Text: Katja Alexanderson Foto: André de Loisted
Klockan är bara ett par minuter över halv nio, men Ulrika Lorentzon känns som en person som kommer i tid. Så det blir ett varv runt hotellobbyn för att spana efter henne. Mycket riktigt sitter hon och väntar i andra änden av lokalen. Hon har faktiskt varit där i en hel timme, det gick lite snabbt på morgonen och hon hastade i väg hemifrån. Hon tar det med ro, och dricker sitt kaffe som personalen bjuder på. Så hade hon kanske inte reagerat innan hon 2005 fick sin adhd-diagnos som 53-åring. Numera är hon snällare mot sig själv och vill dela med sig av sina erfarenheter för att stötta andra.
– Jag blev väldigt hjälpt av diagnosen. Jag fick stor förståelse från omgivningen och en egen förståelse för varför så mycket hade varit så fruktansvärt krångligt.
2005 var inget bra år för Ulrika Lorentzon. Det började med att hon kallades tillbaka till vården efter bröstcancerscreening. Biopsin visade att hon hade en tumör i ena bröstet.
– Bröstcancerdiagnosen var oväntad och plötslig. Jag hade inte en aning, berättar Ulrika som själv är läkare.
I en första operation tog kirurgen bort en bit av bröstet. Det räckte inte, marginalen till tumören hade varit för liten, så det blev en operation till. Dessutom visade ett ultraljud något vagt på andra bröstet. Ulrikas läkare tyckte att de kunde vänta och se.
– Jag stod inte ut med att avvakta och opererade bort båda brösten.
Dessutom var det tungt på jobbet. Ulrika Lorentzon hyrde in sig på en privat mottagning och var en av tre allmänläkare. Eftersom hon har erfarenhet från psykiatrin hamnade alla patienter med psykisk ohälsa hos henne. Dessutom var mottagningens chef, Ulrikas stora stöd, dödssjuk i cancer och dog i den vevan.
– Plötsligt fanns han inte vid min sida, just då var det djupt olyckligt.
Minnet som alltid varit ganska dåligt blev sämre och sämre. Ulrika började fundera på vad som kunde vara fel. Var det demens? Hon skickade en egenremiss till minnesutredning. Som om det inte räckte med käftsmällar blev Ulrika dessutom utsatt för två mordhot av en patient, men utredningen lades ner.
– Det var droppen för mig.
Hjärnröntgen och ryggmärgsprov visade att det inte var demens – och Ulrika frågade om det kanske kunde vara adhd. Hon tycker att hennes personlighet stämmer väl överens med det.
Jag har dåligt närminne, är impulsiv, svårt att hålla kvar målet … och det är många projekt.
– Jag har dåligt närminne, är impulsiv, svårt att hålla kvar målet … och det är många projekt.
Hon blir tagen på allvar och får sin remiss, men med ett visst mått av ”men, du är ju läkare.” Utredningen visar att det inte är någon tvekan om att hon har adhd.
– Det bekräftades när jag sedan fick medicin ... WOW!
Medicinen blev en verklig gamechanger. Ulrika beskriver det som ett uppvaknande, att hon fick styrfart, nu kunde hon stå på sig i en diskussion utan att släppa sin egen tanke. Kunde hålla mer i minnet, blev mer stringent. Det sociala livet blev roligare och det blev lättare att möta folk.
– Jag tycker inte att jag ändrat min personlighet, men jag har blivit mer självsäker.
Lite som när hon var barn.
– Innan jag började skolan var jag Tarzan. Jag var nöjd med mig själv, folk gillade mig och jag gillade mig själv. Jag minns att jag tänkte: ”Tänk att jag är jag.” Det var lite svindlande.
Hon tror att barndomens trygghet beror på att hon hade snälla och tillåtande föräldrar. De uppmuntrade henne att våga tänka själv, gav mycket frihet och hon fick ta större ansvar än kompisarna. Mötet med 1960-talets skola hemma i Ängelholm ändrade allt. Där fanns inget utrymme att vara annorlunda.
– Jag var väldigt orolig, hade svårt att somna, var ängslig och blyg. Tyckte inte att jag dög.
Ulrika kände sig udda, som en pusselbit som behövde sågas till. Tonade ner sig själv. Och när de andra eleverna i klassen var dumma mot henne blev det ännu värre, en ond cirkel.
– Om det är någon som är taskig mot mig så släcker jag ned totalt. Om jag har en viss IQ från början så sjunker den med hälften. Jag får bara ledsyn intellektuellt. Jag tror att många av oss med adhd hade presterat bättre om vi blev rart bemötta.
På gymnasiet blev det mycket bättre. Ulrika bestämde sig för att fejka att hon var självsäker – och det funkade. Dessutom var det allmänt trevligare stämning och det fanns möjlighet att gå i väg och plugga i avskilda studiebås. Ljudmiljön är jätteviktig för henne. Hon fick toppbetyg och kunde välja vad hon ville. Den nya bästa kompisen skulle bli läkare, så då blev det samma bana för Ulrika. Att hennes pappa tandläkaren själv hade drömt om att bli läkare påverkade nog också yrkesvalet.
