Text: Katja Alexanderson Foto: Pontus Wikholm
Den röda mattan är utrullad, men vi är inte på galapremiär i Hollywood utan i ett hus i skogen utanför Linköping. Och det är inte heller en vanlig matta, utan en i ett tempurliknande material och runt tio centimeter hög. På den tränar arbetsterapeuten och pararyttaren Katja Stensson balans och sina dressyrprogram många timmar i veckan. Hon har cerebral pares som gör att hennes vänstersida är mycket svagare, med rejält nedsatt känsel. Så det är inte heller någon slump att hon och maken Carl Simon valde induktionsspis när de utrustade sitt nya kök.
– Jag känner smärtan först när jag tittar på handen.
Instabiliteten i tempurmaterialet efterliknar de ständigt rörliga stigbyglarna när man rider. Katja övar också på att gå på mattan med stängda ögon. Det tvingar henne att hitta balansen i vänstersidan utan att kompensera med synen. Det ser ganska lätt ut, men visar sig vara riktigt svårt även utan cp.
Redan när Katja föddes kände hennes mamma på sig att något inte riktigt stämde med den förstfödda dottern, men diagnosen dröjde tills hon var 2,5 år.
– Jag var jättesen med att lära mig gå, närmre två år.
In på banan klev sjukgymnasten Ingrid som skulle komma att förändra Katjas liv. Familjen visste det inte då, men rådet att låta treåringen börja rida har varit mycket mer än rehab.
– Jag tror att de där fantastiska djuren har varit räddningen mentalt många gånger. De förstår och lägger ingen värdering i att jag gör saker annorlunda eller att jag tar längre tid på mig. De är så förlåtande.
I början krävdes det tre personer för att hon inte skulle ramla av – en på varje sida och en som ledde hästen. När Katja var nio år hade Ingrid återigen ett finger med i spelet och uppmuntrade Katjas föräldrar att köpa en ponny till dottern. På den vägen är det – och det är dressyr som gäller.
– Jag bara ramlar av när jag hoppar.
Hon tävlade i ”vanliga” tävlingar, men utan hjälpmedel gick mycket energi till att se till att vänsterfoten inte halkade ur stigbygeln och tog fokus från själva dressyren. Paraidrotten kom att dröja i många år. Under skolåren ville hon vara som alla andra och talar inte med klasskamraterna om att hon har cerebral pares.
”När jag gick i grundskolan var det mycket cp-barn och cp-unge.”
– Jag hade kompisar, men när jag gick i grundskolan var det mycket ”cp-barn” och ”cp-unge”. Även om det inte var riktat mot mig kändes det alltid som ett slag i ansiktet.
Hon ville inte heller att föräldrarna skulle prata med skolan om funktionsnedsättningen, men så här i vuxen ålder misstänker hon att hennes mamma gick bakom hennes rygg och informerade lärarna. Carl Simon flikar in att det tog fyra-fem månader för Katja att berätta för honom, efter att de blev tillsammans i slutet av gymnasietiden.
– Det var din mamma som sa att nu måste du berätta.
När det blev dags att välja yrke var Katja övertygad om att hon skulle bli sjukgymnast.
– Den enda jag minns från hab och alla besök i vården under uppväxten är Ingrid. Hon peppade och lyfte upp mig. Fanns där som en trygghet och ett stöd. Så jag tänkte att jag ska bli sjukgymnast och vara lika engagerad i människor och stötta dem på samma sätt som Ingrid hjälpte mig.
Men nu råkar det vara så att Carl Simons mamma är arbetsterapeut och hon tyckte att Katjas beskrivning på vad hon ville göra passade mycket bättre in på arbetsterapi, och inledde en övertalningskampanj. Katja sökte och kom in på båda utbildningarna, men tackade nej till sjukgymnast efter att ha läst på lite mer.
– Jag gick på uppropet till arbetsterapeut och kände från dag ett att det verkligen är det här jag ska göra. Jag älskade utbildningen – och alla praktikplatser var helt magiska.
Känslan av att arbetsterapeut är helt rätt har bestått och efter ett par vikariat har hon numera sitt drömjobb på habiliteringen. Först jobbade hon med barn, men har bytt till vuxna.
– Jag får träffa helt fantastiska människor. Det är i hemmiljö, i skolan, på arbetet … Jag trodde min plats var på barnsidan, men det känns som jag kan göra mer nytta på vuxensidan. Där kan jag prata med patienterna på ett helt annat sätt. Att prata med en treåring om att armen är dum och inte fungerar blir på en annan nivå.
Hon tycker att hennes personliga erfarenheter är värdefulla i jobbet, hon förstår på riktigt hur svårt det kan vara att göra en aktivitet.
”Jag tror inte att jag valde arbetsterapeutyrket, utan att arbetsterapeutyrket valde mig.”
– Jag tror inte att jag valde arbetsterapeutyrket, utan att arbetsterapeutyrket valde mig. Det känns som en självklar del av mitt liv att jag ska vara arbetsterapeut.
