Text: Katja Alexanderson Foto: Nicklas Thegerström
Ungdomar och unga vuxna i Nynäshamn som står långt från arbete och studier kan sedan i våras få stöd av Sammaprojektet (Sammanhållen mobilisering ut mot arbete). I projektet samverkar kommunerna Nynäshamn, Haninge och Tyresö, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och det delfinansieras av Europeiska socialfonden. Teamen arbetar med utgångspunkt i case management-metodik och supported employment.
– I den bästa av världar borde vi inte finnas. Det här ska ju funka naturligt, säger Malin Wallmark, delprojektledare för Nynäshamnsdelen av projektet på kommunens arbetsmarknadsenhet.
Hon förklarar att många av deltagarna genom åren inte har fått de stöd de behöver för att klara arbete och studier. De har hamnat i kläm när samordningen mellan olika myndigheter och andra aktörer brustit.
– Vårt jobb är att överbrygga de organisatoriska mellanrummen, säger supported employment-handledaren Anna Ersson Holmsten.
Sammaprojektet vänder sig till personer i åldern 16–35 år i flera olika målgrupper: i skolan, på daglig verksamhet, personer som fått avslag på eller indragen aktivitetsersättning samt övriga med stort stödbehov. I månadsskiftet september och oktober är cirka 30 personer inskrivna i projektet i Nynäshamn och ytterligare ett tiotal är på väg in. Majoriteteten är män, och i de yngre åldrarna.
– Man kommer till oss via till exempel handläggare på Försäkringskassan, daglig verksamhet eller gymnasiesärskolan när eleven går sista året.
Det kan också vara en egenanmälan, att man hört talas om oss. Man kanske har en förälder eller kompis som har hittat oss, säger Anna Ersson Holmsten.
Motivationen hos deltagaren är avgörande för att insatserna ska lyckas. Därför är det
A och O att personen verkligen vill vara med i projektet, att de inte är där för att någon annan tycker att det vore bra.
– Vi börjar med ett informationsmöte, sedan får man gå hem och fundera, och så syns vi igen. Och då har personen fått ta ställning till om de verkligen vill vara med, säger Petra Arnoldsson som är case manager.
Malin Wallmark tillägger att det ibland går lite fort hos inremitterande parter.
– Jag tycker att det är jobbigt att många tjänstemän och myndigheter, även skolan, ofta tänker över huvudet på det här personerna. Att man tänker på vad den här deltagaren/klienten/patienten skulle behöva, men man har nästan aldrig pratat med dem ordentligt. Man gör ett antagande och så kör man på det. Det är lite skrämmande.
I Sammaprojektet gör teamet tvärtom och kartlägger tillsammans med personen vilket stöd hen behöver. När det gäller yngre deltagare samarbetar teamet mycket med föräldrarna, och för äldre är hela nätverket kring personen viktigt.
I teamet kring deltagaren finns: case management-handledare, supported employment-handledare, arbetsterapeut och hälsopedagog. Men vilka man träffar och hur ofta beror helt på individuella behov, det finns inget färdigt program som alla deltagare följer.
I rollen som case manager stöttar Petra Arnoldsson deltagarna i kontakten med olika myndigheter och vården. Många gånger vet personerna inte vilka rättigheter och möjligheter de faktiskt har. Hon kallar bland annat till SIP-möten och följer med på läkarbesök. Att få ordning på privatekonomin är också viktigt för många deltagare.
– Jag blir bryggan mellan olika myndigheter. Många av deltagarna har svårt att utrycka vilka behov de har, för oftast har människor inte tid att lyssna. Där kan jag göra stor skillnad, säger hon och konstaterar att det är en utmaning att få samordningen och samarbetet att fungera när det är många olika aktörer inblandade.
Supported employment-handledaren Anna Ersson Holmsten lyfter fram ett gott samarbete med Arbetsförmedlingen, med en dedikerad handläggare, som en av Samma-projektets framgångsfaktorer. Även från Försäkringskassan är det en stående representant på teamets veckomöten.
Trots pandemin har Anna Ersson Holmsten inte haft svårt att hitta praktikplatser och arbetsträning till deltagarna. Hon tycker att företagen i Nynäshamn är bra att ha att göra med. Tillsammans med deltagaren inleder hon med en bred kartläggning av vad personen vill jobba med.
– Vad tror man att man vill göra? Har man några erfarenheter? Det behöver inte vara egna arbetslivserfarenheter, utan det kan vara att man varit med sin farbror på hans jobb.
