Text: Adina Cederblad
Mer än en gång har jag behövt bli en tigermamma, de flesta gångerna i kontakt med vården. Som när BVC-kontrollerna inte räckte till och vi blev skickade till en specialiserad ögonmottagning. Det enda verktyget de hade för att få ögondroppar i min då fyraårings ögon var fasthållning. ”Det är det enda som funkar när barn med autism kommer hit. Förberedelser? Nej, det fattar de inte”, var svaret jag fick från ögonläkaren när jag motsatte mig.
En annan gång hade min unge lyckats få en pinne instucken i halsen på förskolan och vi satt i ett akutrum som fylldes med fler och fler som skulle försöka få ut den. Min son var rädd och det hjälpte inte att vårdpersonalen upplevdes som ett gäng yra höns där ingen visste hur problemet skulle lösas. ”Nu går ni ut allihop och pratar ihop er innan ni kommer in hit igen”, röt tigermamman då.
Som arbetsterapeut kanske det har varit mer frustrerande att behöva vara den mamman – jag vill ju hjälpa till, vill vara en i teamet. I den arbetsterapeutiska verktygslådan finns så mycket att göra för att underlätta ett vårdbesök, självklara grejer kan vi nog tycka. Och nog är det så att många av de strategier som beskrivs i boken Att möta autister i vården är sådant vi redan kan, men jag tycker ändå att den är läsvärd.
Boken vill vara en ”guide för neurotypiker” och författaren och psykologen Maria Bühler tar sig an uppgiften väl. Bokens första del innehåller beskrivningar av att ha autism samt aktuell och spännande forskning. De två andra delarna rör anpassningar vid vårdbesök och här beskrivs bland annat hur lokalerna kan anpassas, olika samtalstekniker och hur besök kan tydliggöras med visuellt stöd som tidshjälpmedel, skattningsskalor och bildstöd.
När det har funkat och vi träffat någon inom vården som hajar, då känns det inte som att den här boken behövs, då går det lätt. Men fram till dess gör den ett fint jobb med att fylla en kunskapslucka hos vårdpersonal som uppenbart behöver fyllas.
Boken hittar du på Natur & Kultur