Text: Anki Wenster Foto: André de Loisted
27 sakletare är igång. Någon har hittat björnbär, en annan en halvt uppäten kotte. Diskussion uppstår om vem som gnagt på kotten. ”Är det en ekorre?”.
Uppdraget från arbetsterapeuten Therese Rosenkvist – Årets arbetsterapeut 2020 – är att hitta ett naturföremål till presentationen. Deltagare och ledare formar en ring. En hemstickad brun yllemössa svajar i luften och erbjuds ”någon som känner sig frusen”. Det ligger en förväntan och nyfikenhet i luften och trygga röster hörs när presentationen går laget runt.
– Det är fantastiskt att få jobba i aktivitet med den här ingången och jag är så glad för det, säger Therese Rosenkvist och håller upp sina ”hjorthorn över huvudet”.
Hon är initiativtagare till Häng med oss ut. Projektet drivs av Sjöbo, Ystad, Tomelilla, Skurup och Simrishamns kommuner i samarbete med Friluftsfrämjandet. Fröet till det som i dag samlat närmare 30 personer var träffarna hon startade för fyra år sedan inom socialpsykiatrin i Sjöbo.
– En gång i månaden var vi ute i naturen. Många deltagare pratade så starkt om de upplevelserna lång tid efter, och jag kände att jag ville kombinera det roligaste jag vet mitt jobb och friluftslivet.
Hon beslöt sig för att spinna vidare och utveckla ett samarbete med Friluftsfrämjandet där hon sedan tidigare var ledare. Grunden för verksamheten var tydligt aktivitetsfokus, kunskap kring återhämtning och kamratstöd och meningsfull aktivitet i naturen.
Utanför Sjöbo i Skåne vid Raftarps naturområde har deltagare och personal från Sjöbo, Tomelilla och Ystad kommun slagit läger. Omgivna av smaragdgrön mossa, tallar, bokar och björkar i en liten svacka står två fasta vindskydd som är basen det kommande dygnet .
Vedklyvning, vattenhämtning och fixande inför kvällens middag pågår på olika håll. Mörkret lägger sig tidigt, det finns mycket som ska förberedas och arbetsuppgifterna fördelas. På menyn står grillad hamburgare och grönsaker. Framåt natten planeras grillpoppade popcorn.
Svårigheten att få fjutt på elden avhjälps snabbt. Therese Rosenkvist håller upp handen, där dinglar en liten rulle tidningspapper i snöre, doppad i stearin.
– En arbetsterapeutisk lösning. Toppen att elda med och en perfekt aktivitet.
Therese Rosenkvist började arbeta i Sjöbo kommun för tio år sedan som den första arbetsterapeuten inom socialpsykiatrin, och fick friheten att på egen hand forma sin tjänst. Hon är fortfarande ensam arbetsterapeut.
Individens självbestämmande har alltid varit en självklarhet för henne. När det handlar om Häng med oss ut har hon hållit fast vid sin övertygelse om att inte börja i änden ”att man måste bevisa att man kan innan man får vara med”.
– Att ställa krav på att deltagarna ska packa egna matsäckar och ha speciell utrustning är inte rätt väg att gå, då tappar man så mycket. Man måste först få känslan. Jag brukar säga att det här är naturupplevelser all inclusive, där vi står för utrustning och gratis fika.
Hon påpekar att känna doften av skogen, smaken och se och uppleva också är aktiviteter.
– Man behöver inte alltid prestera någonting själv. Men jag ser potentialen och har en uttalad plan för mig själv vad jag tror att personen kommer att klara. Det är ingenting jag säger direkt, utan vi provar oss fram.
Alla medverkar på sin egen nivå. När projektet startade var kravet att kunna gå 200 meter. Nu är det minst en kilometer, vilket inte är något hinder för någon av deltagarna. De har provat på att paddla kanot och cykla. Therese betonar att det är en milsvid skillnad från de första träffarna.
