Text: Katja Alexanderson Foto: Nora Lorek
”Hej, mormor. Finns det någon möjlighet att få låna din bil i helgen?” Harriet Williams läser sms:et från barnbarnet i sin Apple Watch. Hon älskar ny teknik och klockan ger frihet. Frihet att plocka upp pelargonerna ur källaren utan att behöva oroa sig för att ramla och bli liggande. Att klockan dessutom är snyggare än ett trygghetslarm, går att ringa med och fungerar på stan är en extra bonus.
– Om jag larmar kan de se på gps:en var jag är.
Källarutflykten gick bra den här gången och nu lapar de vinterbleka, taniga pelargonerna ljus och värme i lusthuset i trädgården. Skulle det bli köldnätter slår en värmare på automatiskt. Harriet älskar som sagt teknik och under yrkeslivet som arbetsterapeut gick hjälpmedel som en röd tråd genom karriären.
Men vi tar det från början. Frågan är bara var början är. Är det med anmodern Anna Thomasdotter som överlevde pesten på Ivön i början på 1700-talet? Eller är det mormorsmor Johanna som ägde och drev en mejerirörelse som sedan skulle komma att bli Arla? Eller mormor som gick på konstskola i München och Wien och ska ha haft en allt annat än trevlig mustaschprydd klasskamrat? Eller mormors syster som gifte sig med konstnären bakom Kattresan, Ivar Arosenius? Eller är det med Harriets mamma sjukgymnasten som växte upp i Berlin och var tysk mästarinna i utförsåkning och jitterbugg på 1920-talet?
För att någorlunda hålla oss till Harriets historia – och inte förlora oss i familjen Adlers vindlande värld – börjar vi i slutet av 1930-talet, när det ännu är ett par år tills Harriet föds. Barndomshemmet i Göteborg, där Harriet bor i dag, är nybyggt. Andra världskriget står för dörren och familjen är på helspänn. Harriets morfar John Gottowt är ukrainsk jude från Lviv. Efter fem år i Danmark har han kommit till Sverige där mormor Lisa redan befinner sig, sedan de lämnade Berlin vid Hitlers maktövertagande. Morfadern är regissör, skådespelare och stumfilmsstjärna, bland annat i den klassiska filmen Nosferatu, och har arbetat med teater i Danmark, men har problem med uppehållstillståndet. Han tycker att Sverige är en kulturell utmark och väljer att åka till Polen i stället.
– Han förstod inte faran och åkte till sin mors hemstad Krakow. Om ni har sett Schindler’s list så vet ni att nazisterna gick från lägenhet till lägenhet och sköt folk om de inte ville följa med. Han är ett av de offren.
Hemma i Göteborg inkvarterar familjen flyktingar på vinden – före, under och efter kriget.
– De var på väg till Amerika och Israel. Willy Brandt bodde också här … Hitler var ju inte så förtjust i socialdemokrater.
Skräcken för tysken finns där ständigt och när Norge och Danmark ockuperas blir den än värre. Morfar är ju judisk och barn och barnbarn är i riskzonen enligt de tyska raslagarna. Familjen spikar igen träluckorna till huset och flyttar till släktens stora gård i Halland. Väskorna står färdigpackade vid dörren ifall de snabbt skulle behöva lämna landet. Tanken är att de i så fall ska gå ombord på ett fraktfartyg till Amerika. Mormoderns äldsta bror Axel har vid den här tiden sålt mejerirörelsen och försäljningsintäkterna investerades bland annat i rederiet Transatlantic (senare donerade han sin förmögenhet till förmån för Göteborgs studenter).
När Harriet föds på våren 1942 flyttar familjen tillbaka till stan, faran känns inte riktigt lika överhängande. I huset bor Harriet, hennes bröder, föräldrar och mormor tillsammans. På vintrarna häller mamma Hanna vatten på snön så att barnen kan åka iskana på kartonger i branten ner till botten av tomten. När man tittar över kanten suger det i magen och ger perspektiv på dagens barnsäkerhetstänk. Kanske skulle vi kunna våga lite mer? Lite mindre gummiasfalt och mer trädklättring?
– Mina föräldrar var väldigt lekfulla och när de hade stora fester var det ofta maskerad … Nu när det kommer på tal, så skulle man kanske ordna en? Det räcker att säga att nu är det en lila fest eller att det är näsornas högtid, så kommer folk med näsor och alla blir glada. Jag blir på gott humör när jag får leka, säger Harriet som lite senare visar oss lösnäsan från gårdagens häxfest.
