Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted
Tabletter och KBT. Så skulle man lite provocerande kunna sammanfatta svensk psykiatri. Självklart är det en grov förenkling, många goda initiativ finns, men det ger ändå en översiktlig bild av det rådande medicinska paradigmet som psykiatrin verkar i. Länder som Storbritannien, Nya Zeeland och Danmark har kommit betydligt längre när det gäller att arbeta med återhämtning, recovery. Men även Sverige är på väg i den riktningen, vilket bland annat märks genom att peer support och självvald inläggning blir allt vanligare.
Återhämtning bygger på att personer med psykisk ohälsa kan och ska få möjlighet att återhämta sig till de livsroller de själva valt, i stället för att vården och andra myndigheter ska bestämma. Personen går från att vara ett föremål för insatser och behandlingar till att få inflytande över vården och i förlängningen ta tillbaka kontrollen över sitt liv. Det handlar också om att känna hopp och mening i tillvaron.
– Vi måste tro att det finns en inneboende kraft hos människor. Annars kommer vi ingen vart, säger Elisabeth Argentzell, arbetsterapeut och docent, vid Lunds universitet.
Hon kom i kontakt med återhämtningsperspektivet redan som utbytesstudent i Australien under grundutbildningen och tyckte instinktivt om vad hon såg. Kontrasten blev stor när hon som nybliven arbetsterapeut började arbeta på en psykiatrisk akutmottagning i Lund. Men tack vare en bra chef fick hon stor frihet att utforma sin roll. I mötet med patienterna blev det tydligt hur viktiga till synes små saker kan vara för en människa. När hon presenterade sig brukade hon alltid fråga om det var något hon kunde hjälpa till med.
– Och då sa de kanske: ”Jag skulle vilja ha en tandborste. Jag skulle vilja ringa ett samtal. Jag skulle jättegärna bara gå ut, fem minuter.” Då fixade jag det. Och sen nästa gång: ”Det var du med tandborsten.” Och så hade man en första kontakt och kunde bygga på den.
Teamarbetet på akuten fungerade också väldigt bra, men samtidigt fanns en stigmatiserande syn på patienterna hos en del av personalen. Det kunde Elisabeth inte ställa upp på.
– Jag tror att hälften av personalen ”drog ner visiret” efter ett tag och inte riktigt orkade.
Hon tyckte om akuten, men upplevde att vården krockade med hennes arbetsterapeutiska synsätt och valde att sluta. Erfarenheterna därifrån bär hon med sig och har fortfarande nytta av. Inte minst när hon föreläser för vårdpersonal – de förstår att hon vet hur tungt det kan vara att jobba inom akutpsykiatrin.
Elisabeth Argentzell tycker att arbetsterapeuter har en otroligt viktig roll att spela i hela psykiatrin, såväl i öppen- och slutenvård som i socialpsykiatrin. Men även i första linjen i primärvården. Inte minst med tanke på att återhämtningsinriktat arbete nu vinner mark i Sverige.
– Arbetsterapeuter jobbar per definition återhämtningsinriktat redan.
Hon förklarar att referensramen CHIME, som visualiserar kärnan i återhämtning, väl stämmer överens med arbetsterapeutiska modeller och teorier. Det är en akronym av fem nyckelbegrepp: tillhörighet (connectedness), hopp och optimism (hope and optimism), identitet (identity), mening i livet/mening och syfte (meaning) och empowerment.
– Men vi är fortfarande i ett medicinskt paradigm och där behöver man profilera sig, tyvärr. Jag tror att man behöver vara tydlig med sin viktiga roll som arbetsterapeut och professionens referensramar – snarare än att exempelvis känna att man behöver gå över och bli kbt-terapeut.
Därför ser hon ett behov av en begreppsapparat och verktyg som gör att arbetsterapeuter kan synliggöra hur professionens insatser bidrar till återhämtning. Elisabeth minns när hon pratade för personal inom slutenvården kring möjligheterna att få patienter aktiva och uppleva mening under sin tid som inlagda.
– Jag lyfte förändringsarbete och meningsfullhet utifrån forskningshåll och försökte att inte trycka in detta med att ha en arbetsterapeut, även om det så klart var det jag tänkte.
Efter Elisabeth föreläste en kvinna om sin tid som inlagd.
– Hon pratade i princip bara om arbetsterapi och jag tänkte att nu tror de att jag sagt till henne att säga detta.
Kvinnan berättade bland annat att hon hade fått möjlighet till kreativ aktivitet och gjort en skål på arbetsterapin. När julen kom, och hon var ekonomiskt barskrapad, gav hon den till sin svärmor. När svärmor sedan ställde skålen i vitrinskåpet växte självkänslan och stoltheten – från att vara ingenting till någon som skapat ett vackert och uppskattat föremål.
