Text: Katja Alexanderson Foto: Allis Nettréus
De två tamråttorna boar in sig i filosofen Jonna Bornemarks hår. Än kikar de fram vid den ena axeln, än vid den andra. Synen är oemotståndlig och fotografen passar på att ta bilder. Men eftersom råttorna har en egen vilja turas de om att visa sina rumpor, plötsligt stoppar Jonna Bornemark en av svansarna mellan tänderna.
– Folk brukar ha svårast för svansarna.
Gnagarna är hennes tioåriga dotters och hon har övertygat sina klasskamrater att de är gulliga, och nästan vunnit över alla föräldrar. Matteo, en sjuårig bichon havanais, kräver däremot ingen övertalning av någon, knappt ens den mest hundräddas. Om min dotter (som är med på grund av barnvaktstrassel) ser på råttorna med skräckblandad förtjusning får Teo henne att småspritta av glädje. Risken är överhängande för ”Mamma, kan vi skaffa hund?” på hemvägen.
Men först fotografering. Några timmar tidigare har det hällt ner, men jag missade Jonna Bornemarks mejl om vad vi gör om det regnar. Så nu står vi här, en liten delegation med regnkläder och paraplyer utanför radhuset i Huddinge. Jonna å sin sida har varit uppslukad av sitt skrivande och dessutom fått spontanbesök av sina barn. Men vi tar det på volley och efter en stund är vi på väg.
Bara några minuter från radhusområdet möts vi av skog, ingen trist monokultur utan barrträd och lövskog om vart annat, smått och stort. Det märks att Jonna är här ofta, vet var det finns coola stubbar, bra klätterträd, vackra gläntor och åt vilket håll Teos boll ska kastas för att inte hamna i ett vattenfyllt dike. Hon berättar att skogen var hennes andningshål när hon för några år sedan drabbades av utmattningssyndrom. Men det pratar vi inte särskilt mycket om den här dagen, eftersom själva intervjun redan är avklarad.
När Jonna föreslog att vi skulle ta intervjun på telefon, eller Zoom, kändes det osäkert. Hur porträttera en människa utan att träffa henne? Läskigt och professionellt utmanande på samma gång. Samtidigt väldigt passande med tanke på att hon, blandat annat i boken Det omätbaras renässans, skrivit mycket om vårt förhållande till icke-vetande och om vårt behov av att kontrollera det som inte kan kontrolleras. Men också om omdöme, det som gör att vi kan handla trots att vi inte exakt vet vad som kommer möta oss i den unika situationen. Utan omdöme: förlamning och rädsla för allt nytt. Jag landar i att det kommer funka, utifrån tidigare intervjuer verkar hon lättpratad med en förtjusning i ord, fria associationer och stort flöde, och själv har jag sedan tonåren haft luren mot örat i oräkneliga timmar.
Upplägget visar sig lyckosamt, jag hamnar mitt i Jonna Bornemarks vardag på ett helt annat sätt än om vi hade träffats i ett konferensrum (hemska tanke) eller på ett fik. Vi startar i Jonnas bil, hon är hemma i stan och ”semestermellanlandar” och bilen behövde omvårdnad.
– Vardagar är där livet pågår, fast de har lite dåligt rykte. Vardagstråkigt. Det har någon slags grå klang över sig.
Tänk bara på alla vardagsord med en air av alldaglighet och tristess. Som att vardagsmat inte direkt leder tankarna till kulinariska läckerheter, utan snarare falukorv och snabbmakaroner.
– Vilket i och för sig är rätt gott. Vad hungrig jag blev nu …
Hon tänker att sökandet efter kickar, efter det där magiska och extrema, kan vara en kompensation för att vi inte riktigt lyckas komma till rätta med vardagen. Fast för egen del uppskattar hon den oftast.
– Det som hör till mitt liv till vardags – att jag är med barnen, jobbar, tar hand om djuren – det är saker jag har valt och som är väldigt njutningsfulla. Och jag har mycket frihet och har i hög grad kunnat välja vad som ska ingå i min vardag. Men sen är det massa saker som har en tendens att lägga sig i vägen för vardagen … men det hör kanske också till vardagen.