Det är full fart i det stora huset på kullen, som har fri sikt över stenstaden (i dag är utsikten fortfarande magnifik men 80 års byggande skymmer förstås en del). Mormor bor i en egen lägenhet. Harriet har fem bröder och när pappan, som är företagare, tar med sig kunder hem blir det snabbt fullt kring matbordet. Hon är mellanbarn, så någon flickcykel är inte att tala om – och hon ärver brödernas bruna baskrar.
– Det var bedrövligt att vara enda flickan. Men jag lyckades tjata mig till en vit basker, säger Harriet och tror att det bidrog till att hon senare i livet lärde sig hattmakeri.
Hon börjar i Samskolan som är konfessionslös och eleverna får lära sig om alla religioner, inte bara kristendom. Slipper morgonbönen. Många av klasskamraterna är judiska, så även om hon själv inte är judinna har den judiska kulturen varit en viktig del av uppväxten och hon har än i dag många judiska vänner. I vuxen ålder får hon veta mer om morfaderns öde och numera är Harriet ute i skolorna och berättar om förintelsen. På en träff med andra föreläsare härommånaden frågade en man hur det kom sig att hon kan berätta så detaljerat.
– Jo, sa jag, jag har träffat den lilla pojken som låg under min morfars säng när han fick de fem skotten i huvudet av en tysk soldat.
Tiden stannar när mannen som ställt frågan berättar att pojken var hans farbror. Och på samma sätt stannar tiden när Harriet berättar om mötet. I villaidyllens soldränkta vårträdgård, till tonerna av fågelkvitter, blir 1900-talets mörka historia till kött och blod.
Den unga Harriet är praktiskt lagd och gillar hantverk, så när det blir dags att välja yrke tycker mamma sjukgymnasten att arbetsterapeut vore lämpligt. Att kvinnor ska utbilda sig är en självklarhet i familjen Adler. Mormorsmor Johanna var utbildad lärarinna.
– Mina förfäder ville att kvinnor skulle vara självständiga och inte beroende av någon annan, säger Harriet och konstaterar att både mormorsmor och mormor säkrade sina tillgångar från vidlyftiga och slösaktiga män, även om de fortsatte att leva med dem.
Vid den här tiden krävs en förberedande hantverksutbildning för att bli arbetsterapeut och Harriet studerar klänningssömnad. Men livet kommer emellan och hon gifter sig som 19-åring. Får två döttrar i Sverige och en tredje på Barbados där dåvarande maken fått en tjänst (det hade föregåtts av lobbyarbete i det tysta från Harriets sida som ville ut och resa). Att vara hemmafru ligger inte för henne och tillsammans med en väninna, vars man hade en souvenirbutik fylld med fula och svårsålda pryttlar, startar hon företag. Med hjälp av lokala hemsömmerskor tillverkar de strand- och badkläder som går åt som smör i solsken. Succémodellen var herrshorts som de även exporterade till NK hemma i Sverige.
Tillbaka i Sverige inser hon att äktenskapet är på upphällningen, att hon snart kommer bli ensamstående med tre små flickor, och får bråttom att sätta sig på skolbänken. Först läser hon in gymnasiet och sedan till arbetsterapeut. Njuter av att lära sig nya saker.
Tack vare en väldigt välkommen gåva från mormodern kan hon köpa ut maken från det lilla huset vid Landvettersjön där hon bor med döttrarna. Tar jobb som arbetsterapeut i Härryda kommun. Närheten till jobbet underlättar vardagen och skulle någon av döttrarna vara hemma från skolan kan hon enkelt svänga förbi och titta till dem under dagen. Vabb är inte uppfunnet i mitten på sjuttiotalet.
På somrarna tar hon tjänstledigt fem veckor och jobbar som arbetsterapeut på Sätra Brunn för att få flickornas långa sommarlov att gå ihop. De får följa med och har det toppen.
Efter ett par år byter hon jobb och blir chef för Hjälpmedelscentralen i Mölndal. En höjdpunkt är när hon och kollegorna får testa prototyper på rollatorn och komma med önskemål om hur den utformas – att det till exempel vore bra att kunna ställa en bricka på den för kaffekoppen eller vattenkannan till blommorna.
– Rollatorn var himmelriket för patienterna. En frigörelse. Jag hörde häromdagen att vi har 250 000 rollatoranvändare i Sverige. 250 000 människor som blir fria. Det är häftigt.
