Text & foto: Katja Alexanderson
Det var efter Kristi Himmelsfärd förra året som Göran Qvarnström och hans fru blev sjuka i covid-19. Frun blev bättre, men Göran blev sämre och sämre – och febern högre och högre. Den gick inte ner med alvedon. 1177 hänvisade honom till vårdcentralen där han fick astmaspray, men vid ett återbesök visade det sig att syresättningen var alldeles för låg. Göran skickas med ambulans till Södersjukhuset och blir inlagd med syrgas. Han hamnar på iva, men vill verkligen inte sövas ner.
– Jag kämpar i två dygn, jag kommer inte ihåg så mycket eftersom jag hade så hög feber.
Till sist går det inte längre och han sövs ner.
– Då är jag helt borta, men ändå inte. Jag lever i en helt annan värld.
Tyvärr är det inget trevligt ställe han hamnar på, utan i en veritabel mardröm där han råkar ut för den ena vidriga saken efter den andra. Han tas om hand av nordkoreaner som vill ha betalt för vården, andra vill sälja luft till honom, han möter ondsinta läkare, han dör och vaknar …
När Göran väcks ur nedsövningen är allt konstigt som hänt verklighet för honom. Riktiga minnen, inte onda drömmar. Han är till exempel övertygad om att hans fru behandlat honom illa och vill inte prata med henne. Han skriver konstiga sms till sin familj. Men efterhand blir det bättre och han börjar kunna skilja på dröm och verklighet.
Under tiden Göran var sövd flyttades han från Södersjukhuset till Nya Karolinska, där Ingrid Berggren jobbar som specialistarbetsterapeut. Redan i början av första vågen klev hon in på covid-iva, vilket tidskriften skrev om i nr 3/2020.
– Jag var livrädd de första fem minuterna och visste inte vad jag skulle mötas av. Sedan insåg jag att det här är som vanliga sjuka patienter i intensivvården, och det var bara att sätta igång att jobba.
Under första vågen präglades hela sjukhuset av covid, och det kom ständigt nya patienter.
– Det tog aldrig slut, det bara fortsatte att komma in sjuka människor.
För Ingrid Berggren, och hennes kollega Therese Lindberg, är det självklart att arbetsterapeuter behövs redan på iva.
– En svullen hand blir inte bättre av att vänta tills personen är vaken. Då är ju skadan redan skedd.
Hon lyfter vikten av att våga ta plats och inte vänta på att bli efterfrågad av andra professioner, och inte låta dem tala om vad du som arbetsterapeut ska göra.
– När det gäller arbetsterapi är det som att ”patienten behöver en rullstol”. Men det vet väl inte de, det är upp till mig att avgöra. Jag har inte hierarkitänket – jag kliver in om jag behövs och är inte rädd för att prata med läkaren eller sköterskan. Varför ska någon annan bestämma om jag behövs?
Dessutom tycker hon att det är viktigt att ha en baslinje att utgå ifrån i aktivitetsbedömningarna. Det gör stor skillnad för såväl patient som personal för att se effekten av rehabiliteringen.
– Det är väl ingen idé att bedöma ADL 30 eller 100 dagar efter iva-vård … och säga att de kan bara det här. Har jag utfört en bedömning på intensiven kan man se vilka framsteg personen gjort.
Sedan finns det ett emotionellt värde i att utföra vissa aktiviteter trots att personen är sövd. Som de gravida kvinnor Ingrid har hjälpt att klappa magen och kunnat berätta om i efterhand – något normalt i en onormal situation. Hon samtalar också hela tiden med patienterna och berättar vad hon gör, även när de är sövda.
Ingrid jobbade på avdelningen där Göran låg nedsövd. Första gången de arbetade aktivt tillsammans var när det var dags för mobilisering till rullstol. Ingrid minns till och med i vilken säng han låg, och att högerbenet alltid stack ut utanför sängkanten. Görans drivkraft att klara sig själv var stor, han ville verkligen kunna duscha och gå på toa utan hjälp. Ingrid konstaterar att det är svårt för en utomstående att förstå hur utlämnande det är att ligga på iva. Hur integriteten försvinner där du ligger mer eller mindre naken med massor av slangar och behöver ha blöja.
Patienter som har en track (andningshjälpmedel som man sätter in nedanför struphuvudet) har dessutom svårt att kommunicera. För att underlätta kommunikationen har Ingrid och hennes arbetsterapeutkollegor, tillsammans med logopederna, sedan tidigare infört pektavlor med bokstäver och bilder över vanliga situationer.
– Det är hemskt att inte kunna prata. Det var riktigt läskigt, du kan inte ens få fram ljud, säger Göran.
Först när han fick en talkanyl gick det att prata igen, och även hosta upp slem själv.
– Då gick det inte att få tyst på mig … de var nog ganska less. Det var underbart att få prata.
I mitten av juli 2020 fick han äntligen lämna sjukhuset. Då hade han varit inlagd 45 dagar, varav sövd i nästan tre veckor.
– När jag fick åka hem var jag lycklig. Jag satte mig i soffan och då kom allt. Jag bröt ihop.
Vägen tillbaka har varit lång, men Göran har varit väldigt motiverad. Han började träna på gym, men så kom andra vågen och det kändes inte säkert. I höstas fick han också komma till postcovidmottagningen på Karolinska och där träffade han Ingrid igen. Tillsammans har de jobbat med aktivitetsbalans och hjärntrötthet. Något som inte är så lätt för en person som ständigt haft många järn i elden och gärna kör på. Och som sedan i november jobbar 100 procent igen.
– Men jag har blivit bättre. Jag åker ut på landet och lägger mig i hängmattan, säger Göran.
Ingrid framhåller hur positivt det är att personal som jobbat på iva och i intermediärvården även arbetar på postcovidmottagningen. Som patient får du träffa professionella som vet hur dålig du varit, som kan förklara varför det gör ont och som tydligare kan se framstegen. Som personal är det skönt att se människor få tillbaka sina liv, om än annorlunda. Att få se bilden på det nyfödda barnet och kunna berätta för mamman att hon klappade bebismagen.
Sedan den första vågen sköljde över Stockholm har vården förändrats i takt med att kunskapen om covid ökat. Andra och tredje vågen tog inte heller över sjukhuset på samma sätt som den första.
– Det är klart att det var mycket och tufft, men ändå ett helt annat lugn. Det gav utrymme till en annan dialog kring patienterna. Vi gick från 145 patienter per dygn i intensiv vård till 70 stycken, det är klart att det är skillnad. Och de var inte lika sjuka i våg två och tre som i våg ett.
Nu i höst kommer Göran och Ingrid att träffas igen på postcovidmottagningen. Båda tror att det kommer att bli en fjärde våg, även om smittspridningen är i botten i mitten av juli. Och de blir båda två väldigt provocerade när de ser att folk inte bryr sig om restriktionerna.
– Jag blir uppriktigt förbannad. Det handlar om respekt för de döda. Många har dött som inte borde ha dött … och många har blivit smittade som inte borde ha blivit det, säger Göran och tillägger att det också borde pratas mer om långtidseffekterna av covid. Om alla de som – precis som han – i lång tid framöver kommer att behöva hantera spåren som viruset satt i kroppen.
Men även om han blir arg över hur folk beter sig, så har erfarenheten av att vara svårt sjuk och överleva förändrat inställningen till livet.
– Förut var jag ganska negativ och gnällig. Nu är jag mycket mer glad och positiv.