Text: Pontus Wikholm Foto: Niklas Thegerström
Svaret kommer direkt: ”Den 29 augusti 2018.” Christian Hallberg sitter i köket och äter frukost före jobbet. Plötsligt märker han hur skeden liksom har glidit in i handen. Märkligt. Det händer igen, hela handtaget har glidit in. Christian försöker ställa in tallrik och bestick i diskmaskinen. Det går inte. Han ropar på frun och hon tvekar inte. Ringer genast efter ambulans, som kör honom till Gävle sjukhus och strokeavdelningen.
Den dagen gick inte Christian till sitt jobb på fritidsklubben på Sörbyskolan. På grund av stroken låg han inne på sjukhus i sex veckor. Återhämtningen fortsatte via rehabiliteringsmedicinavdelningen i Sandviken innan han kom till dagrehabiliteringen inom primärvården.
– Christian var hela tiden tydlig med att han ville tillbaka i arbete, säger Annika Öst Nilsson, arbetsterapeut på Södertulls dagrehab i Gävle.
Och det gick långsamt vägen, först med besök på mottagningen två-tre gånger i veckan – en timme med arbetsterapeut och en timme i gymmet med fysioterapeut. Och efter det tillsammans i grupp med andra
i samma situation.
Annika Öst Nilsson hade disputerat vid Karolinska institutet, med en avhandling om det personcentrerade rehabprogrammet ReWork-Stroke, och ville implementera sina resultat i verksamheten.
– Min tanke var att omsätta forskning i det kliniska arbetet efter doktorandstudierna. Jag disputerade i april 2019 och den våren hade vi fyra patienter i arbetsför ålder med pågående individuell rehabilitering. De ville träffa andra i en liknande situation så jag satte mig ner med min arbetsterapeutkollega Jenny Karlsson och började skissa på en gruppverksamhet för återgång i arbete.
I september 2019 möts gruppen för första gången. När Jenny hämtar dem i väntrummet vid entrén sitter de redan och pratar med varandra.
– Vi trodde att de skulle gå bra ihop och det gjorde de, säger Jenny.
Under första träffen satt de i övningsköket och fikade. Att hyvla ost och pumpa en kopp kaffe ur termosen visade att flera av dem hade liknande svårigheter. De kunde prata om hur de gör hemma i vardagen, vilket också var ett av målen med träffarna – erfarenhetsutbyte.
Enligt planen träffades gruppen sex onsdagar, med fokus på återgång i arbete efter stroke. Informationen och diskussionspunkterna handlade bland annat om konsekvenser av stroke kopplat till arbetssituationen, strategier för att hantera utmaningar på jobbet, olika framgångsfaktorer vid arbetsåtergång, tilltro till arbetsåtergång och aktivitetsbalans.
– Det var tydligt att de mellan träffarna hade funderat på vad de ville lyfta och delge varandra. Någon hade kanske träffat sin chef eller haft möte med Försäkringskassan så det fanns alltid mycket att prata om, säger Jenny.
– Upplägget var baserat på forskning, men vi ville hela tiden anpassa efter situationen och de olika behoven, säger Annika.
Efter varje träff hade Annika och Jenny en utvärdering och bollade hur de skulle gå vidare. Gruppen hann gå klart och ha några uppföljningar, både på dagrehab och hemma hos varandra, innan samhället stängde ner. Sedan våren 2020 har man inte haft någon gruppverksamhet, men Annika och Jenny planerar att starta upp igen så snart som möjligt. Konceptet var både uppskattat och värdefullt. En uppföljningsträff med arbetsåtergångsgruppen planeras och den ser Christian Hallberg fram emot.
Smittspridningen i Gävleborg är omfattande och vi möts utomhus, på baksidan av dagrehab. Man har byggt en ramp vid bakdörren och till rehabgymmet så att de som kan ska kunna gå runt huset utan att behöva trängas i huvudingången.
Christian har ställt bilen på besöksparkeringen och kommer långsamt gående med krycka. Det var många rundor innan han fick lov att köra igen. Men nu har han automatväxlat och en extra gaspedal till vänster. Frun gasar på som vanligt med högerfoten.
– Efter påsk går jag upp i 75 procent, hälsar Christian som jobbat halvtid i snart ett år.
Lite osäker på hur det ska gå är han. För allt går långsamt. Han lider inte av hjärntrötthet, men minnet är lite trögt och det är många barn att hålla reda på i fritidsklubben för mellanstadieeleverna.
– Jag har problem med deras namn ibland, men det kommer efter en stund. Annars funkar det bra, de är fartfyllda och jag var rädd att de skulle springa ner mig men de är så snälla och omtänksamma.
Christian Hallberg har jobbat på Sörbyskolan sedan 2000 och hans arbetsgivare har varit väldigt tillmötesgående. Han får tid, kan jobba på i sin takt. Eftersom Christian har nedsatt funktion i höger hand är det svårt att bära saker och därför har han bland annat en serveringsvagn då han gör i ordning mellanmålet och han skär hellre med mandolin än med kniv.
Christian har en elrullstol som han använder för att ta sig till och från jobbet. Han använder den även ute på skolgården för att underlätta förflyttningar.
– Många vill köra, men det går ju inte. Men de får gärna titta och ställa frågor, säger Christian.
Ute i parken på baksidan av dagrehab har Annika Öst Nilsson och Jenny Karlsson bullat upp med både kuddar, filtar, macka och stor termos med hett kaffe.
– Alla situationer är unika och individuella, men det blir en dörröppnare då man hör om andras erfarenheter, säger Annika.
De peppar varandra och får en bekräftelse på att de inte är ensamma i hur de känner sig. En önskan gruppen hade var att möta någon som hade återgått i arbete för att ta del av den personens erfarenheter. Just då fanns ingen möjlighet till det, men nu är Christian redo att dela med sig av sina erfarenheter gällande arbetsåtergång. Han kommer snart att träffa en strokepatient på dagrehab, som är på väg att påbörja arbetsträning.
– Mitt bästa råd är att ta det lugnt och inte tro att allt är som förut. Men jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte fått jobba. Att ha kontakt med vuxna, och barn, ger så mycket – man får känna att man lever, säger Christian men tillägger att det går upp och ner.
Han knackar sig på huvudet.
– Mycket sitter där.