Hon träffar en man, flyttar till Trosa, jobbar med hjälpmedel i Stockholmstrakten, skiljer sig och återvänder till barndomsstaden och barndomshemmet i början av 1990-talet. Tillsammans med en bror köper Harriet ut resten av syskonen och det stora huset blir återigen generationsboende med mamman i grannlägenheten. För att ha råd med lånen driver hon bed-and-breakfast vid sidan om jobbet som ansvarig för arbetsterapin på Tre Stiftelsers äldreboenden.
– Jag cyklade hem på lunchen och städade och neg, säger Harriet med ett garv.
Hon stannar kvar på Tre Stiftelser fram till pensionen och ser med glädje tillbaka på sitt yrkesliv. Tycker att det har varit fantastiskt att följa utvecklingen av hjälpmedel.
– Det bästa var att få arbeta med människor. Om du inte kan träna bort en skada eller ett handikapp, måste du kompensera det med någonting. Att då få se människors glädje: ”Wow, nu kan jag förflytta mig. Wow, nu kan jag öppna ytterdörren. Det här fixar jag.” Det är fantastiskt att stötta en människa i att bli mer självständig och få mer värdighet. Det kan vara så små saker som att kunna skära ett bröd eller öppna en konservburk.
Utan att tveka rekommenderar hon unga människor att utbilda sig till arbetsterapeut – även om lönen (och pensionen) inte är speciellt fet. Men hon har ändå alltid prioriterat resor. Än så länge har hon besökt 76 länder.
Reslusten väcktes tidigt. I mitten av femtiotalet reser hon och mamman genom ett krigsmärkt Tyskland till ett välmående Schweiz, där överflödet gör stort intryck på 13-åringen. På vägen hem blir Harriet lämnad på en gård i Tyskland för att lära sig tyska. Det gör hon, och får samtidigt brevvänner runt om i världen. Snart går hela veckopengen till frimärken. Under åren med bed-and-breakfast tog mötena med gästerna henne ut i världen – från Sydafrika till nationalparken Yellowstone i nordvästra USA. För lära känna nya människor – det gör Harriet var hon går, sitter och står.
– Vänner är väldigt viktiga. Jag tycker om människor som gör att jag känner mig trygg, fri och glad. Känner jag mig inte fri att vara den jag är väljer jag bort dem. Och om folk inte tycker om mig som jag är, då kan de hitta andra att umgås med.
Nyfikenheten finns ständigt där. Pratar man med folk och ”snokar” lite händer det ofta roliga grejer. Nyligen var hon i Dublin tillsammans med ett gäng grannkvinnor i sextioårsåldern. Tillsammans reser de till europeiska städer. Allt började med att en av grannarna skulle besöka sin son som pluggade i Budapest och Harriet konstaterade att där har hon också en släkting.
– Jag skulle inte kunna tänka mig att sitta på ett kontor och forska, utan vill ha människor omkring mig. Jag tror att jag är hypersocial – och har mer energi än genomsnittsmänniskan.
Men viktigast av allt är ändå den stora familjen, självklart de allra närmsta men också den stora vidsträckta med grenar över hela världen. Som är så stor att det krävs en familjeförening för att hålla reda på allihop. I den var Harriet sekreterare i många år och 1997 fick hon i uppgift att ta fram en hemsida för föreningen. Det tog tre år och sedan dess är hon teknikbiten – och gör sitt bästa för att fler äldre ska upptäcka datorernas värld. I början höll hon kurser i hur filer, mappar och e-post fungerar, sen blev det Facebook och i dag handlar det om hur man bygger upp säkra molntjänster. Därav de tre datorerna i hemmet, hon måste ju kolla hur det funkar på mac, pc och chromebook.
I släktföreningen ansvarade hon passande nog också för att ordna fester. 80-årsdagen förra året firades med 70 inbjudna gäster och jazzorkester. Under pandemin lånade hon ut lusthuset och trädgården till två bröllop. Och snart är det dags för studentmottagning för tre syskon som tillhör en afgansk minoritet. De kom till Sverige som anhöriginvandrare efter flyktingvågen 2015.
– De tar studenten med högsta betyg från natur, på tre olika skolor. Så det blir väl läkare, tandläkare eller något sånt av dem.
I framtidsplanerna ingår fler resor. Närmast på tur står Berlin med familjen för att lägga ner snubbelstenar* vid huset där hennes mormor och morfar bodde. Fast planer kan alltid ändras.
– Jag menar, om du skulle bjuda mig till en fest i Sevilla … man vet ju aldrig vad som dyker upp. Jag har väldigt svårt att säga nej när det är fest – då kommer jag.
* Snubbelsten är ett minnesmärke i form av en gatsten för att hedra nazismens offer.