har funderat på den här mentala brytpunkten. Kanske beror den helt enkelt på att jag var så nära att dö. Det gick upp för mig att jag vill leva och att den som jag står närmast och kommer att leva längst med är mig själv. Och vem vill ha en taskig bästa vän?
Även om hennes mående blev bättre efter olyckan finns det en sorg och saknad över att inte kunna gå ut i skogen, att springa, cykla och köra motorcykel som hon gjorde förr. Att fläta håret, eller öppna en konservburk och klappa händerna till exempel, är omöjligt. Hon tvingas göra allting med vänster hand och får lätt ont i nacken, ena armen och skuldrorna.
– Jag måste påminna mig om att jag inte kan göra allt som jag kunde förr.
Mats Hult, hennes nuvarande särbo, kommer in i köket. Sveper med handen över axeln på Gittel. De träffades för elva år sedan och tycke uppstod. Omständigheter gjorde att de inte blev ett par då. Nu har de träffats i ett par månader.
– Det slog gnistor, bokstavligt, säger Mats.
På fredagarna har de en ritual då de duschar tillsammans och han tvättar hennes hår. Han hjälper ibland till med det praktiska men försöker att inte lägga sig i för mycket.
– Hon klarar sig så bra själv.
Efter akuten flyttades Gittel till Orupssjukhuset i Höör som är specialiserade på rehabilitering. Där lärde hon sig att gå med protes och fick hjälp av arbetsterapeuter att klara av vardagen utifrån sina nya förutsättningar. Hon fick träna på att skriva med vänster hand med hjälp av ABC-böcker. Sy med en hand och trä pärlor på band. Det fanns ett provkök där hon lärde sig att laga mat på nytt. I dag utför hon allt det som hon behöver för att klara av vardagen. Utom att skala potatis och skiva tomater snyggt.
– Det där med tomaterna är jag lite sur över. Jag gillar när de ligger fint skivade på smörgåsen. Köra bil är inga problem. Jag kör automat och gaspedalen har flyttats till vänster sida. Ratten styrs med en knopp så jag slipper flytta armen när jag svänger.
Anpassningen till det nya livet sker gradvis, både fysiskt och psykiskt. Inte mycket är som förut. Efter olyckan startade hon Instagramkontot Gittel2.0 där hon skriver ocensurerat om det som hänt och om sin mentala resa. Det var med hänsyn till sina barn. De bor i en liten by och hon ville att de skulle slippa spekulationer om vad som hänt.
Hjärntröttheten är påtaglig, men den energi hon har använder hon till att föreläsa om psykisk ohälsa. Hon är även engagerad i föreningen Mind, dit personer med självmordstankar kan ringa. Nyligen blev hon också ambassadör för Hjärnkoll som hjälper människor med psykisk ohälsa. Och nu utbildar hon sig till peer support. Hon vill göra vad hon kan för att andra inte ska bli lika desperata som hon blev.
Vi förflyttar oss till den lilla uteplatsen. Den kalla vintern har ersatts av sol. Grönskan är prunkande.
– Jag minns första hösten efter olyckan. Trädens blad övergick från grönt till gult, orange och purpur. Jag var så fascinerad och tänkte: wow! Ingen säger åt träden att de ska gå ner i dvala. De fattar ändå. Det var ett slags uppvaknande. Jag har alltid kört på i samma tempo men fungerar egentligen som träden och årstiderna. Jag behöver gå ner i dvala till hösten och vintern. I dag bejakar jag det.