Text: Katja Alexanderson Illustration: Josefin Herolf
I mitten av augusti ger en googling på covid och psykisk ohälsa över tre miljoner träffar. Allteftersom pandemin fortgår har frågan uppmärksammats mer och mer: Vad gör isolering med människor? Vilka effekter har besöksförbudet på äldreboenden? Ekonomisk kris och arbetslöshet? Oro för att du själv eller en anhörig ska bli sjuk? Mer konflikter i hemmet? Slutkörd omsorgs- och sjukvårdspersonal? Posttraumatisk stress efter iva-vård? Listan kan göras ännu längre.
Redan i mars började Ing-Marie Wieselgren, projektchef för psykisk hälsa på SKR, fundera i de banorna. Hon bjöd in organisationerna som deltar i Kraftsamlingen för psykisk hälsa till ring-in-möten för att identifiera risksituationer, men även för att ta reda på vilket stöd som fanns. Efter två veckor hade listan vuxit till 110 svåröverblickbara sidor.
– Det som från början var ett fokus på risksituationer vändes ganska snabbt till glädje och tacksamhet över vilken entusiasm det finns över att hitta lösningar. Vilken kreativitet, vilken solidaritet!
Men hur nå ut med informationen? Lösningen blev att lägga den på Uppdrag psykisk hälsas webbplats, uppdragpsykiskhalsa.se.
Till påsk fanns en första webbversion av stödlistan, som byggs ut kontinuerligt. Den vänder sig till allmänheten, men tanken är att medarbetare i kommuner och regioner lätt ska kunna använda materialet och tipsa vidare. Förutom ingångar för barn, unga, vuxna och äldre finns i dagsläget även flikar för suicidprevention och goda exempel.
När vi talas vid i mitten av juni funderar Ing-Marie Wieselgren på hur högt hon ska skrika om riskerna för psykisk ohälsa i pandemins spår. Det är en balansgång mellan att vara proaktiv och förberedd och att skrämma upp och bidra till överdriven rädsla. Tyvärr upplever hon att samtalsklimatet i samhället är än mer svart-vitt under coronapandemin och att man måste ta i från tårna för att höras. Men oavsett tonläge behöver vi prata om frågan, inte minst med tanke på de prioriteringar som kommer att behöva göras inom vården.
Riskerna ser olika ut för de olika målgrupperna. När det gäller vuxna lyfter Ing-Marie Wieselgren bland annat vård- och omsorgspersonal som riskerar att hamna i svår utmattning efter att ha jobbat i högt tempo under stor psykologisk stress. Att man kan börja grubbla över etiska dilemman och oroa sig för att man smittat någon eller burit med sig smittan hem. En annan grupp är de som varit svårt sjuka i covid och kanske aldrig kan komma tillbaka till livet som de känt det. Sedan har vi alla dem som inte fått ta adjö av sina anhöriga.
– Man hade tänkt sig ett annat slut. Att inte få säga de där sista förlåten, att jag älskar dig. Det finns så många stora och små personliga trauman.
Därtill har vi den stora rehabskulden som byggts upp under våren, både för de som redan har kroniska sjukdomar och för personer som varit sjuka i covid.
– Jag tror att vi kommer se en mängd människor som haft sin sjukdom hemma, men som kommer ha kognitiva svårigheter efteråt.
Risken för psykisk ohälsa på grund av sämre tider med ekonomisk oro och arbetslöshet är ytterligare en aspekt. Till det kommer personer som redan innan pandemin led av psykisk ohälsa, och som nu förlorat rutiner, träffpunkter och gruppmöten. Allt detta kommer att öka trycket på psykiatrin – och det är redan brist på rehabpersonal. Ing-Marie Wieselgren tror att det kommer leda till svåra prioriteringar. Som ett exempel tar hon personer som på grund av sin psykiska sjukdom inte vill delta i rehabilitering, samtidigt som andra ropar efter rehab.
– Vi kommer behöva en prioriteringsdiskussion. Ska vi satsa på den som har störst chans att komma tillbaka till arbetsmarknaden, som har jobb och utbildning? Eller ska vi prioritera en person som är nyinsjuknad i schizofreni, där vi vet att om han eller hon inte kommer igång nu är risken väldigt stor att de inte gör det under resten av livet?
Hon fortsätter:
– Vi har inte prioriteringsverktygen i dag i Sverige. Vi har en prioriteringsordning, men när den ska omsättas i praktiken blir det till slut personalen som står närmast som får göra det.
För att klara det ökade trycket tror Ing-Marie Wieselgren att digitala lösningar har en viktig roll att spela, och här har pandemin skyndat på utvecklingen. Men när det gäller äldre ser hon att tröskeln kan vara för hög för många. Däremot tror hon på ”telefonterapi” där en psykolog i primärvården kan kartlägga och komma med förslag på insatser efter telefonsamtal. Och att det därefter exempelvis kan kopplas in en arbetsterapeut för att ta fram en plan för aktivering.
– Sedan kan man använda frivilliginitiativ för att genomföra det.
Överlag förespråkar hon att flera aktörer jobbar tillsammans, och att civilsamhället bidrar men inte behöver ansvara för att identifiera behoven. Och på det området finns faktiskt positiva pandeminyheter – människor har hjälpt varandra att handla, fixat ärenden och skickat lunchlådor till akutpersonalen.
– Jag tror att vi till en del har omvärderat vad som är viktigt. Min förhoppning är att det skjutsat på att vi som samhälle ser att vi behöver ta mer ansvar för varandras mående.
Så var det frågan om hur högt man måste skrika för att höras. Ing-Marie Wieselgren har landat i att det som behövs i stort sett bara är mer av det vi redan visste behövdes. Vi behöver mer suicidprevention, evidensbaserad socialtjänst, en stärkt första linjens psykiatri och insatser för att rusta människor att hantera livet och så vidare.
– Vi behöver inte vråla om krisen. Allt vi behövde göra förut är ännu mer aktuellt nu.