Text: Katja Alexanderson Foto: Lina Alriksson
När du kommer in i huvudentrén går du förbi kiosken och bistron. När korridoren tar slut svänger du till höger och när den korridoren tar slut tar du höger igen och där finns hissar.
Det krävs en ordentlig vägbeskrivning för att hitta till barn- och ungdomskliniken på Växjö centrallasarett. Men när utsmyckningen i korridoren byts från laboratorieutrustning av äldre snitt till färgglada teckningar och en legoutställning har man kommit rätt. Och här hittar vi nyblivna specialistarbetsterapeuten Christina ”Kicki” Håkansson. Hon är klinikens enda arbetsterapeut, och i princip med i alla team. Just den här dagen träffar vi henne tillsammans med delar av reumateamet. Det är barnläkaren Johan Jonsson, specialistsjukgymnasten Anna Jordevik och barnsjuksköterskan Emma Persson. Det märks snabbt att de verkligen är ett team, inte fyra professioner som arbetar parallellt. När fotografen ber dem ställa upp på en gruppbild böljar samtalet, och skämten, fram och tillbaka. Och det är inget problem att knö ihop sig så att alla kommer med på bild.
Till kliniken kommer barn och ungdomar från hela Region Kronoberg som behöver specialistvård inom bland annat reumatologi, onkologi, smärta, diabetes, neurologi och allergi. Det handlar både om mottagningsbesök, dagvård, inneliggande vård och sjukvård i hemmet. Innan Kicki Håkansson började på kliniken för fem år sedan gjorde den dåvarande arbetsterapeuten mest punktinsatser, någon dag i veckan, huvudsakligen kring hjälpmedel.
– Alla team var etablerade och det var oerhört kunnig personal. Jag kände att alla mina arenor var tagna, men sen märkte jag att det inte var någon som såg på aktivitetsbalansen. Att man inte uppmärksammade att det kan finnas en trötthet som i förlängningen kan leda till psykisk ohälsa för de här barnen, säger Kicki.
Så de unga patienternas sjukdomsrelaterade trötthet och aktivitetsbalans kom att bli Kicki Håkanssons huvudfokus och är även inriktningen på specialistutbildningen. Inledningsvis handlade det om att få övriga professioner att förstå att arbetsterapi är mycket mer än händer och hjälpmedel. Införsäljningen har definitivt lyckats mot läkaren Johan Jonsson.
– Ju mer man förstår vad en arbetsterapeut gör, desto mer vill alla ha en bit av Kicki. Och ju längre man jobbar på en barnklinik desto mer inser man hur mycket som handlar om vardag, psykosociala saker – om att hitta en balans i livet. Det gör man ju inte alltid med läkemedel eller andra åtgärder.
Patienterna kommer till Kicki antingen via läkarna eller de andra professionerna. Det kan handla om att någon i teamet har uppmärksammat att en ungdom inte längre orkar med sina aktiviteter, men också om somatiska frågeställningar som att ha ont i händerna. Oavsett tar Kicki alltid med aktivitetsbalansen i ekvationen.
– Jag går inte bara dit och säger: ”Hej, jag hörde att du behövde ett handledsbandage. Varsågod.” Nej, jag går steget vidare och då hittar man aktivitetsobalansen.
De flesta som träffar henne för sjukdomsrelaterad trötthet är lite äldre, från 14 år och uppåt. Många har redan hamnat i en aktivitetsobalans, har slutat gå till skolan eller med sitt fritidsintresse.
– Då gör jag en kartläggning: Hur ser din dag ut? Vad lägger du din tid på? Har du tid att göra roliga saker, eller är det bara måste-saker? Gör du aktiviteter med självbelönande värde? säger Kicki och berättar att hon ofta använder sig av Valmo.
Hon har också fått tillstånd av OBQ11:s upphovspersoner Petra Wagman och Carita Håkansson att använda instrumentet för att kartlägga aktivitetsbalansen, även om det inte är testat på ungdomar ännu. Efter kartläggningen får ungdomen sätta mål, antingen med COPM eller i form av smarta mål som är realistiska. Kicki exemplifierar:
– Är det verkligen realistiskt att du kommer att promenera i tre timmar även om det regnar eller du har jättemycket prov?