En bra vardag har hon barnen, morgonen är lagom stressig och alla hinner äta frukost och de två yngsta kommer i väg till skolan utan problem. 20-åringen bor i källaren och sköter sig själv. Därefter kan hon sätta sig i sängen och börja jobba med sällskap av Teo. Hon kommer ihåg lunchen och barnen har ätit ordentligt i skolan. Senare blir det kanske en tur till stallet med något av barnen eller en gemensam film. Middagen lagar Jonnas pappa som också bor i huset.
– Vardagseufori är när jag har skrivit fyra sidor och är färdig. Eller när min son, som har autism, hade spelat teater i skolan och var helt lycklig när han kom hem. Men lycka är ett svårt ord ... utan små euforier som kilar igenom och gör en varm i magen. Det hör också till vardagen. Annars finns risken att vi ser allt som är dåligt som vardag, och det som är bra är just inte vardag.
Det finns förstås dagar när euforin är långt borta.
– En dålig vardag kommer jag liksom aldrig fram. Mejlen är allt för stor, det är massa administration. Det är som att gå i ett träsk.
Jag undrar om hon tror att det gråa, vardagstrista, kanske bidrar till att arbetsterapeuter inte har samma status som till exempel läkare.
– För att höja det professionella självförtroendet skulle man kunna byta ut vardag mot liv. Det har helt andra konnotationer. Hjärnkirurgen lämnar kvar en kropp utan tumör. Men det är arbetsterapeutens jobb att se till att det finns ett liv igen, resonerar Jonna.
En annan bidragande faktor till statusskillnader är evidensparadigmet som regerar inom hälso- och sjukvården, och i samhället i stort. Att vi utgår från att alla fenomen kan undersökas på samma sätt och lägger stor vikt vid det skrivna, och ännu större vid siffror. Det gör att professioner som har det situationsunika som utgångspunkt per automatik kommer att rankas lägre på den evidenshierarkiska listan.
– Vi har en gigantisk övertro på att kunskap ska finnas i det generella, och aldrig i det specifika.
Jonna Bornemark är övertygad om att vägen framåt inte handlar om att krampaktigt försöka generalisera det icke-generaliserbara och mäta det som inte går att mätas. Personcentrering ska inte vara ytterligare en ruta att kryssa i, för att sedan mätas i framtida kvalitetsgranskningar. Hur evidensbaserar du förresten ett mänskligt möte?
I stället vill hon se en uppvärdering av det professionella omdömet. Det som inte låter sig nedtecknas i manualer och rutiner och som lämpar sig dåligt att studeras i randomiserade kontrollerade studier (RCT). Den nya boken Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet, som kommer i oktober, fokuserar på det och bygger mycket på Aristoteles.
– Han sa att när det kommer till handling kan kunskap inte manualiseras. Samma sak funkar inte alltid och går inte att göras universell. Och arbetsterapi handlar om att leva och organisera sina liv och då måste man ha en känslighet för situationen. Varje situation, individ, gruppkonstellation har sin unicitet – och omdöme är förmågan att kunna ställa sig i relation till den unika situationen, där jag också aldrig kan veta allt. Den förmågan är något helt annat än det som låter sig evidensbaseras, och som bygger på att det ska vara lika. Men det är också en kunskap!
För att kunna höja statusen på det situationsunika behövs ord och begrepp, och hon säger att hon gör vad hon kan för att bidra till det. Det handlar om att verbalisera, protestera och bygga allianser för att synliggöra värdet av omdöme och praktisk kunskap. Hon poängterar att omdöme inte handlar om subjektivt tyckande och görande, utan grundar sig i kunskap och erfarenhet.
– Ett problem är att vi ser det som att vissa människor har omdöme och andra inte. Då ser du inte att omdöme skapas i vissa miljöer och motarbetas i andra. Att det är något man kan utveckla och måste jobba med, och inte något som bara finns där. Det behöver utmanas och ifrågasättas.
Tystnadskulturer och behovet av att visa en fin fasad utåt blir därför förödande för verkligt kvalitetsarbete.
– Vi utvecklar omdömet genom att ta upp konkreta situationer där det knakar, där det är svårt. Så pratar vi om det tillsammans och vrider och vänder på det. Och då kan vi inte ha en kultur där vi antingen har gjort rätt eller fel.
Nu är inte Jonna Bornemark emot allt mätande, men ska vi mäta ska vi göra det för att få reda på något nytt. Inte för att bekräfta det vi redan visste eller för att kunna visa för andra utanför verksamheten att vi gjort rätt. En bra mätning ger oss ett nytt reflektionsunderlag.
