Frågor som rör rehabilitering och habilitering har de senaste åren fått allt större utrymme i hälso- och sjukvårdens nationella kunskapsstyrning. Allt fler vårdprogram och riktlinjer inkluderar arbetsterapeutiska insatser och lyfter betydelsen av vår kompetens. Den positiva utvecklingen ses även i den nationella politiken. Från och med den 1 januari 2024 tydliggörs primärvårdens uppdrag gällande rehabilitering i hälso- och sjukvårdslagen, vilket är en viktig markering från våra riksdagspolitiker om att de vill se ett ökat fokus på detta område. Bland höstens drygt 2 000 inkomna riksdagsmotioner behandlar rekordmånga frågor som rör arbetsterapi, rehabilitering och hjälpmedel, vilket även det påvisar en viktig rörelse framåt för ”våra” områden. I höstas utsåg dessutom Socialstyrelsen sitt första vetenskapliga råd inom arbetsterapi – en milstolpe i vår professions utveckling.
Som profession har vi mycket att glädjas över. Detta till trots finns stora orosmoln. Den positiva utveckling vi ser i den nationella styrningen återspeglas i alltför liten grad i den vardag som många arbetsterapeuter möter. Det råder stor brist på arbetsterapeutisk kompetens och antalet lediga tjänster är rekordmånga. Vi står inför en kompetensförsörjningskris. Sveriges arbetsterapeuter behöver bli fler. Nuvarande antal grundutbildningsplatser räcker inte för att möta det behov som finns. Samtidigt ser vi just nu ett sjunkande söktryck till våra grundutbildningar. Här behöver vi alla hjälpas åt att mobilisera och sprida information och kunskap om vår fantastiska profession, så att fler personer – i alla åldrar och med olika bakgrunder – väljer att utbilda sig till arbetsterapeut.
Den omfattande brist på arbetsterapeuter som råder över hela landet och inom i princip alla verksamhetsområden leder till att många upplever sitt arbetsliv som ohållbart. I förbundets senaste medlemsundersökningar uppger bara 1 av 10 att de fullt ut har arbetsförhållande som är hälsofrämjande och hållbara. Det är skrämmande siffror som indikerar en stor risk för stressrelaterad ohälsa och en kompetensflykt som ytterligare ökar bristen på arbetsterapeuter. Detta faktum riskerar att bli ett moment 22 som måste uppmärksammas innan det gått för långt.
Sverige behöver fler arbetsterapeuter och Sveriges arbetsterapeuter behöver arbetsvillkor som är hållbara och en lön som motsvarar den kompetens vi har och det värde vi skapar för individer och samhälle. Ansvaret för att lösa detta faller tungt på våra arbetsgivare, men som fack- och professionsförbund är vi mer än redo att bidra. Det är vi som är experterna. Vi vet vad både dagens och framtidens arbetsterapeuter behöver.
Överst på min önskelista inför den stundande julen står därför ett större ansvarstagande från våra arbetsgivare inom stat, regioner, kommuner och privata utförare, där de tillsammans med oss som fack- och professionsförbund på allvar verkar för att lösa den kompetensförsörjningskris vi befinner oss i. Under 2024 vill jag se orosmolnen skingras.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande