Nyligen fick jag frågan om förbundet arbetar med funktionshinder i arbetslivet. Mitt instinktiva svar var att vi jobbar massor med den frågan. Många av oss medlemmar arbetar ju dagligen med insatser som främjar delaktighet i arbete för personer med funktionsnedsättningar. Arbetsterapeuter har kunskap om vad som krävs för att skapa tillgängliga och universellt utformade arbetsplatser. Vi har kompetens att bedöma arbetsförmåga i relation till både specifika och generella sammanhang samt att välja och vidta åtgärder som gör det möjligt för personer att kunna utföra sina arbetsrelaterade aktiviteter på ett meningsfullt sätt. Den kunskap och kompetens vår profession besitter inom det här området använder vi som förbund i hög grad i vårt påverkansarbete för att visa värdet av arbetsterapi och arbetsterapeuters insatser i strävan mot ett jämlikt och hållbart samhälle.
Jag var ganska nöjd med det svaret. Men det var inte det frågeställaren ville veta. Frågan var hur vi i vårt fackliga uppdrag arbetar med funktionshinderperspektivet. Det fick mig att börja reflektera mer. Självklart arbetar vi, som en del av fackföreningsrörelsen, för ett mer inkluderande arbetsliv. Vi bevakar att våra arbetsgivare följer gällande lagstiftning och kollektivavtal och företräder enskilda medlemmar i dessa frågor. Vi utbildar våra fackligt förtroendevalda och enskilda medlemmar om det förebyggande arbete med aktiva åtgärder som krävs för att motverka diskriminering och verka för lika villkor i arbetslivet, oavsett diskrimineringsgrund. Fine, så långt. Men gör vi och andra fackförbund nog? Bidrar vi tillräckligt i arbetet med att nå det funktionshinderpolitiska målet om ”jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund”?
I en nyligen publicerad SCB-undersökning om arbetsmarknaden framkommer att det endast är 52 procent bland personer med funktionsnedsättning som är sysselsatta. Det är betydligt lägre än i den övriga befolkningen, där sysselsättningsgraden är 81 procent. Undersökningen visar att en av tre med funktionsnedsättning känt sig diskriminerad i arbetslivet. De vanligaste anledningarna är att inte få ett jobb man har meriter för samt att utsättas för mobbning, kränkningar eller trakasserier från chefer eller arbetskamrater.
SCB:s undersökning visar tydligt att vi har mycket kvar att göra. Den funkofobi som råder på svensk arbetsmarknad, som hindrar personer med funktionsnedsättning från att ta del av arbetslivet på lika villkor, måste bekämpas. Vi inom fackföreningsrörelsen måste ta vårt ansvar, och utifrån den kunskap och kompetens som vi arbetsterapeuter besitter borde vi i Sveriges Arbetsterapeuter på ett tydligare sätt än i dag ta kommandot i dessa frågor. Det är hög tid för ett mer framträdande funktionsrättsperspektiv i den svenska fackföreningsrörelsen. För i ett samhälle där vi ser antidemokratiska rörelser nå allt större makt och inflytande är det viktigare än någonsin att vi står upp för och försvarar alla människors lika rättigheter och möjligheter.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande