Text: Katja Alexanderson Foto: Mats Andersson
Ja, tack. Genom åren har det blivit många koppar kaffe vid hembesök för arbetsterapeuten och demenssamordnaren Sandra Sjödin i Timrå. Ibland med inte helt fräsch mjölk, men då är det bara att svälja och hålla god min. Att ta emot fika när det bjuds ger möjligheter att observera hur personen fungerar i hemmet. Klarar hen att hantera kaffebryggaren eller blir det vimsigt? Var stod kopparna nu igen? Och hur var det nu med bäst-före-datumet på mjölken? Det gemensamma kaffedrickandet bidrar också till alliansen med personen.
Sandra Sjödin jobbar sedan 2018 i Timrå och är förutom demenssamordnare även anhörigkonsulent. Numera kan hon också titulera sig specialist i arbetsterapi, med inriktning mot kognitiva sjukdomar. Intresset för personer med kognitiva sjukdomar och demens sträcker sig tillbaka till början av yrkeskarriären. Kanske bidrar det också att Sandras farfar hade en demenssjukdom. Efter examen 2002 i Umeå flyttade hon till Sundsvall och fick jobb på rehabavdelningen för stroke och ortopedi på sjukhuset. När det startades en akut geriatrisk avdelning dit äldre kunde komma utan att passera akuten började hon där.
– Sen fick jag möjligheten att vara med i regionens demensteam som gjorde utredningar i hemmet. Det var fantastiskt.
Därefter följde en period på Hjälpmedelscentralen (numera Hjälpmedel Västernorrland) och där fick Sandra upp ögonen för kognition och kognitiva hjälpmedel, men hon saknade kontakten med patienterna och sökte sig till Sundsvalls kommun. Efter en tid fick hon en tjänst på det nystartade demenscentrumet, men när det utannonserades en tjänst med inriktning mot demenssamordning och välfärdsteknik i Timrå valde hon att söka den – och fick den.
– Här i Timrå fick jag möjlighet att läsa till Silviaarbetsterapeut, vilket jag är oerhört tacksam över. Alzheimerfonden stod för hälften av kostnaden och arbetsgivaren för resten. Efter magistern kände jag och en kurskamrat att det vore givande att läsa vidare till specialist, så vi sökte tillsammans och peppade varandra. Vi hade ångan uppe och det passade i tid.
Hon konstaterar att specialistutbildningen ger en extra tyngd i jobbet.
– I mitt härliga och viktiga, men spretiga, arbete vill jag hålla fast vid det arbetsterapeutiska. Jag vill sprida kunskap om arbetsterapi och vad arbetsterapeuter kan göra så att vår kompetens verkligen används ute i verksamheterna. Och visa att vi inte är bara hjälpmedelsleverantörer, som jag tyvärr upplever att många ser oss som.
I rollen som demenssamordnare är hon bekymrad över glappet mellan region och kommun. Tyvärr träffar inte alla som får en demensdiagnos en arbetsterapeut i tid, utan det kan dröja tills de behöver kommunens stöd – och då kan det vara för sent att introducera kognitiva hjälpmedel som verkligen skulle kunnat göra skillnad i personens vardag.
– Både arbetsterapeuter i kommunen, primärvården och slutenvården får förskriva kognitiva hjälpmedel, men avtalet efter kommunaliseringen tolkas olika. Det måste tydliggöras vem som gör vad. Enligt de nationella riktlinjerna bör man erbjudas kognitiva hjälpmedel och det ska även erbjudas en funktions- och aktivitetsbedömning i demensutredningen. Vi arbetsterapeuter ska vara en naturlig del i ett tidigt skede, men så ser det inte ut i närområdet. Personerna kommer i kläm, det gör ont i hjärtat. Jag möter många som inte hört talas om arbetsterapi eller fått träffa någon.
I det här sammanhanget understryker Sandra Sjödin vikten av att göra hembesök och se personen i sin vanliga miljö. Och kanske dricka den där koppen kaffe. Det går inte att komma med hjälpmedel det första man gör, det måste få ta tid och man behöver bygga relationer.
– Jag har haft kontakt med arbetsterapeuter i andra delar av landet där det fungerar helt annorlunda och primärvården är närvarande i demensförloppet på ett helt annat sätt. Det gör mig ledsen att det är så olika beroende på var man bor.
Hon kan inte nog understryka vikten av att komma in i ett tidigt skede – att det gör enorm skillnad för personen med demens och hens anhöriga. Personen ges möjlighet att på ett bättre sätt äga sin sjukdom och man kan planera och resonera kring resurser, svårigheter och lösningar.
Under åren har Sandras tjänst förändrats, men grunden är råd, stöd, handledning och utbildning till personer med demenssjukdom, anhöriga och inte minst personal inom hemtjänsten och på kommunens särskilda boenden.
