Text: Katja Alexanderson Illustration: Helena Lunding Hultqvist
Julklappsinköp kan stressa den bästa. Ska vi ha några presenter i år? Hur mycket får det kosta? Vad önskar sig alla? Och så vidare. Till sist brukar det trots allt finnas paket under granen. Kanske för många, kanske för dyra, men de ligger där och firandet kan börja. Men för en av deltagarna i Vardag i balans (ViB), en arbetsterapeutisk och återhämtningsinriktad intervention för personer med psykisk ohälsa, satte tanken på att inte ha råd med presenter stopp för att fira tillsammans med en kär anhörig. Trots att personen var mycket ensam, avstod hen julfirandet varje år. När de övriga deltagarna fick höra om det kom de med tips och idéer om att ge bort presentkort på tid, till exempel barnpassning. Stödet från gruppen gjorde att personen kände sig bekväm med att fira med släkten i fortsättningen, berättar Elisabeth Argentzell, docent vid Lunds universitet, som utvecklat interventionen tillsammans med professor Mona Eklund.
Det är bara ett av många exempel på styrkan i kamratstödet som är en av grundpelarna i ViB. De övriga är tidsstruktur, aktivitetsbalans och personlig återhämtning. Interventionen ges som en kurs med föreläsningar och färdigt studiematerial, och leds av en arbetsterapeut.
– Det handlar om att skapa bättre aktivitetsbalans i vardagslivet, säger Elisabeth Argentzell.
Vardag i balans är utvecklad och testad inom öppenpsykiatrin för personer med tyngre psykisk ohälsa, som exempelvis psykos, depression och ångest. Sedan starten 2012 har runt 200 arbetsterapeuter utbildats i ViB (numera ges utbildningen av Sveriges Arbetsterapeuter) och även arbetsterapeuter som verkar inom andra områden, exempelvis i primärvården, är välkomna att gå utbildningen.
Interventionen har utvärderats med en kombination av randomiserad kontrollerad studie (RCT) och kvalitativ metodik, med Mona Eklund som huvudansvarig. Kontrollgruppen fick aktiv behandling/träning i arbetsterapi eller daglig sysselsättning (ofta med arbetsterapeut). Efter avslutad intervention förbättrades ViB-gruppen mer gällande bland annat aktivitetsengagemang, -nivå och -balans.
– Vid sexmånadersuppföljningen var det också en signifikant ökning av livskvaliteten, och det är väldigt svårt att få det. Det brukar uppmärksammas när vi presenterar det på konferenser, säger Elisabeth Argentzell.
Hon tycker att det är naturligt att förbättringar i livskvalitet kommer först efter ett tag eftersom det tar tid att göra förändringar som påverkar vardagslivet.
Det visade sig också att ViB verkar vara tidseffektiv – resultaten var stabila i ett sexmånadersperspektiv från interventionens avslutande, medan jämförelsegruppen ”kom ifatt” efterhand.
– Vi såg också minskande symtom, trots att man i ViB nästan inte alls talar om olika diagnoser och symtom. Det känns spännande att aktivitet och aktivitetsperspektiv kan ge minskade symtom.
Arbetsterapeuten Kristine Lund, som disputerade 2019, belyste i sin avhandling betydelsen av gruppformatet. Det visade sig att det informella kamratstödet var väldigt viktigt för deltagarna. I gruppen kunde deltagarna spegla sig i varandra och peppa. Och inte minst få syn på sina egna styrkor.
– Det man själv är bra på tycker man ofta inte är något märkvärdigt, men helt plötsligt blir det något värdefullt, säger Elisabeth Argentzell.
Hon berättar också att stödet från gruppen kunde vara väldigt konkret. Som för en kursdeltagare som hade väldigt svårt att komma iväg hemifrån, då gick gruppen och mötte så att hen verkligen skulle komma till träffen.
– Det blir kraftfullt att någon annan bryr sig, att man jobbar tillsammans och att slippa känna sig ensam, säger Elisabeth Argentzell och tillägger att de uppmuntrar grupperna att fortsätta ses efter avslutad kurs.
De kvalitativa studierna visade också att en framgångsfaktor var att ViB stärkte deltagarna i att odla sin självmedkänsla, att bli bättre på att vara snälla mot sig själva. Elisabeth Argentzell lyfter fram vikten av att få deltagarna att våga pröva saker, men samtidigt förmedla att det är okej att misslyckas: ”Daring to try, permission to fail.” Det finns en tydlig tanke om progression och framåtsträvande, men i liten skala med små, små mål som går att uppnå. Många av deltagarna har erfarenheter av ständiga misslyckanden och för den som varit sjukskriven länge kan det kännas skrämmande att lämna den rollen.
– Det handlar om att våga ta första stegen – tillsammans med en duktig kursledare och fina kurskamrater – och om att det är man själv som analyserar läget och sedan går framåt.
En implementeringsstudie visade bland annat att stöd från chefen är en nyckel till att framgångsrikt införa Vardag i balans i verksamheten. Det framkom också att arbetsterapeuterna behövde ge kursen ett par gånger för att bli varma i kläderna och bli hemmastadda i materialet.
I dagsläget planerar forskargruppen inga nya stora studier på Vardag i balans, men den har översatts till engelska och ska prövas i Storbritannien i höst och en japansk forskare har visat intresse för att ta interventionen till Japan. Här hemma pågår framtagningen av en variant som ska passa äldre, som en del av doktoranden Carina Tordais avhandlingsarbete. Hon är arbetsterapeut med många års erfarenhet från äldrepsykiatrin.
Förutom de projekt som löper ligger nu ligger en RCT kring peer support, kamratstödjare, i pipelinen för Elisabeth Argentzell. Den görs bland annat tillsammans Ulrika Bejerholm vid Lunds universitet samt David Rosenberg och projektledare Urban Markström vid Umeå universitet. Hon konstaterar att Sverige tyvärr ligger långt efter länder som Storbritannien och Nya Zeeland när det gäller peer support och återhämtningstänk inom psykiatrin.
– Vi har fortfarande ett väldigt medicinskt paradigm vilket syns i att vi har mycket medicinering och tvångsvård. Det märks också i hur mycket man premierar arbetsterapeuter inom psykiatrin. Internationellt är vi väldigt tydliga.
Elisabeth Argentzell vill stärka arbetsterapeuternas roll inom svensk psykiatri och luckra upp det medicinska paradigmet – och hoppas att hennes forskning kan bidra till en psykiatri som ser till hela människan.