Coronapandemin har synliggjort betydelsen och behovet av arbetsterapeuters kompetens. Men om vi som profession ska kunna göra ett bra jobb under och efter pandemin behöver politiker, beslutsfattare och chefer se till att vi får de resurser och förutsättningar vi behöver. Rätt kompetens måste finnas på rätt plats och i rätt utsträckning. Så var det tyvärr inte före pandemin och situationen har på intet sätt förbättrats. Ur ett nationellt perspektiv erbjuds i dag inte en jämlik hälso- och sjukvård i Sverige, i alla fall inte när det kommer till rehabiliterande insatser.
Ojämlikheten syns på flera sätt. Ett exempel är de skillnader som finns kring hjälpmedel. Sortiment, riktlinjer för förskrivning och inte minst avgifter för den enskilde varierar stort mellan landets kommuner och regioner. En annat exempel är de alarmerande skillnader som finns när det gäller antalet arbetsterapeuter i olika regioner. I Socialstyrelsens nationella planeringsstöd 2020 anges att det i Västerbotten finns 150 legitimerade arbetsterapeuter per 100 000 invånare, medan det i Blekinge bara finns hälften så många. Bottennappet finns i Stockholm med 70 och rikssnittet ligger på 93. Självklart finns olika förutsättningar i olika delar av landet. Behovet av arbetsterapi kommer alltid att variera. Jämlikt innebär inte nödvändigtvis att det ska vara lika, men är verkligen dessa stora skillnader rimliga? Kan de bara förklaras av demografiska och geografiska fakta? Jag tror inte det. För mig är detta ett exempel på att kunskapen kring rehabilitering fortfarande är låg och ojämn bland våra politiker och beslutsfattare och att dessa insatser därmed inte prioriteras lika över landet. Det saknas en tydlig nationell styrning.
Det duger inte. En nedprioriterad rehabilitering leder inte bara till lidande för individ och närstående – det innebär även större samhällskostnader för till exempel hemtjänst, ökat behov av hälso- och sjukvård och långa sjukskrivningar. För en hållbar samhällsutveckling krävs en jämlik rehabilitering och i pandemins kölvatten är satsningar på rehabilitering, ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, mer avgörande än någonsin tidigare.
Före sommaren hade förbundets opinionsbildande arbete fokus på den stora rehabiliteringsskuld pandemin skapar. I debattartiklar och i samtal med bland andra socialministern och ledamöter av riksdagens socialutskott tydliggjorde vi att det är hög tid för en nationell kraftsamling för en jämlik och kunskapsbaserad rehabilitering. Vi vill att regeringen tillsätter en nationell samordnare med uppdrag att skapa jämlika förutsättningar över hela landet. Vi vill att lagstiftningen förändras så att det blir krav på att funktionen medicinskt ansvarig för rehabilitering, MAR, införs i alla landets kommuner och vi vill att Socialstyrelsen får ett tydligare uppdrag gällande riktlinjer och uppföljning kring rehabiliterande insatser.
Under hösten kommer förbundet att fortsätta detta opinionsbildande arbete. Det är vi skyldiga att göra så att alla de personer som är i behov av arbetsterapeuters insatser får del av dem, men också för att vi själva, som profession, ska få ett hållbart arbetsliv.
Ida Kåhlin
Förbundsordförande