En kort biltur från Sandras kontor på Anhörigcenter i centrala Timrå ligger äldreboendet Tallnäs. Där har Sandra ett nära samarbete med undersköterskan Carola Winsa. De har bland annat deltagit i en tvärprofessionell grupp för att planera ett nytt boende. Gruppen diskuterade utformning av enheter, tillgänglighet till utemiljö samt storleken på avdelningar utifrån erfarenhet, nationella riktlinjer och evidens. De uppskattar verkligen förmånen att få vara med och påverka, även om de inte riktigt fick gehör för sina synpunkter på hur stora avdelningarna borde vara.
De samarbetar också kring BPSD-registret som syftar till att minska beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom (se faktaruta). Carola är den som sköter registreringarna på boendet tillsammans med resten av teamet. Och Sandra har utbildat personalen i arbetssättet. Det handlar om ett strukturerat teamarbete för att ta vara på de olika professionernas kunskap som mynnar ut i en bemötande- och kommunikationsplan med olika omvårdnadsåtgärder.
– Om en person är lite svår att hantera, vad är det vi ser? Vilka situationer handlar det om? Vad kan vara orsaken? Pratar vi för högt? För fort? Är det fel färg på tröjan? förklarar Sandra.
Utifrån detta gäller det att hitta åtgärder som lugnar personen.
– Det handlar om ”små” lösningar och inte för många åtgärder, utan en i taget. Det kan vara att få skala potatis eller hålla någon i handen, säger Carola.
Sandra tillägger att arbetssättet ger en bättre livskvalitet för personen med demenssjukdom, bättre arbetsmiljö och i förlängningen även lönar sig ekonomiskt. Personerna med demens behöver färre insatser när de kan klara vissa saker själva eller att BPSD kan undvikas i tid. Dessutom kan behovet av vak minska.
– Det handlar ofta om pengar och BPSD-poäng kan man omsätta i pengar. Det är det vi måste förklara för våra politiker.
Personens levnadsberättelse ger ofta ledtrådar både till vad som orsakar problemen och till lösningar. Vilken mat har personen tyckt om? Musik? Morgon- eller kvällsmänniska? Kanske har någon jobbat natt hela sitt liv och då är det inte konstigt att hen är uppe och går på nätterna. Är bingo verkligen rätt aktivitet?
– Vi måste förändra oss efter generationerna som kommer. Jag brukar säga att imorgon kan det vara vi som ska in på det här boendet. Hur vill vi ha det då? säger Sandra och berättar att när hon utbildat i bemötande har alla fått skriva ner hur de gör när de duschar – och ingen dusch är den andra lik.
Sandra och Carola trycker på att det är viktigt att livsberättelsen kommer med i genomförandeplanen, inte minst för att vikarier ska veta vem det är de möter. Det vore otänkbart att inte få en ordentlig introduktion inom industrin, lika otänkbart ska det vara inom äldreomsorgen. Ingen ska behöva kastas in oförberedd.
Sandra och Carola konstaterar att anhöriga till personer med demens drar ett tungt lass och att när maken eller makan kommer in på boende är det både en lättnad och en sorg. Därför är det viktigt att finnas där för dem och låta dem bidra med kunskap om sin närstående.
– Jag vill att anhöriga blir en naturlig del i teamet, även när personen med demenssjukdom behöver kommunala insatser, säger Sandra.
Åter på Anhörigcenter lyfter Sandra att hon brinner lite extra för unga anhöriga och att hon bland annat har varit ledare på ett sommarläger.
– Barn och barnbarn till demenssjuka personer går omkring med många tankar och funderingar.
Förutom arbetet med råd, stöd, handledning och utbildning deltar Sandra Sjödin i flera olika nätverk, interna och externa arbetsgrupper kring demenssjukdomar, omvärldsbevakar och föreläser.
– Jag har också utvecklings- och professionsträffar med arbetsterapeuter i kommunen med jämna mellanrum där vi utbyter erfarenheter – och stöttar även dem i enskilda ärenden, ibland åker vi ut tillsammans på hembesök.
Det märks tydligt under vårt samtal att Sandra Sjödin verkligen gillar sitt jobb. Men vad är roligast?
– Mötet med alla människor. Att efter ett möte hos mig, eller ett hembesök, känna att jag har gjort nytta och deras dag lättare. Men också att kunna inspirera och utveckla vården och omsorgen kring demens. Det är roligt att föreläsa och då gärna kring betydelsen av kognitivt stöd. Det handlar om att utgå från personen vi möter och hitta nuet i allt det svåra som en person lever i. Det finns ju så mycket som fungerar och det får vi inte glömma heller.