Hälso- och sjukvården baseras i dag på kunskap från olika områden och ämnen. De springer ur olika kunskapstraditioner, har sin egen teoribildning och använder olika metoder för att beforska olika aspekter av hälso- och sjukvård.
Att det ibland blir krockar mellan dessa ämnen och forskningstraditioner är inget nytt och inte heller så konstigt, men när dessa krockar riskerar att få allvarliga konsekvenser för de som hälso- och sjukvården är till för – patienterna – då måste vi ta diskussionen.
En uppenbar krock i detta sammanhang är beslutet som fattades av SKR:s Medicintekniska produktråd, MTP-rådet, i slutet av oktober. Baserat på att ett fåtal randomiserade, kontrollerade studier med objektiva utfallsmått inte kunnat visa att tyngdtäcken har effekt beslutades om en nationell avrådan gällande förskrivning, den första i Sverige. Ingen hänsyn togs till de forskningsresultat som involverade brukarens subjektiva upplevelse och inte heller till resultat från studier med lägre bevisnivå. Ingen hänsyn togs till den erfarenhetsbaserade kunskap som professionen besitter, till de samhällsekonomiska vinster som förskrivningen kan leda till och inte heller till det faktum att insatsen rekommenderas i nationella kunskapsstöd och riktlinjer framtagna av myndigheter som Socialstyrelsen och Läkemedelsverket.
Det är oroande att MTP-rådet har beslutat att avråda från förskrivning på så lösa boliner och tar sig rätten att ignorera myndigheternas rekommendationer. Frågan förtjänar all uppmärksamhet den kan få, men diskussionen handlar inte bara om tyngdtäcken. Den handlar också om hur hälso- och sjukvården betraktar vetenskap och beprövad erfarenhet, vad kunskap är och hur den utvecklas och vad evidensbaserad praktik egentligen innebär. Vem äger tolkningsföreträde? Vem har rätt att avgöra vad som är tillräcklig kunskap?
Vi kan inte acceptera det arbetssätt och den process varmed beslutet har fattats.
Det behövs mer forskning kring hjälpmedel. Självklart ska vi sträva efter att våra insatser baseras på så hög evidens som möjligt. Systematiska litteraturstudier och RCT-studier ska vara golden standard i de sammanhang de är applicerbara, men kan inte vara den allenarådande måttstocken för att avgöra om en insats ska erbjudas eller inte. Särskilt inte när förutsättningarna för kunskapsutveckling ser så olika ut inom olika ämnen och verksamhetsområden. Subjektiva utfallsmått i form av tillförlitliga skattningar av en persons upplevelse av minskad ångest, nedstämdhet och inte minst ökat vardagsfungerande kan inte negligeras och inte heller den beprövade erfarenheten. Vad händer när nästa produktgrupp ska granskas – tidshjälpmedel, elrullstolar, rollatorer eller duschstolar? Vilken evidens kommer finnas där? Vilken blir nästa produktgrupp att falla under bilan för nationell avrådan?
De långsiktiga konsekvenserna som MTP-rådets beslut riskerar att leda till är djupt oroande. Sveriges Arbetsterapeuter kommer inte sitta och titta på. Vi kan inte acceptera det arbetssätt och den process varmed beslutet har fattats. Vi tänker kämpa för alla människors jämlika förutsättningar till aktivitet och delaktighet. Nationella riktlinjer behövs inom hjälpmedelsområdet, men de ska vara baserade på vetenskap OCH beprövad erfarenhet och de ska vara framtagna i samverkan med de som berörs.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande