Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Sju minuter. Om det är all tid du har för att få fram ett budskap gäller det att vara tydlig. Väldigt tydlig. Och tydlig var precis vad arbetsterapiforskaren Karen Whalley Hammell var på världskongressen under sin presentation: ”Blinded by Whiteness; It’s time for occupational therapy to recognize systemic racism as an unjust determinant of occupation”.
– Får du bara sju minuter måste du verkligen anstränga dig för att ta hem det, och det var det jag försökte göra genom att vara lite konfrontativ, säger hon några veckor senare när vi möts över Teams.
På kongressen i Sydafrika för fyra år sedan hade Karen Whalley Hammell, hedersprofessor vid University of British Columbia, desto mer tid på sig. Då var hon keynote-speaker och talade om hur arbetsterapi kan bli globalt relevant genom att tillvarata styrkan i våra olikheter. Så att inte det inte förblir som i dag, när 80 procent av all forskning är gjord på 20 procent av världens befolkning (i väst).
Det övergripande målet är att vidga arbetsterapeuters syn på arbetsterapi. Hon uppmuntrar till kritiskt tänkande kring de bakomliggande teorierna – och vilka effekter de har på arbetsterapeutisk praktik. Det handlar om att inte blunda för att västerländska värderingar präglar arbetsterapi. Om att vilja, och orka, se att teorierna formas av att människorna bakom dem ofta tillhör en vit, högutbildad, medelklass med kristen-judisk bakgrund från det rika norr. Om att syna arbetsterapins ”vita lögner”.
– De vita lögnerna handlar om att arbetsterapin har lyft fram värderingar och påståenden som vid första anblicken verkar vara sanna, men som kanske bara är det under vissa omständigheter. Och bara för vissa grupper, vanligtvis för personer som mest påminner om arbetsterapeuter.
En av de vita lögnerna Karen Whalley Hammell blottlägger, är den att alla aktiviteter vi människor ägnar oss åt är resultatet av fria val.
– Idén att enskilda människor kan välja, forma och styra sina dagliga aktiviteter, förutsätter att alla har lika möjligheter att göra val. Det kan mycket väl vara sant för många arbetsterapeuter, men det är inte sant för människor vars liv är begränsade av fattigdom, rasism eller annat förtryck.
Rent generellt tycker hon att arbetsterapi ofta vänder bort blicken från underliggande strukturella förutsättningar – som exempelvis socioekonomisk utsatthet, rasism, ableism/funkofobi och misogyni – och i stället har en individualistisk syn på världen. En värld där vi alla, lite hårdraget, skulle kunna vara friska bara vi försökte tillräckligt hårt och valde ”rätt” aktiviteter som skulle göra våra liv bättre och mer hälsosamma.
Som om det vore människors eget fel, eftersom de valt fel aktiviteter.
– Det är kulturellt exkluderande och leder till skuldbeläggning. Som om det vore människors eget fel, eftersom de valt fel aktiviteter.
Hon ser en stor fara med att anta att värderingar som är relevanta för majoritetsbefolkningen i det rika norr är giltiga överallt på vårt klot.
– Om vi utformar interventioner utifrån vår egen förståelse av vad problemet är – vilket är att personen gör dåliga val – så är våra interventioner sannolikt inte bara irrelevanta, utan möjligen även förtryckande.
Hon fortsätter:
– Jag vill uppmuntra arbetsterapeuter att utmana de ganska förenklade påståendena som vi har accepterat och reproducerat som om de vore huggna i sten. Och i stället se att de kanske egentligen bara är värdeladdade åsikter.
Ett konkret exempel är interventioner kring övervikt och fetma, där det ofta handlar om att individen ska börja laga och äta bättre mat, motionera mer och helt enkelt göra bättre val i vardagen. Men som blundar för vilka förutsättningar det finns för personen att ändra sina levnadsvanor. Finns det affärer i närområdet? Har personen ett vettigt kök? En frys? Har hen råd att köpa storpack eller lever hen med en dag-till-dag ekonomi? Finns det tid att laga mat? Är bostadsområdet säkert eller blir cykeln omedelbart stulen?
De flesta vet redan vad som skulle vara bra för dem, men de har varken pengar eller tid.
– Arbetsterapeuter skulle till exempel kunna underlätta för människor att träffas, slå ihop sina matkassar och laga några soppor eller grytor att ta med hem till kommande dagar. Det skulle vara mer positivt än att bara tala om för folk att de borde äta mer hälsosamt. De flesta vet redan vad som skulle vara bra för dem, men de har varken pengar eller tid, säger Karen Whalley Hammell och konstaterar att fattigdom är nära sammankopplat med fetma, att det inte handlar om att människor har valt att vara feta.
