Text: Pontus Wikholm Foto: Kicki Nilsson
För snart tre år sedan låg brevet från Skatteverket på hallmattan. Brevet med nytt personnummer där det näst sista numret hade bytts från jämnt till udda. Det bekräftade att Jonas Arvidsson nu också juridiskt var en man.
Jonas är transperson och aktiv i förbundet Transammans i Karlstad. Hans transition med könsbekräftande vård inleddes 2016 då han oväntat fick hjälp.
– Jag skulle förnya ett recept och bara råkade träffa en hyrläkare som jobbat en hel del med transpersoner. Hon förstod att det kanske fanns en anledning till att jag inte tillfrisknade från min ätstörning och frågade om jag var nöjd med min könsidentitet. Och jag bara vad, vad menar du? Men då förstod jag att antingen berättar jag nu eller så får jag dölja det resten av livet.
I dag finns det en tydligare väg in i vården för transpersoner i Värmland. Sedan 2020 jobbar arbetsterapeuten Johanna Valentin, också aktiv i Transammans, som samordnare transvård i Region Värmland. En projektanställning som nyligen förlängdes till hösten 2023.
– Många har berättat för mig hur skönt det varit att möta Johanna – en person inom vården som tror på mig, som ser mig och som bemöter mig med värdighet, säger Jonas.
Det hade han själv mått bra av. Redan som tonåring kände han att något var fel. De andra tjejerna gick all in, men Jonas var inte bekväm med sin allt kurvigare kropp. Han fattade ingenting och gjorde heller inget åt det.
– Jag försökte bara trycka undan det. Jag har väl varit ganska duktig på att förneka det.
Som 30-nånting hade han fått ätstörningar, som fortsatte i tio år. Med en smal, undernärd kropp putade inte brösten. Och det var först när hyrläkaren ställde frågan om könsidentitet, som han på riktigt kunde eller vågade ta tag i sin kropp. Psykisk ohälsa och suicidtankar är inte ovanligt bland transpersoner.
– Det kan vara helt avgörande – livräddande – att komma till vården. Men samtidigt upplever inte alla transpersoner dysfori och alla har inte psykisk ohälsa, säger Johanna Valentin.
I de flesta regioner sorterar transvården under psykiatrin, men i Värmland hör man numera till mottagningen för sexuell hälsa. Och som ett led att möta Socialstyrelsens riktlinjer instiftade man tjänsten samordnare transvård.
– De sökte en psykolog/sexolog, men som arbetsterapeut såg jag att det var mig de sökte.
Johanna jobbade då som arbetsterapeut i Arvika kommun, men transfrågorna var hon väl insatt i och arbetade dessutom med flera av de bitarna på fritiden.
Som samordnare har hon träffat patienter i alla åldrar. För tillfället skickar hon årligen 60–70 remisser för könsdysforiutredningar i regionen. En stor del av jobbet går ut på att koordinera de olika insatserna mellan kirurgin, logopedin, psykiatrin, endokrinologin ... Utan stöd är det många vårdkontakter att hålla reda på för personer i en skör situation.
Jonas och Johanna talar om hur tiden stannar i väntan på beslut och kontakt med ett utredningsteam. Personer som inte kan gå ut ur huset då kroppen är fel. Som inte kan ringa ett samtal då rösten inte stämmer överens med det juridiska könet. Inte resa, då namnet i passet ser ut att vara fel. Vad andra tycker och tänker spelar roll. De talar om en social dysfori, men att det går att hitta trygga sammanhang. Och det är viktigt, inte minst för att våga komma ut som trans.
Jonas Arvidsson jobbar i orkestern på Wermland Opera. Även om kulturvärlden ofta är mer frisinnad än andra delar av samhället är operan en kulturinstitution med väldigt strikta könsroller. Männen spelar i frack och kvinnorna i långklänning. Det är så det är. Och det var plågsamt för Jonas.
Men under den första repetitionen inför en konsertvecka samlades hela orkestern på scen i konsertsalen. Jonas chef pratade lite kort och sa sen att de nu för sista gången skulle få höra från Jonas, men han introducerades inte som Jonas utan med sitt dåvarande namn.
