Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf
– Mitt mål med att forska har varit att bevisa att tyngdtäcken är säkra och fungerar – och inte har några biverkningar till skillnad från medicin. Det känns tragiskt att patienterna ska förvägras den här insatsen. Vårt arbetsterapeutiska omdöme och beprövade erfarenhet har helt slängts åt sidan.
Till saken hör att den randomiserade och kontrollerade studie som hon gjort om kedjetäcken beskrivs av rådet som att den inte visar på någon evidens för tyngdtäcken, trots att Bodil Ekholm och de övriga artikelförfattarna kom till helt andra slutsatser.
– Rådet har en ensidig syn på forskning. Vilka hjälpmedel finns det evidens för med deras syn? Inga. Vilka metoder som vi arbetsterapeuter och fysioterapeuter använder finns det evidens för om man skärskådar på det här viset? Inga. Vår forskning passar inte in i läkarnas forskning.
Hjälpmedel kan inte testas på samma sätt som läkemedel, säger Bodil Ekholm och lyfter fram att det finns en lång beprövad erfarenhet i Sverige av tyngdtäcken sedan mitten av 1990-talet.
Men vi tar det från början. Bodil Ekholm arbetar sedan många år inom psykiatrin i Stockholm och har förskrivit runt 2 000 tyngdtäcken. Och eftersom hennes kliniska erfarenhet är att täckena gör otroligt stor skillnad för sömnkvaliteten, minskar ångest och depression och ökar aktivitetsnivån dagtid ville hon forska på området. En första öppen klinisk fallstudie visade på positiva effekter. Därför valde man att gå vidare med att göra en rct-studie över användningen av kedjetäcken för patienter med bland annat bipolär sjukdom, depression och generaliserat ångestsyndrom. Kontrollgruppen fick ett täcke med samma utseende och material, men där kedjorna var i plast och därmed vägde mindre. Deltagarna fick veta att de skulle testa två olika typer av kedjetäcken.
– Det var det närmaste sockerpiller vi kunde komma.
Det primära utfallsmåttet var insomnia severity index. Artikelförfattarnas slutsats är att tyngdtäcken gör stor skillnad för sömnkvaliteten, men även minskar depression, ångest och fatigue.
I sin rekommendation har MTP-rådet valt att fokusera på det sekundära utfallsmåttet sömnlängd, mätt med accelerometri, och där syns ingen förbättring med tyngdtäcken.
– Aktigraferna visade att man sover med färre uppvaknanden, att man sover med bättre kvalitet. Framför allt visade aktigraferna att man kunde vara mer aktiv dagtid. Rådet hakade upp sig på att man inte sov längre, säger Bodil Ekholm.
Hon fortsätter:
– Dessutom minskade ångesten markant, vilket gör att man kan vara mer aktiv dagtid och må bättre – och vara i arbete.
När det gäller utfallsmåtten som bygger på subjektiva skattningar anser rådet att det finns stor risk för snedvridning, bland annat eftersom personerna känner om de fått ett tungt täcke eller inte.
Bodil Ekholm vänder sig skarpt mot den tolkningen av studien och poängterar att deltagarna fick information om att det handlade om att pröva olika typer av kedjetäcken. När det gäller val av utfallsmått understryker hon att de valt valida och reliabla mått som är vedertagna inom sömnforskning och psykiatrin.
– Vad inom psykiatrin handlar om mätta värden? Det är puls och blodtryck, allt annat är skattade värden från patienterna. Doseringen av mediciner ställs in utifrån hur patienten mår.
Hon tycker också att MTP-rådet nedvärderar effekterna av sömnsvårigheter. Hon påpekar att – i alla fall i Region Stockholm – har tyngdtäcken inte förskrivits till personer som har ”lite svårt att sova”, utan att det handlar om sömnproblem i kombination med stor motorisk oro och svår ångest. I sammanhanget tycker Bodil Ekholm att MTPrådet missar att kedjetäcken är en del av en större helhet.
– För att förskriva ett tyngdtäcke kartlägger man sömnen och hur den är kopplad till ångest och oro dagtid. Sedan får patienterna sömnråd och därefter provar man ut täcken, säger Bodil Ekholm och understryker att det inte finns något universaltäcke som passar alla.
MTP-rådet skriver också att tyngdtäcken är överkomliga i pris och att de flesta torde ha råd att köpa ett, om de inte väljer de dyrare varianterna. Prisbilden som anges är 600–2 500 kronor i detaljhandeln, men Bodil Ekholm konstaterar att de betydligt mer avancerade täcken som förskrivits av arbetsterapeuter, och som ger den rätta taktila stimulansen, snarare kostar från 5 000 kronor och uppåt. Men hon säger att även 600 kronor är mycket för många av hennes patienter.
– Sedan de införde avgiften på 600 kronor har jag haft åtta patienter som inte kunnat ta emot ett förskrivet tyngdtäcke, trots att de verkligen hade behövt ett. Det är som att vi lever i olika världar.
MTP-rådets sätt att bedöma hjälpmedel gör henne bekymrad inför framtiden. Hon tycker det är problematiskt att man inte lyssnat på den förskrivande professionens beprövade erfarenhet. Och hon har svårt att se hur mer forskning ska hjälpa med rådets bedömningskriterier. Hon befarar att det snart inte kommer att finnas några kognitiva hjälpmedel kvar att förskriva som arbetsterapeut.
– Nu tar de ifrån oss våra arbetsredskap. De hade redan tagit ifrån oss tidshjälpmedel. Det blir svårt att göra en bra arbetsterapeutisk insats. Vi kan fortfarande göra bedömningar, men vi har inget att erbjuda patienterna sen. Det gör ont i hjärtat att se behoven och inte kunna hjälpa till.
I stället blir det mest stödjande samtal och mindre görande. Mycket mindre arbetsterapi, med andra ord.
– Det blir mycket snack och lite verkstad.
Bodil Ekholm tror att det kommer att medföra ökad förskrivning av lugnande läkemedel och sömnmediciner.
– Patienterna kommer bli trötta och de kommer inte att kunna vara så aktiva dagtid. Kostnaden för täcket har du tjänat in på nolltid om någon kan börja arbeta igen eller besöka mottagningen färre gånger.
Själv hoppas hon kunna erbjuda patienterna att testa tyngdtäcken hos henne, även om hon inte får förskriva dem längre.
– Det vore oerhört värdefullt för patienterna.