Text: Katja Alexanderson Foto: Lina Alriksson
Egentligen hade Axel Stefansson tänkt bli elektriker. Han gillade tanken på att träffa mycket människor och få göra nytta hemma hos dem. Men redan tidigt under gymnasiet insåg han att det nog inte skulle gå. Hans psoriasisartrit skulle göra det svårt att klättra upp och ner för stegar, bära tungt och krypa på golvet och dra kablar. Vid den här tiden mådde han dessutom sämre än i dag, när han fått nya mediciner och tränar mer. Så vad skulle han göra i stället? Lärarna på gymnasiet tyckte att han skulle satsa på något mer teoretiskt inom elområdet, men det lockade inte.
– Att bara sitta på kontor är inte min grej.
I stället blev Axel inspirerad av de två arbetsterapeuter han gick hos på rehab hemma i Värnamo och fick mycket stöd av, bland annat med handträning, att hantera smärta och förbättra sömnen. De hade en skön avslappnad attityd som fick honom nyfiken på yrket.
– Jag pratade med dem och deras jobb lät intressant.
För att bli behörig till högskolan behövde han läsa till några kurser, men valde ändå att gå kvar på elprogrammet även om han drog ner lite på elämnena. De här åren var smärtan ständigt närvarande, dessutom krånglade magen av en odiagnostiserad Crohns. Så periodvis funkade det exempelvis inte att vara med på idrotten i skolan, trots att Axel gillar att sporta.
– Antingen blev jag så trött att jag var tvungen att gå hem direkt eller så låg jag bara och sov när jag kom hem.
Under gymnasietiden blev det därför mycket häng på nätet och gejmande i stället för att träffa vännerna irl. Men de reumatiska besvären var inget nytt, han fick sin diagnos som 9–10-åring och då hade han redan haft problem ett tag. Men symtomen var ganska diffusa och proverna visade ingenting, även om misstanken fanns där eftersom både mamma och storasyster också har reumatiska diagnoser. Även de fyra småbröderna utreds just nu för reumatiska sjukdomar.
– En läkare sa att hon aldrig mött en familj där så många har reumatiska diagnoser, men sa att hon å andra sidan aldrig hade mött en så stor familj.
Smärtan och tröttheten som kom med sjukdomen hindrade inte Axel från att testa många olika sporter. Han säger att det handlar om acceptans, att det är en del av livet, även om smärtan tack och lov är mycket mindre i dag.
– Jag skiter oftast i att jag har ont, och det går till en viss gräns.
Han fastnade för innebandy och garvar lite åt att det kanske inte är den mest skonsamma sporten om du har problem med leder, framför allt med knäna. I 14–15-årsåldern blev han tvungen att lägga klubban på hyllan, efter en skada som inte ville bli bra.
Efter gymnasiet sökte han in på arbetsterapeutprogrammet och kom in i på Karolinska institutet i Stockholm, men i den vevan träffade han sin tjej och ville inte flytta från Småland. Han skulle just kontakta sin arbetsgivare där han jobbade extra för att få gå upp till heltid när han kom in på en reservplats i Jönköping. Till en början pendlade han från Värnamo, men numera bor han och sambon med utsikt över Vättern, på promenadavstånd till såväl högskolan (fast där har han inte varit så mycket på grund av pandemin) som extrajobbet på restaurangen Pinchos. Han arbetar ungefär halvtid och serverar och står i baren. Han tycker att det funkar fint att kombinera med studierna trots att han jobbar så pass mycket.
– Det är mycket helger och då pluggar jag ändå inte. Och så är det vardagkvällar, och då har jag hunnit sluta plugga.
Den här våren, när pandemin har börjat släppa sitt grepp om Sverige, går han sin sista termin. Han har precis avslutat en VFU på Fosieanstalten i Malmö. Även den här gången kom inspirationen från arbetsterapeuterna i Värnamo som vid något tillfälle sagt att arbetsterapeuter behövs inom kriminalvården. Efter sina VFU-veckor kan Axel inte annat än att hålla med – det finns mycket att göra som arbetsterapeut på ett fängelse. Det kan till exempel handla om att stötta de intagna att lära sig ny vardagsteknik.
– Har man suttit inne i fem år så ska man helt plötsligt börja köpa bussbiljetter med mobilen. Du kan inte köpa biljett på bussen längre.
En annan viktig uppgift för arbetsterapeuter är att förbereda de intagna på livet utanför murarna, där man inte längre har fängelsets fasta ramar och rutinstyrda dagar att hålla sig till.
– Hur behåller man strukturen när man kommer ut? I fängelset är allt planerat nästan på minuten, vilket många jag träffade sa att de mådde bra av.
Nu återstår att skriva klart uppsatsen, om reumatism, och göra en interprofessionell VFU på Wetterhälsan i Jönköping (läs reportaget i Arbetsterapeuten nr 1/21). Han ser fram emot teamsamarbetet eftersom han vet hur viktigt teamet är för att vården ska bli bra. Att det inte räcker med att alla professioner finns representerade, utan att de måste samarbeta med varandra också. Här tycker han att barnhälsovården generellt sett varit bättre än vuxenvården. Han trycker lite extra på vikten av ett gott bemötande, som får en att känna sig sedd.
– Jag tycker inte om när det blir alltför professionellt bemötande, då tappar man förtroendet. Sen ska det inte vara alltför privat heller, men det är viktigt att man kan vara lite avslappnad.
Utveckling av en god vård ligger honom varmt om hjärtat och har bidragit till att han är engagerad i Unga Reumatiker, där han sitter i riksstyrelsen. Det började av en slump med att han åkte på sommarläger 2016, för att sedan bli ”nudgad” in i regionstyrelsen 2018. Och från 2019 sitter han även i riksstyrelsen.
– Jag gillar att kunna påverka. Det är roligt att göra skillnad.
Gemenskapen med andra med liknande erfarenheter är också en viktig drivkraft för engagemanget i Unga Reumatiker. I styrelsen har han särskilt ansvar för skola och utbildning och för ett par år sedan fick skrev han en debattartikel på Altinget. Den handlade om att alla elever med reumatiska sjukdomar ska ha rätt till stöd av en arbetsterapeut för att inte behöva missa någon skolgång i onödan – och för att energin också ska räcka till att ha meningsfulla fritidsaktiviteter.
Med några månader kvar till examen och legitimation har han redan börjat söka jobb, och har varit på en intervju. När han började plugga var tanken att arbeta med reumatiker, men under utbildningen har han ändrat sig lite.
– Helst vill jag jobba med mycket hjälpmedelsutprovning. Det tycker jag är roligt, det hänger väl ihop med att jag gillar att skruva ... och att få göra hembesök.
Men han har inte uteslutit reumatikervården, så det är fortfarande öppet var han kommer att hamna. Oavsett var det blir tror Axel att han kommer att ha stor nytta av sin egen patienterfarenhet som arbetsterapeut. Och han har inga planer på att låta vare sig psoriasisartriten eller Crohns stoppa hans framtida karriär.
– Jag gillar att jobba. Det bästa som finns är att ha saker att göra hela tiden.