Det är också viktigt att ha med sig föräldrarna, att de peppar och gör det lite lättare att nå målen. Kanske packar gympapåsen, hjälper till att begränsa skärmtiden eller vad det nu kan vara. Men ibland har tonåringen och föräldern inte samma uppfattning om vad som är ett bra mål. En ung diabetiker vill kanske ta mer eget ansvar för sin medicinering, men föräldrarna vågar inte riktigt släppa och tjatar redan innan deras barn har fått en chans att visa att hen faktiskt grejar det. Och konflikten är ett faktum. Då försöker Kicki hjälpa familjen att hitta en väg framåt.
– Ni tycker ju om varandra. Hur kan ni mötas?
Bildtext, namn på alla här under.
Kicki lyfter fram betydelsen av teamarbetet på kliniken, att det gör jobbet både roligare och mer givande. Men framför allt att det är bra för patienterna. Alla har barnets bästa för ögonen.
– Det är en sådan glädje att vara här. Alla som jobbar här är oerhört energiska och positiva. Och har nära till skratt. Hela verksamheten genomsyras av det.
Teamkollegorna förmedlar precis samma inställning. De lyfter att man respekterar och värdesätter varandras olika kompetenser. Och så är det enkelt att ringa eller bara gå och prata med någon längre ner i korridoren. I vårt samtal blir det tydligt att alla i teamet strävar efter att göra livet så enkelt som möjligt för barnen och deras familjer.
– Om remissen går till både sjukgymnast och arbetsterapeut försöker vi träffa patienten samtidigt första gången för att ta anamnesen. Sen kan vi dela på oss. Behöver man fortsatt kontakt med båda, eller flera, försöker vi planera så smidigt som möjligt för familjerna, säger sjukgymnasten Anna Jordevik.
Sjuksköterskan Emma Persson lyfter fram barn- och ungdomssjukvård i hemmet, BUSIH, som ett tydligt exempel på hur teamet underlättar vardagen för kroniskt sjuka barn och ungdomar.
– Ibland kan vi göra vissa saker hemma för att man ska slippa en tur in till sjukhuset – för vissa är det ett heldagsprojekt. Det krävs mycket planering med matpumpar, hjälpmedel och familjen runt omkring bara för att de ska ta ett prov eller vi ska byta någon knapp. För oss går det att åka dit och göra en punktinsats och åka tillbaka. De sparar nästan en hel dag.
Teamet delar också glädjen över att jobba med barn, att aldrig riktigt veta vad som väntar på jobbet.
– Man får spela ut hela sitt register för att nå fram. En del kan vara jättetruliga och svåra, men vinner man deras hjärta har man nått långt, säger Kicki men konstaterar att ibland kan det vara svårt att nå fram och då är teamet extra värdefullt. Kanske klickar det bättre med någon annan.
Hon fortsätter:
– Det här jobbet utmanar min person och min profession på ett väldigt positivt sätt. Det är växlande arbetsuppgifter. Det kan vara hembesök, digitalt, telefon, eller på skolan och ibland är man med barnen på någon fritidsaktivitet.
Johan fyller på:
– Du behöver anpassa dig från att prata bebisspråk med en tremånaders till att prata framtid och körkort med en 18-åring. Det är jättehäftigt. Att skapa en relation är det roligaste i jobbet.
Teamet är också väldigt tydliga med att barnen är deras patienter, även om förstås föräldrarna är jätteviktiga i vården. Ungdomar, från 13 år, får välja om de vill ha med sina föräldrar i mötet. De understryker att det handlar om att tala med och inte om barnen (”nu får mamma vara tyst”) – och få dem delaktiga i sin vård. Och att stämma av om det är okej att fråga mamma och pappa också.
Framöver hoppas Kicki ha nytta av sin nya specialisttitel, även om regionen än så länge inte har några specialisttjänster för arbetsterapeuter. Hon tycker att utbildningen har gett henne möjlighet att ”spetsa” till sin kompetens.
– Det gör att jag kan vara tydligare i vad min profession kan erbjuda. Jag hoppas att jag kommer att bli tillfrågad mer om att vara delaktig i vårdprogram och lokala riktlinjer. Och jag vill fortsätta utveckla den arbetsterapeutiska verksamheten.
Ett annat viktigt framtidsområde är att evidensbasera de arbetsterapeutiska insatserna i högre grad.
– När det gäller sjukdomsrelaterad trötthet och aktivitetsbalans hos ungdomar vet jag att insatserna gör nytta utifrån min beprövade erfarenhet. Men jag behöver formalisera den kunskapen för att den ska bli vidare känd.