Hon specialiserar sig till allmänläkare, men i slutet av 1980-talet väljer hon att jobba inom öppenpsykiatrin och läser en steg 1-utbildning till psykoterapeut. Jobbet är givande, men också emotionellt krävande. Speciellt illa vid sig tar hon av att en patient oväntat begår självmord. Kan inte låta bli att förebrå sig själv för att hon missade det. Går i egen terapi och får antidepressiva.
– Periodvis har jag gått i terapi. Det har givit mycket, men jag tror att det var adhd som var grejen.
Vid den här tiden har hon fått hunnit få två barn, födda 1984 och 1986. Är lyckligt gift. Tidigt 1990-tal tar hon steget till att bli egenföretagare. Kämpar på. Kommer tidigt på morgnarna och stannar kvar tills fläktarna har tystnat långt efter att alla andra har gått hem.
– Jag hittade aldrig någon lugn lunk. All tid gick till att kompensera att jag var som jag var.
Energin går åt till att hålla skenet uppe och få patientmötena att funka bra.
Jag var mig själv, men jag spelade min yrkesroll. Det var doktor Ulrika.
– Jag var mig själv, men jag spelade min yrkesroll. Det var doktor Ulrika.
Priset för att klara arbetet är högt, i dag tycker hon att det var för högt. Hennes råd till en ung Ulrika hade varit att välja en annan yrkesinriktning.
– Jag lade allt krut på att lyckas på jobbet. Barnen och familjen kom i andra hand. Sällskapsliv var bara jobbigt.
Även om hon inte var ”årets mamma” alla gånger, och det var rörigt och råddigt, kan hon i backspegeln se att det hände mycket kul. Det är spännande med en förälder som är impulsiv och hellre säger ja än nej.
När vi närmar oss 2005 har Ulrika redan några år tidigare varit framme och nosat på den beryktade väggen och varit sjukskriven i två månader. Men cancern och mordhotet gör att hon kraschar totalt och kan inte längre jobba, även om adhd-diagnosen och medicinerna har förändrat livet till det bättre.
– Jag kunde inte spela rollen som doktor längre. Kunde inte förmedla trygghet till patienterna. Jag var ett skälvande asplöv inuti.
Sedan dess har hon verkligen försökt komma tillbaka till läkarjobbet, men det har inte gått. I det finns en sorg. Hon har försökt få Försäkringskassan att klassa mordhotet som en arbetsskada, men utan framgång. I samband med diagnosen träffade hon även en arbetsterapeut och en adhd-coach. Fick bland annat lära sig mindfulness; förtvivlat tråkigt men skrattretande effektivt. Det finns också en sorg över att livet kunde ha sett annorlunda ut, om hon tidigare hade fått verktyg (och medicin) för att hantera effekterna av adhd:n.
– Jag hade patrullerat kring mina gränser på ett annat sätt – och varit vaksam på tecken som uppstår när det går dåligt, och när det går bra.
Den avbrutna yrkeskarriären till trots, så har livet efter adhd-diagnosen blivit ett lyft. Ulrika har bland annat läst en utbildning i innovation och teknisk design på Ideum i Lidköping (och har en lång lista med idéer), men är numera pensionär. Hon engagerar sig i Attention, fast hon till en början var skeptisk till det.
– Jag tycker ju att jag är jättejobbig – och var ytterst tveksam till att jag skulle stå ut med fler som jag.
Hon hoppas kunna bidra till att äldre personer inte ska få felaktiga demensdiagnoser på grund av att de egentligen har adhd.
Jag skulle mycket väl kunna vara den där snurriga tanten.
– Jag skulle mycket väl kunna vara den där snurriga tanten. Men med adhd-medicin är jag mycket mer samlad och kan ha ett mycket bättre liv och fungerar bättre. Och fungerar det inte så förstår man varför jag rör till det, till exempel när jag ska boka biljetter.
Hon är aktiv på Linkedin och peppar och supportar andra uppfinnare, eftersom hon av egen erfarenhet vet hur svårt det är att göra verklighet av sina idéer. Numera är det sociala livet inte jobbigt utan något som berikar. Hon och maken har ett rikt umgängesliv och träffar ofta vänner.
– Min dotter säger att jag är trevligare efter diagnosen. Jag är mjukare och lyssnar mycket bättre, jag var jättestressad innan.
Så det är aldrig för sent att få en diagnos.
– Jag är mycket gladare över att leva och ser positivt på framtiden. Är nöjd med mig själv. Jag har sett bättre ut förr, men är glad över mitt utseende och min kropp. Jag ser inte hinder och de hinder som uppstår ifrågasätter jag mycket mer.
Fotnot. Riksförbundet Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) som adhd, autismspektrumtillstånd (ast), språkstörning och Tourettes syndrom.