Text: Pontus Wikholm Illustration: Mostphotos
I bemötandet – när vi träffar en person i behov av arbetsterapi – spelar det roll hur vi ser på varandra. Kan vi se bortom att personen har risk för stroke eller inte har ett hem? Räcker det med en bedömning av personens intressen? Och kan vi utgå från att personen har ett val?
Margarita Mondaca och Lisette Farias Vera på Umeå universitet respektive Karolinska institutet var inbjudna för att tala om de här frågorna på förbundets frukostseminarium på Arbetsterapins dag. Båda är uppvuxna i Chile, Margarita disputerade i Sverige och Lisette i Kanada. I dag forskar och undervisar de här – alltid med frågor om mänskliga rättigheter i bakhuvudet.
Efter seminariet talar vi om de stora orden. Det visar sig att den inledande frågan, det samtalet skulle handla om, träffar lite snett.
Hej Margarita och Lisette! Vad är er definition på aktivitetsrättvisa?
– Jag använder mig inte så mycket av det begreppet. Jag säger social rättvisa eftersom det handlar om sociala rättigheter. Man förlorar en hel del genom att begränsa det till aktivitet. Men man kan förstå social rättvisa ur ett aktivitetsperspektiv – hur ser man att sociala rättigheter uttrycks eller begränsas i vardagen i det människor gör? säger Margarita.
Lisette är inne på samma spår.
– Kritiken som ofta framförs mot aktivitetsrättvisa som begrepp är att det kommer från Global North – högutbildade, vita, ofta kvinnor, från rika länder som försöker standardisera och sätta alla människor i samma grupp. De teoretiska idéer som ligger till grund för aktivitetsrättvisa riskerar att bli vad en dominerande grupp säger att de är. Därför är det viktigt att fundera över hur aktivitetsrättvisa har definierats. Och av vem? Vems perspektiv återspeglas i definitionerna? Vems gör det inte? Social rättvisa är bredare. Då inramar vi det som vi kallar problem inom sociala sammanhang i stället för att individualisera sociala situationer, till exempel alkoholism eller hemlöshet.
Orden är viktiga. Och blicken. Från vilket perspektiv ser vi saker? Det är komplext. Mycket att ta in och förstå – speciellt om man inte har djupdykt i frågorna under ett helt arbetsliv.
– Som Margarita säger handlar det om sociala rättigheter. Vi måste se hemlöshet och missbruk som ett socialt problem, inte individuellt. Om vi tappar det sociala faller vi in i våra gamla vanor och individualiserar allt: ”det är personens val, personen som inte kämpar”.
Samtidigt som Lisette håller med Margarita, säger hon att det finns fördelar med begreppet aktivitetsrättvisa. Det har gett oss ett språk, öppnat upp för dialoger, kritik och det kan ordnas frukostseminarier kring frågorna.
Men alltså hellre social rättvisa än aktivitetsrättvisa?
– Begreppet aktivitetsrättvisa har bidragit till diskussionen, men på ett begränsat sätt. Om vi ser något väldigt begränsat kan vi fixa det med en aktivitetsåtgärd. Då ser vi arbetsterapeuter bara som problemlösare och inte som en disciplin som kan bidra med samhällsförändringar. Vi kan vara problemlösare till en viss mån, men det är vansinnigt att tro att vi kan lösa alla problem på alla nivåer. Det blir fel när man använder begrepp från andra nivåer, och sedan instrumentaliserar, individualiserar och standardiserar dem, säger Margarita.
Hur ser det ut? Vart är vi på väg?
– Det sociala, eller offentliga, ansvaret inom vård och omsorg flyttas alltmer till ett individuellt plan. Vi lägger ansvaret för hälsan på individen och främjar värderingar som självförsörjning. Man ska skanna en QR-kod i stället för att prata med oss. Vad händer med de sociala problemen, som ensamhet och låg digital litteracitet, om allting individualiseras? Vi förenklar verkligheten och det finns risker med det. Vi pressas att mäta det omätbara, det osynliga – ofta de viktigaste aspekterna som finns i omsorg, säger Lisette.
Under frukostseminariet i oktober talade Margarita om avhumanisering. Om hur våra demokratiska värderingar sakta är på väg att ändras – hon nämnde inskränkningar i rätten till tolk inom vården, tiggeriförbud och inte minst informationsplikten, eller angiverilagen beroende på vems ord man använder.
Lisette fokuserade på de ökade ojämlikheterna i samhället. Om hur barn med högre socioekonomisk status klarar sig bättre i skolan och engagerar sig i fler utomhusaktiviteter än de med låg socioekonomisk status. Och hur vi ändå tar för givet att alla har samma valmöjligheter, engagemang och tillgång till meningsfulla aktiviteter.
Samhällsklimatet hårdnar och vi är färgade av våra tidigare erfarenheter. Det låter inte som en bra kombination.