Projektet har bidragit till att deltagarna tar mer initiativ. Deras kompetens har tagits tillvara många gånger om och varit en ögonöppnare på flera sätt. Boendestödjare har fått andra perspektiv på sina klienter och hur mycket som fungerar när man byter miljö. En utvärdering visar att projektet lett till ett mer jämlikt förhållande.
När träffarna sker i den ordinarie ”inneverksamheten” upplever många ett större stigma. Att ses ute i naturen gör att problemen inte blir synliga på samma sätt. Dessutom finns inga tak och väggar, man kan dra sig undan, ta en promenad på egen hand eller bara sätta sig ner och andas.
Therese framhåller även den stora vinsten för de som bara har kontakt med henne, och inte har några andra insatser från socialpsykiatrin, som får en puff att komma vidare och behålla sin självständighet.
Häng med oss ut är ett lyckat koncept. Av tio personer som deltog första året – som hade ställt in sig på fortsatt sjukskrivning – har tre fått jobb på den öppna arbetsmarknaden. Hon nämner också att det finns personer som ”varit uträknade” av öppenvårdspsykiatrin, men som kommit vidare.
Hängmattor svävar som fågelbon mellan tallarna. Vindskydd, tält och tarpar – en typ av öppet tält utan golv uppspänt på metallben – slås upp på coronasäkert avstånd från varandra.
Några personer sover ute första gången, och för andra är det längesen. Oron och rädslan som tidigare handlade om att möta spindlar och insekter – och inte minst att vara i grupp – har lagt sig. I kväll är det en självklarhet för 21 personer att övernatta.
Kamilla Pålsson och Per Danstad vandrar iväg bärande på ett tält. De har hittat en plats lite längre bort från hängmattegänget i en glänta där ljuset letar sig ner bland tallarna. Per släpper ner tältet på den mjuka mossan. Planen är att sova i sovsäck på liggunderlag under stjärnhimlen. Tältet ingår i reservplanen; det är vindstilla och inga moln i sikte så den verkar hålla.
För ett år sedan kände Per Danstad att livet var slut. Han genomgick en akut livskris där han förlorat allt, jobb, familj och blev slutligen inlagd på psykiatrisk klinik på vårdintyg. Via en kurator fick han kontakt med ett personligt ombud från Sjöbo kommun som lotsade honom in i projektet. Han betonar att det var ren tur, likaså att han bodde i rätt kommun.
– Det var nervöst första gången. Jag kände mig utanför från början men det lade sig snabbt och Therese var ett stort stöd, säger Per Danstad.
Men visst går livet upp och ner. Dock kan han i vardagen plocka fram verktyg som hjälper honom.
– Jag tar en liten bit av naturen med mig hem i hjärtat och sinnet för att lugna ner orostankarna.
Motorn som driver honom nu är träffarna. Han har gått ledarutbildning i Friluftsfrämjandets regi och satsar på att fortsätta utvecklas i ledarrollen. I gruppen finns en acceptans för hur man mår, de är bra på att ta hand om varandra och gemenskapen är oslagbar säger han och får medhåll av Kamilla Pålsson.
För henne har den sociala biten varit enormt viktig.
– Jag är annars bara ute i mitt eget sällskap och behöver tvinga mig ut i sociala sammanhang. Man drar två vinstlotter på en och samma gång. Även om det som nu i dag är lite läskigt. Men samtidigt är naturupplevelsen fantastisk, och alla är väldigt ödmjuka och tar hänsyn till varandra.
Även Kamilla har gått ledarutbildningen. Tanken är att båda två ska fungera som peer support i kommande grupper. Att få möjlighet att hjälpa andra tycker de känns oerhört värdefullt.
Fler hjälpledare har fått utbildning i Friluftsfrämjandets regi och nya grupper startas under hösten. Therese framhåller att samarbetet över kommungränserna har betytt väldigt mycket.
Och nej, det finns faktiskt inga tillfällen när det inte har fungerat säger hon.
– I ett tidigt skede lyckades vi genomföra en matlagningsaktivitet och fixa en avancerad trerätters meny. I naturen.