Text: Katja Alexanderson Foto: Åke Karlsson
När corona kom till Sverige i våras var arbetsterapeuten Boel Eklund medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR, i fem kommuner i västra Östergötland: Mjölby, Motala, Vadstena, Ödeshög och Boxholm.
– Vi kunde lyssna på vad som hänt i Stockholm och hann förbereda oss, säger Boel och berättar att det inte heller rådde någon brist på skyddsutrustning.
Kommunernas arbetsterapeuter jobbar med såväl rehabilitering i hemmet på primärvårdsnivå som korttidsboenden, särskilda boenden, LSS-boenden och daglig verksamhet.
En viktig fråga i pandemins inledningsskede var om de skulle kunna fortsatta att arbeta som vanligt eller om de skulle avstå från att träffa patienter och begränsa antalet besök, inte minst med tanke på att många de möter är över 70 år.
– Men det är svårt. Vad är icke-nödvändiga besök för rehabilitering?
I mångt och mycket försökte de jobba som tidigare, men inför hembesök var de noga med att ringa upp och förhöra sig om att personen inte hade några covidsymtom.
– Så du åker dit och ska prova ut hjälpmedel eller träna något med personen, och när du kommer fram hostar de lite och säger: ”Det har varit så besvärligt, jag har hostat och inte sovit på hela natten.” Och så står du där utan skyddsutrustning.
Boel Eklund berättar att sådana situationer självklart väckte oro hos medarbetarna. Vad göra i det läget? Avbryta och gå till bilen och hämta hela ”kittet” med skyddsutrustning?
Boel Eklund berättar att kommunerna dessutom hanterade skyddsutrustningsfrågan på olika sätt, några föreskrev visir för medarbetarna i allt patientnära arbete, andra inte. Men hon konstaterar att förutsättningarna ser olika ut i kommunerna, vad som är rätt i en kommun kanske inte passar i en annan.
– Min roll som MAR blir därför väldigt övergripande, jag kan inte gå in på detaljer på det sättet.
I rutinerna inför hembesök ingick också att läsa journalen (även regionens om samtycke finns), försöka samplanera med andra professioner för att minska antalet besök samt i möjligaste mån lägga besöken till smittade och misstänkt smittade personer sist på dagen. Generellt gjordes färre hembesök än normalt under våren. Många tackade nej till besök, och ville avvakta med sin rehabilitering.
Även det stora antalet inställda operationer minskade inflödet till rehab. Arbetsterapeuterna har också följt upp fler hjälpmedel på telefon, och videouppföljningar är ett möjligt framtidsscenario.
Under pandemin har Boel Eklund noterat att det ofta tog längre tid att upptäcka eventuella covidsymtom för de som bor i ordinärt boende än på särskilda boenden. Den som bor hemma träffar fler olika personer och då kan det vara svårt för medarbetarna att få en helhetsbild.
På särskilda boenden har de arbetat med att isolera smittan. För personer med demens handlar det oftast om att isolera enheten, och ha särskilda sjuksköterskor och omvårdnadspersonal.
– Vi försöker också ha särskild rehabpersonal i den mån det går, säger Boel och berättar att de särskilda boendena i ”hennes” kommuner har klarat sig bra under pandemin och inte haft så många smittade.
Kommunerna har också inrättat kohortenheter för covidvård. Dit kommer personer som skrivits ut från sjukhus, men även personer som inte behöver slutenvård men där det inte räcker med hemsjukvård, hemtjänst eller vård på särskilt boende. Totalt har ett tiotal personer vårdats på kohortenheterna.
Pandemin har även medfört att kommunernas rehabpersonal mött en hel del personer som de inte har haft kontakt med förut, som exempelvis behöver rehabilitering i hemmet efter slutenvård. Det har satt ljuset på hur viktigt det är med samverkan mellan kommunerna och regionen för att få till en bra rehabilitering.
Under våren blev det lite extra rörigt med tanke på att många i regionen har arbetat på andra avdelningar än normalt och inte har varit vana vid utskrivningsförfarandet. För patienter som varit i slutenvården har den utskrivande avdelningen uppföljningsansvaret, men kommunerna ansvarar för primärvårdsrehabilitering i hemmet och regionen har startat öppenvårdsteam för covidrehab.
I västra Östergötland finns detta team på sjukhuset i Motala. Men en del personer har fått åka hem direkt från sjukhuset i Linköping, utan en remiss till rehabteamet i Motala. Därför har kommunerna vid behov också remitterat till rehab i Motala.
I sammanhanget understryker Boel vikten av rehabplaner så att det är tydligt vem som ska göra vad. Och det vore även värdefullt att arbeta mer med SIP:ar. Hon framhåller att kommunikationen med regionen överlag fungerar väldigt bra. De flesta känner varandra och det är lätt att lyfta luren.
Men alla som varit sjuka i covid-19 finns inte med i vårdens rullor.
– Jag tänker att det finns ett stort mörkertal med personer som varit sjuka, men inte varit i slutenvården. Hur hittar vi dem?
Här poängterar Boel Eklund att vårdcentralerna har en väldigt viktig roll att spela för att människor ska få den rehabilitering de behöver och har rätt till. Eftersom det inte jobbar arbetsterapeuter, och väldigt få fysioterapeuter, på vårdcentralerna i Östergötland behöver de veta vart de ska skicka folk.
Men pandemin har ju påverkat hela samhället och inte bara de som direkt drabbats av covid – och här ser Boel Eklund flera orosmoln inför hösten. Hon befarar till exempel att det finns en ökad risk för frakturer, på grund av att personer inte har kunnat träna ordentligt eller inte fått rätt hjälpmedel när de avstått från rehab.
Det handlar också om effekterna av långvarig fysisk och social isolering. Att du i stället för att komma ut på dagarna blivit mycket mer passiv och kanske bara rört dig mellan köksbordet och sängen, i kombination med färre kontakter med anhöriga och människor överhuvudtaget. Och då blir funktionen i förlängningen försämrad. För personer med demens kan det i sämsta fall leda till att de behöver flytta in på särskilt boende tidigare.
Avslutningsvis säger Boel Eklund att en ljusglimt i pandemin är att den verkligen har lyft rehabiliteringsfrågan i kommunerna – och satt fokus på hur viktigt det är med basala hygienrutiner, rehabplaner och god samverkan mellan aktörerna inom hälso- och sjukvården.