Text: Katja Alexanderson Foto: Mats Andersson
– När jag praktiserade på en tidning fick jag frågan varför jag ville bli journalist och svarade att jag är väldigt nyfiken och tycker om att arbeta med människor. Och jag tycker om berättelser och dialog.
Men ödet ville annorlunda. När hon var i Skottland i början av 1980-talet som au pair lärde hon känna en arbetsterapeut och fick upp ögonen för yrket – och på den vägen är det. Väl hemma i Sverige började hon läsa i Stockholm och var bland de första som gick den nya 2,5-åriga utbildningen. Arbetsterapin var i en brytningsfas, i ett paradigmskifte från hantverk, sysselsättning och hjälpmedel till att bli ett eget forskningsfält med egen teoribildning kring aktivitet. Studenterna skolades hårt i vikten av forskning och evidensbaserade insatser, något som Maria Roos har burit med sig. Hela hennes yrkesliv har haft ett stort inslag av forskning och utveckling.
Under studietiden blev hon väldigt intresserad av hjärnskaderehabilitering och efter examen 1986 ville hon jobba med det. Och i Sundsvall fanns möjligheten att få bygga upp sjukhusets strokerehabilitering, eller slaganfall som man sa då.
– Jag kände ingen, hade aldrig varit här i Sundsvall. Jag var tvungen att fråga efter vägen när jag skulle hitta till jobbet, säger Maria Roos som ursprungligen kommer från Malung i Dalarna.
Så här 40 år senare känner hon alla, ja nästan i alla fall, på sjukhuset. Hon hinner inte gå många meter i de långa korridorerna utan att någon hejar på henne. Men dalmålet är kvar.
Att Maria Roos blev kvar på sjukhuset beror i mångt och mycket på att hon hela tiden har fått möjlighet att växa och utvecklas. Redan i mitten på 1990-talet fick hon finansiering för att tillsammans med en läkare kartlägga strokevården på sjukhuset – ett arbete som lade grunden för det som så småningom blev kvalitetsregistret Riksstroke. Som arbetsterapeut hade hon självklart aktivitetsförmågan i fokus, och uppmärksammade bland annat hur viktigt det var att veta hur patienterna fungerade i vardagen före insjuknandet.
Efter ett tiotal år inom strokerehab blev hon enhetschef inom arbetsterapi. Då fick hon upp ögonen för hur cancerpatienter hade det.
– Både min C- och min D-uppsats handlade om cancervård, säger Maria och berättar att hon är medicine magister i arbetsterapi med pedagogik som biämne.
Ett avgörande ögonblick var när en ung kollega, en tvåbarnsmamma, dog av en aggressiv underlivscancer.
– Hon dog på en kirurgavdelning här på sjukhuset och det var fasansfullt. Jag tänkte att så här ska man inte behöva dö i ett modernt samhälle. Det måste finnas sätt så att vi som arbetsterapeuter kan göra det möjligt att bo hemma. Att få prata om hur livet ska se ut när man är på väg att lämna det. Man har lika stor rätt till ett värdigt liv i ett palliativt skede som man har efter en stroke.
Sedan dess har Maria Roos arbetat med personer som drabbats av cancer. Tidigt tog hon plats i förbundets onkologiska utskott och skrev tillsammans med Kristina Hultman ett kapitel om arbetsterapeutens roll i en lärobok om palliativ vård. De första åren handlade arbetet mest om palliativ vård eftersom överlevnaden var mycket sämre förr. I takt med att behandlingarna blivit bättre har fokus skiftat till rehabilitering. Maria Roos konstaterar att rehab inte har en lika självklar ställning inom cancervården som inom exempelvis strokevården. Man har helt enkelt inte kommit lika långt.
Den nationella cancerstrategin kom 2009 och i Region Syd tog man fram ett regionalt vårdprogram för cancerrehabilitering.
– I det beskrev man arbetsterapi inom cancervården och det syntes tydligt att det var någon som har jobbat med palliativ vård som skrivit det.
Maria Roos och kollegorna i onkologiutskottet fick brev från arbetsterapeuter runt om i landet. De tyckte att rehabiliteringsperspektivet helt saknades i det regionala vårdprogrammet och att det måste till en förändring. Så när det 2011 skulle skapas ett nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering tog Maria Roos på sig ansvaret för en av arbetsgrupperna.
