Text: Katja Alexanderson Foto: Pontus Wikholm
– Det är otroligt vilka stora skillnader i folkhälsa vi har mellan olika områden i Stockholm – och de följer socioekonomin rakt av, säger forskaren och läraren Linda Timm, vid avdelningen för arbetsterapi på Karolinska institutet.
Den som går in på folkhalsokollen.se kan lätt ta fram siffror på huvudstadens ojämlika hälsa. I Skärholmen skattar exempelvis 33,5 procent sin hälsa som någorlunda, dålig eller mycket dålig, motsvarande andel på Östermalm är 17,7 procent. Antal ohälsodagar är 27,3 jämfört med 10,1 per år. I Skärholmen har nästan 15 procent av barnen exponerats för tobaksrök vid åtta månaders ålder, på Östermalm 0,1 procent. Och så fortsätter det.
De här stora hälsoskillnaderna belyser Linda Timm i all sin undervisning på arbetsterapeutprogrammet, men framför allt på kursen ”Mångfald, social inklusion och hälsa” som hon brinner lite extra för. Det handlar om att öka studenternas medvetenhet om hur den ojämlika hälsan slår och hur den påverkar människors liv – och i förlängningen om yrkesrollen som arbetsterapeut. Att inse att alla människor inte har samma möjligheter att göra hälsosamma val, och vara ödmjuk inför det faktum att människor har olika förutsättningar att följa råd och insatser kring förändrade levnadsvanor. Att möjligheten till occupational choice ser helt annorlunda ut på Karlaplan än i Skärholmen.
– Vi måste belysa att problemen är på strukturell nivå, så att vi inte gör allt till individens eget ansvar. Att man inte får skylla sig själv om man misslyckas med att leva hälsosammare. Vi arbetsterapeuter behöver rannsaka oss själva, så att vi inte dömer människor för lättvindigt. Beroende på vilket samhällsskikt du tillhör kan det vara mer eller mindre lätt att följa våra råd.
Hon tillägger:
– Vi har också helt skilda genetiska förutsättningar. Vissa kan lägga om sin livsstil och få stor effekt, för andra märks det inte.
Linda Timm har sett folkhälsogradienten i sin forskning också. Doktorandstudierna vid institutionen för global folkhälsa, inom projektet SMART2D (Self Management Approach and Reciprocal learning for Type 2 Diabetes), handlade om en intervention för att förebygga diabetes i socioekonomiskt utsatta områden. Hon halkade in på området via sina masterstudier som också rörde diabetesprevention.
Utgångspunkten för avhandlingen är en livsstilsintervention som gavs i Sverige, Uganda och Sydafrika. För att rekrytera deltagare erbjöd Linda Timm och hennes kollegor diabetesscreening på plats i lokalsamhället i utsatta områden i Stockholm. De stod bland annat i köpcentrum med sin utrustning. Det gick att få folk att ta blodprov och komma på en första träff, men inte att fortsätta att delta i gruppträffar. Forskarna fick därför arbeta om insatsen till individuell coachning via telefon. Exakt varför gruppformatet inte fungerade i Sverige, till skillnad från i Uganda och Sydafrika, vet forskarna inte.
– Man glömmer ofta bort mångfalden inom gruppen. En del har högskole- och universitetsutbildningar, andra kan knappt läsa och skriva. Det handlar om olika länder, regioner och samhällsklasser.
Dessutom kan det vara svårt att prioritera en förebyggande insats i en vardag som redan är utmanande.
– Det är stressade kvinnor som knappt får ihop tillvaron. Då är det inte lätt att ta sig tid för en insats för diabetesprevention bara för att man är i riskzonen. Eller så har man jobbat hela dagen i hemtjänsten och är helt slut.
Det är inte bristen på kunskap som är problemet. De allra flesta vet och förstår vad som krävs för att leva mer hälsosamt.
– De har helt enkelt fel förutsättningar för att kunna leva utifrån det som är ”rätt”. Jag vet ju själv hur ohälsosamt det är med stress, ändå stressar jag. Jag är hur medveten som helst, men om något kommer att ta kål på mig är det stressen.
Hon tänker att många interventioner är färgade av ett vitt medelklassperspektiv och att det finns en risk att arbetsterapeuter och andra professioner upplevs komma med pekpinnar om hur människor ska leva sina liv. Även maktobalansen som finns i alla vårdmöten riskerar att förstärkas.
– Förändringarna vi arbetsterapeuter jobbar för måste smälta in i kontexten där man befinner sig. Miljön är mycket mer än den fysiska miljön – det handlar om sociala faktorer också.
Linda Timm tror att det skulle vara värdefullt att ha en något mindre ”medicinsk” infallsvinkel och lägga tid på att finnas ute i lokalsamhället och skapa relationer och bygga förtroende. Hon tycker också att ett sådant arbetssätt skulle vara hjälpsamt i forskningen och underlätta rekrytering av deltagare till studier. I dag är risken stor att personer som verkligen borde vara aktuella för interventioner väljs bort på grund av exempelvis språk- och kulturbarriärer.
– Det tar tid att etablera kontakter och lära känna folk – att tillåta sig att finnas där, hänga runt lite och prata med folk i ett naturligt sammanhang, och inte bara göra strukturerade intervjuer.
I dag har Linda Timm lämnat diabetespreventionen bakom sig och tillhör numera Susanne Guidettis forskargrupp kring strokerehabilitering med hjälp av mobiltelefoner på landsbygden i Uganda. Även i den forskningen lyfts ojämlikheter i hälsa och tillgång till vård, i det här fallet mellan stad och land.
De internationella kontakterna, nyfikenheten på nya områden och ett brinnande intresse för undervisning bidrog med största sannolikhet till att Linda Timm tidigare i våras tilldelades årets stipendium till minne av Ingela Petersson Lie. Det delas ut till en nydisputerad arbetsterapeut som har ”förmåga att ta sig nya utmaningar och se möjligheter i olika situationer inom arbetsterapeutisk utbildning och forskning samt intresse för forskning inom arbetsterapi.”
– När jag gick på arbetsterapeutprogrammet på KI var Ingela en inspirerande lärare och även handledare till mitt examensarbete. Hon har varit en förebild för mig och jag känner mig mycket hedrad över att få motta stipendiet som ges ut till minne av henne.
I huvudet just nu finns oron över hur de tuffare tiderna kommer att påverka folkhälsan. Att hög inflation och stigande matpriser pressar människor som redan har det tufft. Linda Timm poängterar att för den här gruppen handlar det inte om att börja leta extrapriser, det gör de sedan länge. Eller om att avstå från att åka på semester; de har inga utlandsresor att ställa in. Det handlar om att sätta mat på bordet, kläder på barnen och betala hyran.
– Som vanligt är det de som har det sämst som kommer att drabbas mest. Sämre tider kommer att förstärka aktivitetsorättvisorna. Det är ett reellt hot.
Själv vet hon sedan uppväxten med en ensamstående mamma hur det känns att inte alltid kunna göra samma saker som kompisarna. Men är supernoga med att poängtera att det inte är det minsta synd om henne, familjen har alltid haft så de klarat sig. Och kanske kan medelklassens ökade prismedvetenhet leda till något gott.
– Förhoppningsvis blir folk mer medvetna om hur det skulle vara att ha det sämre ställt. Att det skapar en förståelse för andras villkor.