– Om man bor i ett välfärdsland som Sverige kan man tro att kränkningen av mänskliga rättigheter hör hemma någon annanstans. Men vi behöver vara lite mer självgranskande och självkritiska. Mänskliga rättigheter inskränks ganska fort just nu i Norden och specifikt i Sverige. Både Lisette och jag kommer från Chile och har sett resan från andra hållet. Från total avhumanisering till att långsamt försöka se varandra som ett vi igen. Det är kanske därför vi har ett extra känsligt öga för vad som händer i Sverige. En politisk polarisering samt ett kapitalistiskt sätt att organisera vård och utbildning tror jag är en extremt farlig kombination, säger Margarita.
Är det svårare att se om man inte själv har varit utsatt?
– Man behöver inte ha levt i en diktatur för att se. Man behöver bildning. Det har varit en stabil kultur kring vårt samhällskontrakt i Sverige, det vill säga, att vi tar hand om varandra, så jag är förvånad att det kontraktet håller på att krackelera.
Är svenska arbetsterapeuter bildade, Lisette?
– Det tycker jag, men svenska arbetsterapeuter är inte en homogen grupp – vita, medelklass, kvinnor. Jag ser ett allt större intresse bland våra studenter att lära sig om hur sociala sammanhang påverkar personers tillgång till aktivitet. De har olika bakgrund och kommer från olika stadsdelar, ställen med hög segregation. Vi borde lyfta deras erfarenheter mycket mera.
Ska arbetsterapeuter ta ställning?
– Definitivt, absolut, självklart. Vi säger att vi är experter på vardagen och har jättemånga redskap för att se vad som händer i vardagen. Genom det får vi syn på väldigt mycket som personerna vi träffar drabbas av. Inte bara det funktionella, utan också hur utmaningarna kan komma från ekonomisk eller social utsatthet. Och vi behöver träna oss att göra en helhetsbedömning: inte bara se en hemlös person utan se en person som befinner sig i en situation av hemlöshet, säger Margarita.
Orden spelar roll. Till och med ordföljden gör alltså skillnad.
Också Lisette ser det som en självklarhet att ta ställning för mänskliga rättigheter. Om någon har argument för varför en arbetsterapeut inte skulle jobba med mänskliga rättigheter vill hon gärna ta del av dem …
– Vi jobbar inte bara med sjukdom och hälsa utan med sjukdom och hälsa placerat i ett historiskt, kulturellt, socialt och ekonomiskt sammanhang. Vi borde lyfta fram fördelarna med denna unika kombination mer. Vårt bemötande gör allt för den person som sitter framför oss. Och det är där och då vi tar hänsyn till alla de här aspekterna. Vi jobbar som en bro mellan vård och samhällsinsatser. Och det är enormt, tänker jag. Vi ser båda sidor – vård och omsorg, och det sociala.
Tips på bättre bemötande
Lisette Farias Vera, leg arbetsterapeut, bitr universitetslektor, docent, Karolinska institutet
”Gå in med inställningen att personer befinner sig i en situation som har utformats av olika sociala, ekonomiska och strukturella faktorer. Inte att de ville eller har valt sin situation. Då kan ni båda två försöka förstå situationen, tillsammans.
Dubbelkolla också till exempel om frågorna i anamnes och bedömningsinstrument är individualiserade. För en person som befinner sig i en situation av fattigdom är det ganska våldsamt att bli ifrågasatt som person. Vad har du gjort?
Sedan kan det vara svårt att hinna ta ställning till sociala rättigheter med så tajta ramar – vi har åtta timmar, femton patienter och behöver springa hit och dit. Men med inställningen att personen befinner sig i en situation som till stor del har formats av faktorer utanför personens kontroll kommer vi långt.
Och ifrågasätt rutinerna om det behövs. Det kan tolkas som något negativt, men för mig är ifrågasättande att bryta ner något, se det från olika håll och sedan bygga upp något nytt.”
Margarita Mondaca, leg arbetsterapeut, bitr universitetslektor, Umeå Universitet
”Vi behöver skapa utrymme för att prata om det som skaver. Vilka orosmoment ser du som arbetsterapeut inför en bedömning, behandling eller hembesök? Och vad är det som gör att det skaver? Ett sätt är att formalisera till exempel handledning, debriefing och att skapa utrymme för reflektion på jobbet. Stunder av reflektion ökar kvaliteten.
Forskning visar att många inom vårdprofessionerna tar på sig mera än det som förväntas av dem. Man nöjer sig inte med att skriva ut hjälpmedel, man gör så mycket mer – eftersom man har ett etiskt förhållningssätt. Och för att hantera etisk stress tar man på sig det lilla extra, men oftast i smyg. De åtgärderna måste göras synliga.
I tider av standardisering och effektivisering är det svårt eftersom de inte producerar något mätbart. Då räcker det förstås inte med att bara du tar ställning. För att gå emot hela effektiviseringstänket krävs det även ett modigt ledarskap.”