Överlag anser hon att arbetsterapeuter i högre utsträckning borde arbeta för att skapa förutsättningar för människor att göra de val de själva vill. Det skulle kunna handla om att vara på plats i lokalsamhället och jobba för säkra lekplatser så att föräldrarna vågar släppa ut sina barn eller möjliggöra läxläsning i områden där folk är trångbodda.
– Arbetsterapi har ett stort fokus på förmågor. Om du har haft en stroke jobbar vi hårt med att öka din funktionella självständighet och dina förmågor. Vi har inte fokuserat på dina möjligheter att göra det. I stora delar av västvärlden är personer med funktionsnedsättningar underrepresenterade på arbetsmarknaden. Många skulle kunna arbeta, men har inte möjlighet att göra det – de har förmågan, men inte möjligheten.
Självständighet är ett av nyckelbegreppen som Karen Whalley Hammell synar i sömmarna. Varför är det så viktigt att klara saker själv, utan hjälp av andra? Varför är det viktigt att kunna klä sig själv om det finns en partner, vän eller annan person som vill och kan hjälpa till?
Även om du på något sätt skulle kunna hantera allt i din vardag på egen hand, skulle du verkligen vilja det?
– Självständighet är ett falskt ideal. Även om du på något sätt skulle kunna hantera allt i din vardag på egen hand, skulle du verkligen vilja det? Berikas inte ditt liv av att du har vänner som stöttar dig?
Hon fortsätter:
– Självständighetsidealet är ett symtom på det politiska klimatet vi lever i, som uppmuntrar oss att tänka att vi borde vara oberoende och inte behöva andra människors hjälp, säger Karen Whalley Hammell och konstaterar att nyliberalismen är starkt individcentrad.
Hon tror att fokuset på individen i bedömningar och interventioner är begränsande och otillräckligt. Det räcker exempelvis inte att enbart titta på lösningar för ett enskilt barn med funktionsnedsättning, utan det måste fungera för hela familjen, släkt, vänner … ja, hela nätverket kring barnet.
– Vi framställer ömsesidigt beroende som om det vore sämre och något negativt, i stället för att se det som ett ideal och livsförbättrande – och bortser från det faktum att vi kollektivt kan göra mer.
Karen Whalley Hammell sätter också sökarljuset på triaden ADL (self-care), arbete och fritid som hon tycker ger en förenklad bild av mänskligt liv. Uppdelningen bygger enligt henne på ett nyliberalt synsätt och osynliggör många aktiviteter som bidrar till välmående och ger livet värde. Att göra saker för andra kan inte direkt klassas som ADL, arbete eller fritid. Följaktligen får bedömningsinstrumenten inte fatt i de aktiviteterna. Hon exemplifierar med att ta hand om sina barn.
– Det är inte egenvård, det är inte fritid och jag skulle inte hävda att det är särskilt produktivt. Ibland känns det precis tvärtom. Några av de aktiviteter som är mest betydelsefulla för dig kanske inte förbättrar din fysiska hälsa men får dig att må bättre, till exempel om du har kunnat hjälpa en annan människa.
För att arbetsterapi ska vara relevant i framtiden – i hela världen – tror Karen Whalley Hammell att (västerländska) arbetsterapeuter behöver fokusera mer på människors möjligheter. Förenklat skulle man kunna säga att arbetsterapeutisk teori och praktik behöver bli mer social och mindre medicinsk. Men för den skull inte sluta stötta människor som drabbats av sjukdom eller skador. Det handlar om att syna vilka värderingar som ligger bakom teorier och bedömningsmetoder – och inte minst om att uppmärksamma sina egna oförtjänta privilegier.
– Genom en ödets nyck har jag kunnat utbilda mig, arbeta, resa och göra många saker som har berikat mitt liv. Det är först på senare tid jag har börjat förstå att det också gäller min hudfärg (race), eftersom jag är vit och bor i det rika norr. Under hela mitt liv har jag haft orättvisa fördelar, i alla aspekter av livet.
Karen Whalley Hammell upplever att just resonemanget om oförtjänta privilegier kan vara svårt för en del att ta till sig.
– Alla arbetar hårt, och alla vill tro att den position de har uppnått i livet beror på att de har arbetat hårt. Och ja, de har arbetat hårt. Utan att arbeta hårt skulle de inte ha uppnått den positionen. Men de strukturella förutsättningarna kommer antingen att ha gynnat dem eller missgynnat dem.
Att titta sig själv ordentligt i spegeln, både som individ och profession, tror hon är avgörande för att arbetsterapi ska utvecklas till att på allvar främja aktivitetsrättvisa.
– Som profession har vi varit beredda att acceptera en förenklad syn på världen. Vi har skapat bedömningsmetoder utifrån de begränsade teorierna, och sedan forskar vi utifrån de begränsade bedömningarna. Jag tror att vi måste tänka bredare om vi ska ha verklig relevans i framtiden. Vi måste arbeta för att människor ska ha förutsättningar att ta vara på de förmågor de har, på det sätt de vill.