Text: Pontus Wikholm Illustration: Mostphotos
Det är tufft att bli lämnad ensam – vare sig du flyttat till en ny studieort (inte minst under en pandemi), blivit sjuk och sängliggande, bor ensam kvar efter din partner eller tvingats fly ditt land.
– De flesta är överens om att det behövs ett socialt sammanhang för att vi ska må bra. Isoleringscellen är ett exempel på ett ultimat straff där man försöker koppla bort all mänsklig kontakt, säger Ingeborg Nilsson, professor i arbetsterapi vid Umeå universitet och Högskolan i Halmstad.
Ingeborg Nilsson har forskat kring äldre människors aktiviteter och hur de påverkar mående, hälsa och välbefinnande. Redan som doktorand blev det uppenbart för henne att den sociala dimensionen kring aktiviteter var viktig. Alla skattade den högt.
– Vi undersökte om det skiljde sig mellan personer kring 65 och äldre kring 95, mellan kvinnor och män och mellan landsbygd och stad, men alla svarade samma sak. De sociala aktiviteterna och att umgås med andra var det som var viktigast.
Att umgås med andra, social delaktighet, blir i många fall svårare med åldern. Det är inte lika enkelt att titta in hos grannen om man drabbas av yrsel och har svårt att röra sig. Det kan finnas många hinder för att komma ut ur sin lägenhet.
– Det finns ett hot mot det sociala sammanhanget när vi åldras. Och det gör att vi behöver hitta sätt att stötta social delaktighet. Inte minst vi arbetsterapeuter.
Personer med hemtjänst är en grupp som rapporterar väldigt hög grad av ensamhet. Området är inte speciellt beforskat, men Ingeborg Nilsson var handledare för Therese Nordin som i april disputerade i ämnet. Avhandlingen visar bland annat att låg upplevd kvalitet av hemtjänstinsatser associeras med upplevd ensamhet.
– Det är ett komplext arbete inom hemtjänsten, med stor tidspress. Äldre personer sitter hemma ensamma, men väldigt få av dem har till exempel fått biståndsbedömd tid för social samvaro.
Men även studier av äldreboenden visar att upplevelsen av ensamhet är hög. Trots att där jobbar personal som på ett annat sätt kan skapa förutsättningar för gemenskap.
– Ensamhet har uppmärksammats mer på senare tid. Delvis kan vi tacka pandemin för det – alla fick, mer eller mindre, känna av hur det är att vara ensam och isolerad. Och på det viset har det också blivit lite lättare att prata om det.
Ensamhet är skadligt för hälsan visar forskningen. Samtidigt visar en sammanställning från Socialstyrelsen att vi inte vet så mycket om vilka insatser som faktiskt fungerar. Ingeborg Nilsson hoppas att hennes forskningsprojekt Social aktivitet på recept ska kunna vara ett steg i rätt riktning.
– Tidigare talade vi om social samvaro på recept, men efter långa diskussioner kom vi fram till att vi inte kan förskriva vad människor ska känna. Däremot kan vi förskriva sociala aktiviteter och se till att förutsättningarna för samvaro finns där.
Projektet beviljades nyligen medel från Forte (läs i Forte Magasin 3/23, sid 20). Tre vårdcentraler runt om i landet har nu startat en första testperiod. Ytterligare några är på gång, men det finns fortfarande plats för fler.
– Vi har skissat på åtta vårdcentraler och rekryterar dem löpande. Är det någon som tycker det låter spännande kan man absolut ta kontakt, säger Ingeborg Nilsson.
Social aktivitet på recept, som presenterades i nummer 1/20 av Arbetsterapeuten, går i korthet ut på att fråga personer som besöker vårdcentralen om de känner sig ensamma. Efter en utredning ska man kunna förskriva en aktivitet och på det sättet guida till saker som händer i civilsamhället. Forskningsprojektet samlar in data från personer 65 år och äldre, men vårdcentralerna som deltar kan erbjuda tjänsten åt vem de vill, i alla åldrar.
Vårdcentralerna behöver hitta rutiner för hur de ska skapa kontakt med organisationer och hitta arrangemang som ordnas lokalt. Det kan röra sig om webbsidor som samlar aktiviteter, att identifiera personer med bra koll på vad som händer på orten eller att skriva till föreningar och kommunen och bjuda in för att hitta sätt att samverka.
– Det finns oftast väldigt mycket att göra. Det är viktigt att inte fastna och skriva ut recept till bara en typ av arrangemang, som till exempel en dagverksamhet. Det handlar om att se individen och skräddarsy receptet efter förutsättningar och behov.
I projektet kommer man att följa vilka aktiviteter som skrivs ut och hur ofta de måste justeras. Hur bra är man på att se individen och träffa rätt i matchningen mellan person och aktivitet?
– Är sättet att jobba genomförbart och ger Social aktivitet på recept någon skillnad för upplevelsen av ensamhet? Det hoppas vi få svar på.
I England har samma koncept, Social Prescribing, varit en del av sjukvården under flera år, men ännu vet man inte riktigt hur bra det fungerar. Men för Ingeborg Nilsson är britternas arbete en inspiration.
– Jag tror verkligen på det. Vi har också gjort intervjuer med företrädare för civilsamhället och de tycker det är superbra. De vill ha besökare och det finns personer som skulle behöva hitta dit – vi hoppas det blir en win-win-effekt.
På Husläkarnas hälsocentral i Umeå, som samarbetat i projektet sedan 2019, har man sett att en del personer som fått en aktivitet förskriven också börjat göra något annat.
– Den förskrivna aktiviteten har varit en startpunkt, men sen har man själv hittat andra situationer och platser man trivs i, och personer man trivs med. Gemenskap är ett grundläggande behov.