I somras pågick en diskussion på Dagens Nyheters debattsida där professor Mats Alvesson argumenterade för att det de senaste decennierna skett en okritisk ”högskolisering”. Allt fler yrken kräver högskoleutbildning vilket medfört en värderingsförskjutning i arbetslivet där ”huvud” (kognitivt arbete) betraktas som finare än ”hand” (manuellt arbete) och ”hjärta” (omsorg). Alvesson argumenterade vidare för att en bättre balans i arbetslivet kräver en avakademisering av praktiskt orienterade yrken som ändå inte tjänat något på det - och i detta sammanhang nämns arbetsterapeuter.
Resonemanget är förstås tankeväckande. Diskussionen är viktig och den behövs på politisk nivå såväl som i arbets- och utbildningsväsendet. Det är orimligt att inte ”hand och hjärta” värderas högre i arbetslivet. Men innebär det att den akademisering som skett av arbetsterapeutprofessionen, och många andra legitimerade praktikeryrken, de senaste 30 åren kan beskrivas som irrelevant?
Inte sällan möter jag yrkesverksamma, studenter och chefer som har synpunkter på innehållet i vår grundutbildning, som anser att de teoretiska momenten fått alltför stort utrymme och att ”hantverket” i form av färdigheter kring hjälpmedel eller specifika metoder hamnat i skymundan.
Fördelningen mellan teori och praktik i grundutbildningen är en viktig fråga för professionens utveckling och därmed också för förbundet. Som medlemmar i WFOT har vi åtagit oss att verka för att våra grundutbildningar följer den internationella standarden som bland annat innefattar minst 1 000 timmar praktiska moment. Alla våra lärosäten lever i dag upp till detta, om än med nöd och näppe. I möten med utbildningsansvariga diskuteras återkommande balansen mellan praktiska och teoretiska moment för att säkerställa att vi utbildar arbetsterapeuter som har en relevant grund att stå på när de erhåller sin legitimation.
Självklart ska vi värna betydelsen av praktiska moment i grundutbildningen, men vi ska inte göra det till en fråga om avakademisering. Legitimationsansvaret tillsammans med den kunskapsintensitet som präglar arbetsterapins områden kräver akademisk utbildning. Hur kan vi annars garantera att våra insatser är kunskapsbaserade, personcentrerade och utförs i enlighet med rådande lagstiftning? De avvägningar som arbetsterapeuter och andra legitimerade professionsutövare gör varje dag kräver en interaktion mellan hand, hjärta OCH huvud. Det är det som kännetecknar en akademiskt utbildad arbetsterapeut.
Alvesson har helt rätt i att arbetsterapeuter liksom andra kvinnodominerade professioner varken får lön eller arbetsvillkor som ligger i linje med våra examensbevis. Att förändra det jobbar vi i Sveriges Arbetsterapeuter med varje dag. Men att avakademisera dessa professioner är inte ett steg i rätt riktning. Det skulle allvarligt hota kvaliteten i de arbetsterapeutiska insatserna.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande
Ta del av debatten på DN.se, där du även kan läsa en replik från Staffan Josephsson (låst artikel), professor i arbetsterapi.