Jobbet kombinerar hon med att elitsatsa på paradressyr. Det långsiktiga målet är en pallplats i Paralympics i Paris 2024. Innan dess väntar flera andra mästerskap.
– Målet nästa år är att ta SM-guld.
För att tävla i paradressyr behöver man genomgå en klassificering. Katja berättar att det finns fem grader och du måste minst ha en funktionsnedsättning på 15 procent. Det var ett stort steg för henne att göra testerna; fokus är allt annat än arbetsterapeutiskt och handlar om vad du inte klarar. Först när hon var 27 år kände hon sig redo och även då vacklade hon om att låta testa sig: Inte kunde väl hon ha mer än 15 procents nedsättning? Samtidigt svarade hon ”fyra” när hennes mentala coach frågade i vilken grad hon skulle vilja hamna. Då pratar vi om en nedsättning på någonstans mellan 30 och 45 procent. Inte heller var hon beredd på hur känslosamt det skulle vara att göra testet.
– Det är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag mådde så psykiskt dåligt under bedömningarna och kände mig som världens sämsta människa.
Det var även omvälvande för fysioterapeuten som gjorde bedömningen.
– När jag kliver in säger hon: ”När jag läste din journal trodde jag att du satt i rullstol. Och du går in själv.”
Resultatet blev grad 4.
– När jag väl hade gjort det kändes det väldigt befriande. Jag fick svart på vitt hur mycket jag kämpar. Jag tänker ju inte på det annars, det är ju min vardag.
Elitsatsningen tar mycket tid och pengar. För att finansiera ridningen jobbar hon någonstans mellan 75 och 100 procent som arbetsterapeut och har även ett eget företag där hon håller föreläsningar på bland annat ridskolor.
– Hälsosamt hade väl varit att jobba 50 procent, men jag älskar ju mitt yrke. Det är så roligt att gå till jobbet och träffa patienterna, och det gör det svårt att gå ner i tid. Men det är inte heller hållbart att gå till gymmet klockan fem på morgonen, gå till jobbet, sedan gå hem och rida. Och lite löpträning.
Hon fortsätter:
– Aktivitetsbalans är något jag konstant behöver bli bättre på. Jag är duktig på att berätta för andra hur viktigt det är, men så tittar jag på mitt eget schema och inser att det är minutplanerat för att allt ska gå ihop.
Trots minutplaneringen känner hon sig aldrig stressad, på något märkligt vis räcker tiden till. Men tv tittar hon inte på.
– Jag laddar batterierna när jag är arbetsterapeut och sedan laddar jag om batterierna från arbetsterapeutyrket när jag är i stallet. Allt jag gör är energipåfyllande.
För att få ihop vardagen är Carl Simon ett stort stöd, som före detta landslagsspelare i vattenpolo har han stor förståelse för hur mycket tid en elitsatsning kräver. Och kalorier. Dietisten har räknat ut att Katja som är ganska späd behöver få i sig runt 3 500–3 700 kcal i intensiva träningsperioder. Det kan jämföras med rekommenderade 2 100 för kvinnor i allmänhet.
”Jag kan inte bara gå från punkt A till B utan behöver använda hjärnan för att balansera upp mig.”
– Cerebral pares suger energi, i och med spasticiteten. Och jag kan inte bara gå från punkt A till B utan behöver använda hjärnan för att balansera upp mig. Allt blir träning för mig.
Det betyder att hon behöver äta lagad mat tre gånger om dagen – i början undrade kollegorna om hon hade koll på att det var förmiddagsfika när hon drog upp sin matlåda. Däremellan proteinrika smoothies och gröt. Plus frukt.
Elitsatsningen är inget man snurrar runt på två personer, utan kräver stöd och hjälp av många. I teamet finns bland annat mental coach, sjukgymnast, veterinär, flera olika tränare och equiterapeut.
– Carl Simon är ett otroligt stöd, men är även en del av teamet runt mig och hästarna. Utan någon av dem hade det varit otroligt svårt att elitsatsa.
Vi avslutar fikat med hembakade saffransbullar (bakning är ett annat av Katjas intressen) och går en kort skogspromenad ner till stallet och ridhuset. Ettåriga rottweilern Ulli som inte har skällt en enda gång under intervjun följer med och övar agility på stubbarna på vägen. Det är tydligt att Katja har god hand med djur och ännu tydligare blir det när vi får träffa Ella, den äldre av hennes dressyrhästar. Den 600 kilo tunga hästen är superlugn och Katja pratar hela tiden med Ella när hon sadlar henne. Viskar, pussar, fnissar, gullar. Delar morot. Ulli tittar på.
Inne i ridhuset går det inte att se, i alla fall inte för ett otränat öga, att Katja har en funktionsnedsättning. Hon rider med små gester och Ella följer minsta rörelse.
– Jag känner mig väldigt fri när jag får sitta på hästen. Det är en förlängning av min egen kropp.