Vi vet att arbetsterapeuters insatser minskar välfärdens kostnader. Tack vare vår kompetens kan fler återgå snabbare i arbete efter sjukskrivning, fler kan klara skolan med godkända betyg och fler kan skjuta behovet av hemtjänst på framtiden. I slutet av förra året lyfte vi ett sådant exempel när vi i Arbetsterapeuten skrev om Eslövs kommun där en arbetsterapeut numera involveras direkt när en äldre person ansöker om bistånd. Genom att erbjudas tidiga arbetsterapeutiska insatser har många av Eslövs äldre kunnat behålla sin självständighet längre och behovet av hemtjänst har kunnat senareläggas. Utöver de individuella vinsterna har detta också visat sig vara en betydande ekonomisk vinst för kommunen.
Ett annat gott exempel är Östersunds kommun som genom en medveten satsning på rehabilitering lyckats minska äldreomsorgens kostnader med cirka 170 miljoner kronor per år mellan 2011 och 2018 jämfört med om utvecklingen i kommunen hade följt rikets trend.
Men faktum är att detta inte bara är enstaka goda exempel. Det finns vetenskapliga belägg. Flera nordiska studier visar att upp emot 70 procent av alla som söker hemtjänst kan klara sig helt på egen hand eller med mindre insatser om de får stöd av arbetsterapeut. Våra insatser minskar välfärdens kostnader – och det borde synas i lönekuvertet.
Därför hade jag önskat att vår senaste lönestatistik hade visat på ett trendbrott, en utveckling i rätt riktning med tydliga löneökningar och en ökad tendens till lönespridning. Tyvärr ser det inte ut så. Den procentuella löneökningen för identiska individer har från 2018 minskat med 0,2 procentenheter till 3,7 procent, och lönespridningen fortsätter att vara nästintill obefintlig.
Vår kompetens är unik och oersättlig. Vår gedigna utbildning, vårt ansvar och komplexiteten i våra arbetsuppgifter måste återspeglas i den lön vi får. Sacos livslönestudier visar att det är fortsatt olönsamt att utbilda sig till arbetsterapeut. Det är inte rimligt att vi år efter år hör till dem som går back på vårt yrkesval, samtidigt som efterfrågan på vår kompetens ökar och ekonomisk lönsamhet och övriga vinster med att anställa arbetsterapeuter blir tydliga inom allt fler områden.
Som fackförbund är det vår skyldighet att agera. Självklart kommer vi därför fortsätta driva opinion kring våra löner i både nationell och lokal media och vid varje givet tillfälle påtala arbetsterapeuters orimliga löneläge. Vi kommer även fortsätta utveckla effektiva stöd inför såväl löneöverläggningar som lönesamtal. Men som profession behöver vi också bli bättre på att prata lön. Vi måste utveckla vår förmåga att med sakliga argument förklara varför vi ska prioriteras och vi måste boosta oss själva och varandra att ta diskussionen med våra arbetsgivare.
Som en del i förbundets kraftsamling för högre löner och bättre möjlighet till lönekarriär har förbundsstyrelsen därför som ambition att under våren besöka förbundets kretsar. Vi vill möta så många förtroendevalda och medlemmar som möjligt för att diskutera hur vi tillsammans kan åstadkomma förändring och ta kommandot över lönefrågan. Jag hoppas att vi ses!
Ida Kåhlin
Förbundsordförande