– Jag tänkte att jag måste kliva fram om arbetsterapi ska få någon plats i det här överhuvudtaget. Rätt vad det är hör jag mig själv säga att jag kan bli ordförande för den fysiska gruppen inom cancerrehabilitering.
I samma veva tar hon plats i styrelsen för Swedpos, Svensk förening för psykosocial onkologi och rehabilitering, där hon numera är ordförande. Maria Roos konstaterar att den första versionen av vårdprogrammet blev för omfattande och tungarbetad. Och det blev inte implementerat.
– Tiden var inte mogen för att gifta ihop rehabilitering med cancervården. Vi var för tidigt ute.
I fjol kom den tredje versionen och nu börjar bitarna på allvar falla på plats. Maria Roos hoppade dock av efter första versionen. Men det betyder inte att hon legat på latsidan när det gäller cancerrehabilitering. Numera sitter hon i förbundets expertpanel och till vardags jobbar hon på flera olika nivåer för att utveckla cancerrehabiliteringen – hennes tjänst är tredelad: 20 procent som regional processledare för RCC Norr (regionalt cancercentrum), 50 procent som samordnare och utvecklare av cancerrehabilitering i Region Västernorrland samt 30 procent kliniskt arbete med patienter.
– Nu får jag användning för allt jag lärt mig genom åren.
Men hur hinner du med allt? Har du svårt att säga nej?
– Som person, rent privat, är jag en otroligt gränssättande människa. Men när det gäller arbetsterapi så tycker jag att vi ska vara med överallt. Jag vaknar med arbetsterapi och jag somnar med arbetsterapi.
I rollen som utvecklare har hon varit med och startat ett specialistteam på sjukhuset, som bland annat satt ihop en cancerskola. Den riktar sig till alla patienter, oavsett om de har bröstcancer, blodcancer eller någon annan cancerdiagnos.
– Rehabilitering bygger på den generiska modellen. Patienterna ska lära sig om funktioner, förmåga, aktivitet och delaktighet. Den medicinska kunskapen får du som patient av din doktor, säger Maria Roos och lyfter särskilt fram samarbetet med patientföreningar.
Specialistteamet fungerar också som stöd för kollegorna runt om i regionen. Maria Roos har tillsammans med en arbetsterapeutkollega även utvecklat en individuell fatiguekurs för cancerpatienter. Den ges antingen fysiskt eller digitalt beroende på vad som passar bäst för personen. Bor du tio mil från Sundsvall kan det vara skönt att slippa resorna.
Maria Roos trycker på att cancerrehabilitering, precis som all annan rehab, måste utgå från personen och vad just hen behöver. Därför är det oerhört viktigt att alla patienter får göra en hälsoskattning. Hon tror inte på färdiga ”rehabpaket” som är lika för alla. Hon är övertygad om att rehab ska ske så nära personens vardag som möjligt.
– Det kan förstås vara fantastiskt att få åka i väg på rehab. Men ska man få till varaktiga livsstilsförändringar, varaktiga träningsvanor, varaktiga tankar kring hur man använder sin energi och hur man äter då tror jag man ska göra det på hemmaplan.
Hon fortsätter:
– Jag brukar säga att när mina patienter dyker upp på gympapassen jag själv går på, då har jag nått målet. Eller på konsert, eller i badhuset …
Maria Roos har några år kvar till pensionen och kommer att fortsätta arbetet för en bättre och jämlikare cancerrehabilitering; vad som händer sen vet hon inte riktigt. Hennes råd till yngre arbetsterapeuter är att kliva fram och ta för sig – och lita på sin arbetsterapeutiska kompentens och inte låta andra professioner definiera vad man som arbetsterapeut ska göra.
Till sist, sportfrågan: Hur känns det att bli utsedd till Årets arbetsterapeut?
– Jag är så oerhört hedrad. Jag var på en konferens i Köpenhamn när mejlet kom och jag frös med telefonen framför mig.
En norsk fysioterapeut bredvid Maria undrade vad som hänt. Trots att hon egentligen inte fick säga något berättade hon om utmärkelsen för bänkkamraten.