Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf
Tiden försvinner. Rummet likaså. Lek är mäktigt. Och en rättighet för barn. Alla barn. Det slår artikel 31 i Barnkonventionen fast.
– Lek kommer inifrån – och den fria leken skapar barnet självt, för lekens egen skull. Lek är socialt, och någonting som vi människor faktiskt gör och delar med alla däggdjur. Det är ett sätt att lära sig och utvecklas, säger Maria Prellwitz, biträdande professor i arbetsterapi vid Luleå tekniska universitet.
Lek och vad som inkluderar eller utestänger barn från lek är centrala teman i hennes forskning. Hon leder bland annat den svenska delen av det stora EU-projektet P4Play, ett samarbete mellan universitet i Irland, Sverige, Skottland och Schweiz. Projektet har fyra delar: People, Place, Policy och Practice. Place är Maria Prellwitz huvudspår och handlar om lekplatser och lekmiljöer. Forskningen inom de andra områdena undersöker bland annat policyer och styrdokument kopplade till lek samt kulturella och sociala perspektiv på lek. En viktig aspekt i forskningen är att göra barns röster hörda, alla barns.
– Man talar om ”seldom heard children”. Det är inte bara barn med funktionsnedsättningar, utan även barn i socioekonomiskt utsatta områden och marginaliserade grupper. Dessutom tar man sällan med yngre barn i forskning. Risken är att man bara involverar barn som är så pass stora att de inte kommer att vara på lekplatsen. Man vågar inte riktigt gå ner i åldrarna.
När det gäller att lyssna på barns tankar kring lekplatser tycker Maria Prellwitz att Sverige har mycket att lära av bland annat Irland. Där är kraven på att göra barn delaktiga vid utformningen av lekplatser betydligt hårdare än i Sverige.
– Vad är det som ger en lekplats lekvärde? Det försöker vi i P4Play ta fram instrument för att ta reda på – ur barnens perspektiv.
Hon trycker på vikten av att på allvar lyssna på barns åsikter och synpunkter.
– Det gäller att skapa processer och arbetssätt som involverar barn och gör dem delaktiga, så att de kan och vågar uttrycka sig. Så att man inte bara checkar av en ruta och säger att nu har vi frågat barn och sedan går vidare.
Och det finns mycket att göra. Dagens lekplatser är väldigt strömlinjeformade, ofta med fokus på fysiska aktiviteter. Gungor, rutschkanor, klätterställningar. Och de ser nästan likadana ut oavsett var i västvärlden du befinner dig, även om Maria Prellwitz på senare år noterat ett ökat intresse för att ta vara på det lokala i utformningen.
– Likriktningen gör lekplatserna tråkigare, och till viss del skapar det ett bristande intresse. Vi bygger säkra lekplatser, men gör dem inte socialt mer tillgängliga. Jag tror man mer behöver se lekplatser som sociala mötesplatser och bygga utifrån det.
I sin tidigare forskning har hon intervjuat barn med och utan funktionsnedsättningar om vad de gör på lekplatser. Det visade sig att barn utan funktionsnedsättning oftare berättade om vad de lekt – monster och häxor, mamma-pappa-barn, affär, skola – medan barn med funktionsnedsättningar sa att jag ”sitter på en gunga” eller ”åker ner för rutschkanan”.
– För mig leder det tankarna till skillnaden mellan occupation och activity.
I P4Play har forskningen också visat att lekplatser som är byggda för att vara tillgängliga och inkluderande ofta inte blir det i verkligheten. Barnen möts inte över gränserna utan använder lekplatsen parallellt. Barn med funktionsnedsättningar tittar också oftare på när andra barn leker, snarare än deltar i lekandet. Maria Prellwitz konstaterar att det ibland blir fel fast man vill väl. Hon tar rullstolsgungor som exempel. Ofta står de separat, en bit ifrån de andra gungorna.
– Sedan inser man att det finns en klämrisk och låser fast gungan – och så måste den som vill gunga gå och hämta en nyckel, på ett kontor som inte har öppet lördagar och söndagar … och så står den bara där. Dessutom är kanske inte det viktigaste att kunna gunga. Då tror jag ”fågelbogungorna” är mycket bättre. Då har man både mötesplatsen och gungandet. Vi behöver bygga så att barnen kan var nära varandra.
Hon fortsätter:
– Lekplatser är en otroligt komplex miljö. Det finns inte en enkel lösning. Det ska vara säkert. Det ska vara socialt. Spännande, men ofarligt …
I sammanhanget kan man fundera på hur säker en lekplats måste vara. Är det okej att ramla och slå sig lite ibland?
– Det finns forskning som visar att barn behöver träna och utmana sig. Testa sina gränser, säger Maria Prellwitz och konstaterar att säkerhetstänket också syns i att det geografiska området barn får röra sig fritt på har krympt de senaste årtiondena. I dag får många lite yngre barn knappt vara ute på gården och leka själva, än mindre på egen hand utforska grannskapet.
Hon tycker att arbetsterapeuter har mycket att bidra med vid utformningen av lekplatser, inte minst för att främja den sociala miljön och delaktigheten.
– Jag ser ingen annan yrkesgrupp som har just kunskapen kring aktivitet – men då måste vi verkligen ta aktiviteten lek på allvar och fokusera på lek för lekens egen skull.
Hon konstaterar att arbetsterapeuter ofta lyfter fram att lek är barnets viktigaste aktivitet, men trots det visar forskning inom P4Play att leken ofta används som medel i träning snarare än som ett mål i sig. Att man under lekfulla former övar finmotorik, kognition och andra färdigheter som ska göra det bättre och enklare för barnet i framtiden. Att man jobbar för ett sen. Inte för den fria lekens skull – här och nu.
– Stödjer vi arbetsterapeuter barn i att kunna vara delaktiga på en lekplats? Stöttar vi dem i att komma dit och interagera med andra? Ska vi verkligen vara trogna aktivitetsbegreppet tänker jag att det är den fria leken som barnet själv väljer som ska vara i fokus för arbetsterapi.