– Den typen av berättelser är fantastiska. Men det är inget som står i journalen och det är inget du kan mäta. Det är inget som man rakt av kan säga är evidensbaserat, att göra en skål och måla den. Men för denna kvinna var detta, och den fina kontakten med arbetsterapeuten, en viktig del av hennes återhämtning.
Hon konstaterar att det är en utmaning att definiera återhämtning eftersom det är en personlig resa och upplevelse. En aktivitet som är återhämtande för en person kan vara raka motsatsen för en annan.
I sin forskning har Elisabeth Argentzell generellt ett tydligt återhämtningsperspektiv. Tillsammans med senior professor Mona Eklund har hon exempelvis utvecklat gruppinterventionen Vardag i Balans som bland annat bygger på återhämtning och aktivitetsbalans. I den finns även ett inslag av att arbeta med sensorisk bearbetning. Det är ett område som väckt allt större intresse de senaste åren, framför allt internationellt. Sensoriska svårigheter är vanligt hos personer med psykisk ohälsa och kan sätta käppar i hjulet för ett fungerande vardagsliv. Det kan handla om allt från att vissa dofter triggar traumatiska minnen till att för många syn- och ljudintryck gör det svårt att koncentrera sig.
Internationell forskning visar bland annat att sensoriska rum inom slutenvården tydligt minskar behovet av tvångsåtgärder. I rummen kan det exempelvis finnas en säng, tyngdtäcken, en skärm där du kan titta på havet eller skogen, du kan lukta på lavendel och andra lugnande dofter, dimma ljuset och så vidare. Elisabeth Argentzell har länge velat studera sensoriska rum i en svensk kontext, men när det inte gått att få till, på grund av brist på rum och personal inom akuten, har hon i stället valt att undersöka hur sensorisk modulering kan användas i den psykiatriska öppenvården.
I projektet Coping genom sensorisk modulering har hennes forskargrupp vid Lunds universitet, tillsammans med den nyzeeländske forskaren Daniel Sutton och i samråd med en nationell brukarorganisation, utvecklat gruppinterventionen Sensory Awareness Program, SAP. Det är ett 11-veckors manualbaserat psykoedukativt program – med fokus på självreglering av ångest, med sensoriska strategier. Programmet har sitt ursprung i en amerikansk modell. Just nu utvärderar forskarna SAP i en stor RCT och det ser väldigt lovande ut. Gruppledarna som hållit interventionen är otroligt positiva och även bland patienterna pratas det väl om SAP. Elisabeth Argentzell tror att en förklaring kan vara att det finns ett stort uppdämt behov av komplement till beroendeframkallande läkemedel och samtalsterapi.
– I SAP:en är det mycket body-up. Då tänker vi så här: Vad händer med din kropp när du blir rädd eller får ångest? Jo, jag blir kall om fötterna, får ont i magen. Okej, då tar du på dig tjocka strumpor, och äter ordentligt så håller du dig riktigt varm. Då lurar vi kroppen att det är lugnt och då säger kroppen till huvudet att det är lugnt, det är ingen fara. Eller så får du en kram, eller någon tittar dig i ögonen riktigt ordentligt.
Hon konstaterar att det finns flera saker som är nedärvt lugnande och att många saker som upplevs lugnande för vuxna är sådant vi gör naturligt med små barn. Vi vyssjar, vaggar, kramar, erbjuder snuttefiltar och gosedjur, läser samma sagor om och om igen, sätter på musik … Mjölk- och vaniljsmak är också lugnande, även choklad. Så det är nog ingen slump om vi skopar upp en skål med glass och sveper in oss i en filt när vi känner oss lite nere.
– Ja, vi självmodulerar hela tiden i vår vardag, både med lugnande och väckande strategier, för att vara lugna och alerta och kunna fungera. När folk blir medvetna om det och vad de gör, kan de också både förstå och stärka sina moduleringstekniker, samt lägga till nya.
Naturliga ljud och material har också visat sig fungera väl för sensorisk modulering.
– Ljudet av vatten handlar om överlevnadsvågskvalp. Det finns vatten, det finns liv – jag kommer att överleva. Eller att höra hur vinden blåser i trädkronorna.
Elisabeth Argentzell konstaterar att sensorisk modulering och djur- och naturbaserad rehabilitering dockar i varandra. Många av insatserna har tydliga sensoriska inslag i kombination med fokus på aktivitet. Avslutningsvis ser hon ett behov av att låta aktiviteter och görande ta större plats för att minska den ökade psykiska ohälsan, inte minst hos unga.
– Just nu utbildar vi väldigt mycket i hur det känns att ha ångest. Men vad gör vi sen? Man ska prata om hur man mår och så kan man få medicin. Här tror jag jättemycket på body-up, att kroppen får vara med.
Hon fortsätter:
– Man behöver komma ut och bli engagerad. Göra saker. Hamna i flow, glömma tid och rum. Det handlar inte bara om att förstå hur ångest känns, utan även om hur det känns i kroppen att ha rutiner och vanor. Att du får bygga en aktivitetsidentitet.