Text: Katja Alexanderson Illustrationer: Mostphotos
Personer med funktionsnedsättning är mer utsatta för våld i nära relationer än andra, särskilt vid intellektuell funktionsnedsättning. Förutom att man kan utsättas för samma typer av våld som alla andra, handlar det också om våld kopplat till funktionsnedsättningen. Det kan vara att vägra tolk till någon som är döv, flytta runt möbler för någon som är blind eller undanhålla hjälpmedel eller läkemedel.
Sårbarheten förstärks av att personer med funktionsnedsättning ofta är beroende av omgivningen för att klara sin vardag. Det gör att nära relationer kan innefatta många personer, exempelvis vårdgivare, assistenter och färdtjänstpersonal samt personal och andra boende på gruppboenden. Dessutom kan personen ha svårt att förstå att hen är våldsutsatt eller att förmedla vad som pågår. Det kan också handla om att se våldet som ett pris man får betala för att höra till – för att ha en partner eller vara med i kompisgänget.
Trots detta faller målgruppen ofta mellan stolarna i arbetet med att förebygga, identifiera och hantera våldsutsatthet. Några som vill ändra på det är arbetsterapeuterna Lisette Farias Vera, Marie Holmefur och Sofie Adaszak. De ingår i den tvärvetenskapliga forskargruppen SAFe vid Örebro universitet. Den har fokus på socialtjänstens arbete med våld mot personer med kognitiva funktionsnedsättningar och leds av Åsa Källström, professor i socialt arbete. Sofie Adaszak är doktorand och har Lisette Farias Vera, biträdande lektor vid Karolinska institutet, och Marie Holmefur, professor vid Örebro universitet, som bi-handledare. Doktorandprojektet Dialog är en del av SAFe och syftar till att ta fram ett dialogstöd för hur socialtjänsten kan samtala om våld med målgruppen.
– Vi har sett att det finns en lucka. Det är inte helt självklart hur man hanterar våldsutsatthet, hur man identifierar våldet och vad man ger för typ av stöd, säger Sofie Adaszak.
Hon fortsätter:
– Vi är nyfikna på hur man skulle kunna kombinera kompetenser för att i slutändan utveckla ett anpassat stöd för att hantera våldsutsatthet för en målgrupp med kognitiva funktionsnedsättningar. När det gäller socialtjänsten kan det hända att de inte vet om att en person har en funktionsnedsättning, till exempel en npf-diagnos som autism eller adhd.
I anslutning till projektets första fas gjordes, på uppdrag av Myndigheten för delaktighet, en intervjustudie om kommuners och regioners arbete med att förebygga och upptäcka våld mot personer med funktionsnedsättning. Den visade bland annat att det finns en brist på integrerad kompetens – antingen har man kunskap kring våld i nära relationer eller kunskap kring funktionsnedsättning. Socialtjänsten ansvarar för frågor om våld, medan kunskapen om funktionsnedsättning finns inom LSS och hälso- och sjukvården.
– Det var till och med svårt att hitta folk att intervjua. Väldigt få tyckte att den här gruppen var ”mitt bord”. Det illustrerar hur de faller mellan stolarna i olika verksamheter – och därför tänker vi att det krävs tvärprofessionell samverkan och att många olika yrkesgrupper uppmärksammar frågan och fångar upp de här personerna, säger Marie Holmefur.
Rapporten visade att det över lag saknas rutiner, riktlinjer och tydliga arbetsprocesser samt att det finns en stor efterfrågan på fortbildning. Den bilden delades av arbetsterapeuterna som ingick i studien. Lisette Farias Vera berättar att de intervjuade arbetsterapeuterna försöker göra vad de kan. De stämmer av med kollegor och gör orosanmälningar när det är något allvarligt, men de saknar strukturerade verktyg för att fånga upp våldsutsatthet.
– Vi tror att det här projektet kan vara till stor nytta för att stärka samverkan, men även för att pusha arbetsterapeuter lite. Vi behöver kanske ha frågor som fångar upp våld i våra rutiner när vi pratar om vardag, säger Lisette.
Det handlar bland annat om att bli mer uppmärksam på maktobalanser. Att ta på sig andra glasögon så att man ser att våldsutsatthet kan vara det som hindrar personen att göra det hen vill och behöver – och på så sätt bidrar till ohälsa.
Alla tre är övertygade om att arbetsterapeuter har en viktig roll att spela i arbetet mot våld i nära relationer.
– I tidigare studier har vi sett vikten av att man har förtroende. Det gör att arbetsterapeuter blir intressanta eftersom vi möter målgruppen regelbundet i vardagen. Vi kan ställa frågor och bygga en gemensam förståelse för vad som egentligen sker i de här situationerna och vad man har rätt till, säger Sofie.
Arbetsterapeuter kan också stötta andra professioner i hur man kan göra anpassningar för att underlätta kommunikationen och möjliggöra samtal på personens villkor.
– Samverkan handlar inte om att lämna över, utan att man tillsammans jobbar runt personen, klientcentrerat. Vi behöver formalisera hur man hanterar den här typen av problem, säger Sofie.
De efterlyser en diskussion om våldsutsatthet inom arbetsterapeutkåren och önskar även att frågan skulle finnas med i grundutbildningen.
– Arbetsterapeuter som yrkesgrupp behöver bli mer involverade. Andra vårdutbildningar har fått obligatoriska mål om att ha kunskap om våld i nära relationer. Det är allas ansvar att fånga upp utsatthet, säger Lisette.
Genom att lyfta frågan här i Arbetsterapeuten hoppas de kunna bidra till att få i gång samtalet ute på landets arbetsplatser. Lisette exemplifierar med några enkla samtalsstartare:
– Hur gör vi? Har vi några case? Vad har vi gjort med de casen? Saknar vi information, riktlinjer och rutiner?