– Allt detta granskande skapar misstro och misstänkliggör kärnverksamhetens personal.
Om det har kommit något bra ur coronapandemin skulle det kunna vara att det har blivit tydligt hur viktigt det är att kunna handla trots att osäkerheten är stor. Finns det inte en färdig karta eller manualer måste vi lita till det professionella omdömet och vår erfarenhet. Och det kan vara svårt för mätkulturens pedanter med stora kontrollbehov.
– Det är därför jag pratar så mycket om icke-vetande och om att acceptera att det är en del av mänskligt liv. Det är när vi tror att vi måste ha kontroll över allt som det blir knasigt, för det kan vi aldrig.
Jonna Bornemark tror att den förhärskade känslan av ”shit, vad lite vi vet” har bidragit till vårens polariserade diskussionsklimat – Team Tegnell eller Team De 22 forskarna?
– När vi plötsligt inte visste någonting hade folk ett behov av att vara tvärsäkra, för att bygga trygghet. På områden där vi har mer kunskap kan vi säga: å ena sidan, å andra sidan.
Någonstans mitt i det här resonemanget blir det tyst en stund. Det visar sig att Jonna hunnit hem utan att jag har märkt det, och nu rotar hon runt efter falukorv i kylen. Lite tidigare har hon pausat för att ta bort en fästing i hundens öra. Vi fortsätter prata medan korvjakten pågår.
– Vi lever i en kultur där vi inte är vana att stå i relation till att inte veta, och lite lugnt och eftertänksamt hantera situationen med omdöme. Hela den sfären försöker vi svära oss fria ifrån med evidensbasering … gör som det står i manualen, det blir bra.
Och hur mycket vi än vill kunna kontrollera vår tillvaro kvarstår faktum att vi aldrig kan veta hur en annan människa erfar världen. I vissa fall är det lättare att ana, i andra svårare. Som om man får ett barn med autism. Jonnas yngsta son August fick sin diagnos i fyraårsåldern.
– Det har varit en jättespännande resa, som jag verkligen inte skulle vilja ha ogjord. Jag skulle inte vilja att han var något annat än precis det han är.
Det började med att August inte pratade och de gick på språkutredningar. Men han tittade i ögonen och folk sa att då kan det ju inte vara autism.
– Jag visste inget om autism och fick sätta mig in i det. Och jag har lärt mig hur olika människor kan vara och hur olika de kan erfara världen. Det är i grund och botten en extremt filosofisk erfarenhet som också har gjort mig till en bättre filosof, utöver att jag fick ett väldigt roligt barn.
Kort efter diagnosen började August prata med hjälp av en plansch med bokstäver, tecken och bilder.
– Då kunde han så småningom teckna, skriva, läsa och säga: mmm, uuu, sss, mus. Han gick verkligen från detalj till helhet. I dag sex år gammal kan han bara titta på en text och fånga upp vad som är viktigt, även på engelska, säger Jonna med rösten full av mammastolthet.
Det var ungefär vid den här tiden som Jonna blev utmattad – och det handlade förstås om många olika saker. Ett roligt, men krävande jobb. Och hur mycket man än älskar sin unge är det tufft att ha ett barn som gärna kastar saker ner för trappan: mjöl, flingor, lego, vätskor … Då räckte inte kraften till att också tampas med universitetsvärldens själadödande flod av administration. Det tog sin tid, men i dag mår hon bra, även om hon tror att hon aldrig kommer kunna hålla samma tempo som före utmattningen.
Vårt långa samtal börjar närma sig sitt slut och jag känner mig tvungen att pliktskyldigt fråga om hur hon blev filosof (det är ju ändå ett personporträtt och då brukar man fråga sånt).
– Jag undrar om jag blev det, jag tror jag redan var det.
Ett avgörande ögonblick, som hon berättade om i sitt sommarprat för några år sedan, var när hon som tonåring förstod att hennes pappa inte hade alla svar.
– Då blev jag befriad … så det här med icke-vetande är en gammal historia för mig. Världen blev otroligt mycket mer spännande och oändlig. Det öppnar upp för kunskap, och undersökandet tar inte slut. Det finns alltid en ny horisont.
Fotnot. Det blev inte falukorv och makaroner, men väl chorizo och spagetti. Och ja, dottern frågade om vi kan skaffa hund.