Efter två år med postcovid började min hjärna bli sig själv igen. Skadorna på tinningloben hade läkt så pass att språk och minne blev allt mer pålitliga. Men samtidigt som hjärnan blev bättre, blev min fysiska ork sämre och sämre. När hjärndimman skingrade sig var det i stället en förlamande trötthet som lamslog kroppen.
Snart hade jag svårt att ta mig runt i lägenheten. Att duscha blev en utmaning som jag alltmer sällan orkade med. Eftersom jag jobbar hemifrån var det inte något stort problem. Jag var sängliggande för det mesta. Ibland satt jag vid köksbordet och jobbade. Att ta mig bort till arbetsrummet blev för lång väg att gå.
Jag ringde till rehab och bad om hjälp. Ett team kom hem till mig. Med sig hade de en duschbräda. Jag var skeptisk. Hur skulle den där kunna hjälpa? Men det var underbart att sitta ner och slippa de vingliga minuterna ståendes i duschen.
Rollatorn var svårare att komma överens med. Det första jag gjorde var att sätta glitterstickers på den. Jag behövde känna att den var min. Det var jobbigt ändå att ta med den ut. Rollator är liksom sinnebilden för en gammal och sjuk person.
Jag blev bjuden på fest. Jag hade valet att ta med rollator eller stanna hemma. Det blev rollator. Jag lindade in den i en ljusslinga så att den blev lite extra festlig och sedan minglade jag på kalas som aldrig förr.
Jag monterade en mobilhållare på ena handtaget och en mugghållare på det andra. Min shoppingväska i leopard blev en utmärkt rollatorkorg. Med lite glitter, bling och leopard blev rollatorn min. Och så praktiskt.
Jag saknar den lite nu. Sedan en månad kan jag gå igen. Den medicin jag provar har gjort att jag kan röra mig hyfsat obehindrat. Jag vet inte hur länge det varar. Inget är säkert med postcovid. Rollatorn står ihopfälld i hallen och väntar.
Karin Nygårds
skribent och illustratör
Läs porträttet av Karin Nygårds i nr 4/2021.