Anna Ersson Holmsten använder sig bland annat av instrument som synliggör hur personen reagerar när hen blir stressad och orolig, intresse- och yrkeskortlek samt försöker luska ut om det är något speciellt personen vill, som till exempel ha uniform på jobbet. Sedan letar hon efter potentiella arbetsplatser. Parallellt med det samverkar hon med Arbetsförmedlingen för att exempelvis se om det finns möjlighet till en anställning med stöd. Siktet är hela tiden inställt på ett avlönat arbete.
– Vi har redan en deltagare som skrivit på en ”vid behov”-timanställning. Och flera har gått till studier, säger Anna.
Malin Wallmark tillägger att hela arbetssättet bygger på att stärka deltagarens tro på sig själv och sina förmågor, många är ganska brända:
– Vi jobbar hela tiden med att: ”Det är du som äger ditt liv.”
Angelica Sonesson är projektets arbetsterapeut. En viktig del av hennes arbete är att stötta deltagarna med att få till strategier för att strukturera vardagen.
– Tillsammans med deltagarna arbetar jag mycket med att skapa rutiner – och behålla dem.
Många deltagare har problem med sömnen och hon har därför även fokuserat på sömnhygien, och tillsammans med deltagaren gjort sömnkartläggningar och arbetat med avslappningsövningar.
Hittills har hon mestadels stöttat deltagare som vill komma ut i studier. Hon har bland annat hjälpt till med kontakter med studievägledning och kursadministration. Däremot har hon än så länge inte gjort så många anpassningar på arbetsplatser, men det kommer mer och mer. Angelica lyfter fram att insatser på arbetsplatsen kan vara avgörande för att det ska funka på jobbet för deltagarna.
– Som arbetsterapeut är jag ett stöd för både deltagare och arbetsgivare på arbetsplatsen. Det kan vara i form av hjälpmedel, stöttning med strukturen kring olika arbetsmomentet och kognitivt stöd. Men även att informera arbetsgivaren om deltagarens funktionsvariation för att skapa förståelse för det stöd som behövs i arbetet. De flesta deltagare tackar ja till att vi informerar arbetsgivaren om detta, men det tar vi givetvis alltid upp med deltagaren först.
På grund av pandemin har många av Angelicas träffar med deltagarna blivit walk-and-talk-möten. Hon tycker att det har fungerat väldigt bra och bidragit till att bygga alliansen med deltagarna. Ibland kan det vara lättare att prata om svåra saker om man inte behöver ha ögonkontakt. Hon tror att hon kommer att fortsätta med promenadmöten som ett komplement även när restriktionerna har lättat.
– Deltagarna berättar ofta mycket om sig själva under våra promenader. Sedan iakttar jag mycket och gör bedömningar i observation.
I samarbete med boendestödjare har hon haft nytta av ADL-taxonomin. I verktygslådan finns också instrument som Doa, COPM, WRI-S, AWC, AWP, Weis och Min mening, men hittills har hon inte använt dem så mycket.
Samma-projektet är hennes första jobb som arbetsterapeut, hon tog examen tidigt i våras. Och hon är supernöjd.
– Det ger så mycket att kunna stötta personer som är i ett utsatt läge, och att se när det väl börjar ge resultat. Jag brinner för den här målgruppen. Och så har jag underbara kollegor och chef.
Projektet har relativt högt satta mål under de två år det pågår. I Nynäshamn ska man träffa minst 70 deltagare och 40 procent av dem ska gå vidare till arbete eller studier, 75 procent ska få en arbetsförmågebedömning och 50 procent ska uppleva en förbättrad hälsa.
– Du är kvar i projektet så länge du behöver projektets insatser. Om jag till exempel får ut en deltagare i en anställning fasar jag långsamt ut mig, säger Anna Ersson Holmsten.
Malin Wallmark tillägger:
– När vi märker att stödbehovet blir mindre och mindre kopplar vi på de aktörer som behövs för ett ännu långvarigare stöd.
Malin Wallmark konstaterar att deltagarna sannolikt kommer att behöva projektets stöd under en ganska lång period, säkert upp emot ett år, och önskar därför att projekttiden vore längre. Hon hoppas på en förlängning och konstaterar att det är väl investerade pengar. Vinsterna om de lyckas är stora, både för enskilda individer som blir mer självständiga och får en nystart i livet och rent samhällsekonomiskt. Därför tycker hon att det är djupt olyckligt att alla olika aktörer bara tittar på sin egen lilla budget, att det saknas ett övergripande samhällsekonomiskt perspektiv.
Fast allra helst önskar ju Malin Wallmark och resten av teamet att de inte skulle behövas. Att de organisatoriska mellanrummen inte fanns där, att ingen behövde riskera att falla mellan stolarna.
– Vi jobbar för att jobba bort oss själva.
Läs mer: Att delta i Sammaprojektet har förändrat Mike Litskog: ”Det har varit guld”