– Alla trodde förstås att jag hade sagt upp mig, men det var bara mitt gamla namn de hörde för sista gången. Jag berättade vad det handlade om och hur jag kände, och några dagar senare var det konsert. Och jag hade på mig frack för första gången! Det var väldigt skönt, en sån eufori.
Att ha en förstående och insatt chef är inte alla förunnat. Till Johanna Valentins många uppdrag hör att höja regionanställdas kompetens och medvetenhet i transfrågor. Det handlar om tusentals anställda så hon fokuserar i första hand på hälso- och sjukvården.
– Jag pratade på ett ställe nyligen, men de sa att de inte hade haft någon patient som var trans. Men jag sa ”Jo, det har ni – jag har ju träffat dem”. Och då gick det upp för dem att de faktiskt inte hade frågat.
Johanna talar om vikten av ett bra bemötande, inte minst i vården. Att inte förutsätta något. En person som ser ut som en man kanske inte alls identifierar sig som man eller vill kallas man. Du måste fråga. Eller öppna upp för att det är okej att ställa frågor.
– Jag presenterar mig i princip alltid med: ”Hej, jag heter Johanna och jag använder pronomenet hon.” Fråga alltid. Det kan vara någon snubbe som blir kränkt då du inte ser att han är en man, men det kan det vara värt om du öppnar upp dörren för resten.
Hon tillägger:
– Som arbetsterapeut måste du vara förberedd. Precis som ett funktionshinder uppstår i mötet med fysisk miljö kan dåligt bemötande leda till att det uppstår en ohälsa. Läs på och fråga alltid vad de använder för pronomen.
Det är få ställen i landet där transvården fungerar riktigt bra. I många fall hänvisas transpersoner till vårdgivare utan särskild kompetens och samordningen mellan olika instanser är dålig. Just nu finns det könsdysforiteam på åtta orter: Umeå, Östersund, Uppsala, Stockholm, Linköping, Karlskrona, Lund och Alingsås.
Den könsbekräftande vården kommer att bli en del av NHV, nationell högspecialiserad vård, och teamen skärs ner till tre, som alla ska erbjuda samlad kompetens kring könsbekräftande vård. Slutligt besked väntas i mars.
– Utredningsteamen borde bli fler, inte färre. Nationell högspecialiserad vård har många fördelar, men det är till exempel ganska få per år som genomför underlivsoperationer och just den kompetensen behöver inte finnas överallt, säger Johanna och fortsätter:
– På ett regionalt plan skulle det vara bra med större arbetsterapeutisk kompetens. Att se sig själv utan kläder och att duscha kan vara så svårt att hygienen blir ett problem. Det finns personer som har svårt att gå på toaletten. Man kanske kan släcka lampan eller spela hög musik. Det är väldigt mycket arbetsterapi och måste fungera för just den person som du möter.
Det är också något Jonas gärna skulle se. Bra stöd på hemmaplan. Någon som kan hjälpa till med strategier och hjälpmedel. För honom gick transitionen relativt fort. Från remiss till första samtal med utredningsteamet tog det fem månader och två veckor (han räknade dagarna) och nytt juridiskt kön fick han efter ungefär tre år. Hans vårdbehov är i dag inte alls stort. Endokrinologen träffar han bara en gång per år för att se över hormonbehandlingen.
– Men jag känner mig fortfarande så inne i det och väljer att kalla mig transperson – och man. Jag tycker att det är viktigt att visa för andra att man kan vara trans och fullt fungerande.
I dag ska det vara möjligt att leva som transperson i Sverige utan att behöva bli ifrågasatt. Men gamla mönster, normer kring kön, fördomar och antaganden dör långsamt. Men det borde inte behöva vara så, säger Johanna Valentin. Att vara transinkluderande ska inte vara svårt:
– Om vi tvättar bort alla antaganden kring den vi möter så har vi löst det. Jag vet inte hur du identifierar dig, vilket pronomen du använder, vem du lever med, ligger med – ligger du med någon över huvud taget eller med flera? Jag vet ingenting. Om vi bara inser det är vi där.
Lästips: RFSL:s hemsida om trans- och könsidentitet med bland annat en uttömmande ordlista: transformering.se, Socialstyrelsens kunskapsstöd ”Till dig som möter personer med könsdysfori i ditt arbete” och boken ”Trans, kön och identitet: att arbeta inkluderande i Fk-åk 6” av Edward Summanen och Tom Summanen.